Tant Bruns funderingar

Idag har det mest varit mys och tutte…

På golvet ligger han och pratar med figurerna som hänger ovanför. Babygymet vi fick av skånesyster är toppen. En rödorange ko fångar hela hans uppmärksamhet och när jag skakar lite på gymet så figurerna pinglar och rör sig så spärras de små ögonen upp. Hela hans värld är kossan och de andra figurerna just nu och han verkar trygg där nere på golvet. Snart är det inte kul mer, då är mamma bättre igen.

Herr Sprall och jag begav oss ut på äventyr i eftermiddags. Hela cirka 7 kilometer från oss bor en annan skånesyster och hennes flock. Herr Sprall fascinerades totalt av det lilla 3-åriga yrvädret som lät på alla sätt och for omkring och var allmänt färgglad. Sprallet bara satt och stirrade med öppen mun och skrattade åt henne emellanåt. Med Gabbi pratade han glatt och vi vuxna fick vara vuxna lite med varandra också. Härligt. Och som vanligt blir jag full av energi när jag träffat G. Hon lyckades även sätta fingret på en mycket öm punkt men jag tror inte att hon såg att mina ögon blev blanka. På ett märkligt sett så är hon steget före och liksom förstår. Hon visste till exempel att jag skulle stormtrivas med att bara vara mamma. Är ni fler som vetat det utan att säga något?!?  Bra dag, bra äventyr, skönt att sova snart…

Alla dagar sen Herr Sprall kommit har varit underbara på ett eller annat sätt. Vissa mindre andra mer. Men alltid underbara. Idag började vi vår dag med mys i sängen, lite småprat och bus. Mannen var redan igång med kaffe och nyheterna på nätet. Mys på skötbordet och lite prat med blommobilen. Vi flydde det varma huset en stund och gick ut under Robinian. Det är inte längre så där poppis att sitta inåt i bärselen så han fick ligga på rygg på min mage och kika på lövverket. Det var riktigt toppen. För oss båda, han studerar förundrat det nya som rör sig, jag lär mig uppskatta det mer. Grannen kom in med en barnstol. En liten pratstund. Mannen lagade lunch som jag kastade i mig av rädsla att lille Herr skulle vakna vilket han såklart inte gjorde … Denna dag har han förutom att göra mig dagligt superlycklig också lyckats vrida om min tutte varpå jag skriker och skrämmer slag på honom. Samma tutte lyckades sekunden efter trösta honom. I kväll hoppas vi på inget magont som igårkväll. Verkar som Sempers magdroppar fungerar. Det är bland mycket annat så vi har det…

Knipet i lilla Sprallets mage härjar hos oss. Tack och lov rubbas inte nattsömnen än men jag känner ändå en förlamande trötthet komma smygande. Det kan ju bero på helamningen och att kroppen anpassar sig till det. Det kan ju också bero på att de där pigghormonerna som anländer vid födseln nu börjar sina. Ja jag vet inte. Men det tar mentalt på en att höra sin lille lida av magknipet. Igår sprutade tårarna på både mig och honom. Det går över men jag hoppas innerligt att Sempers magdroppar hjälper snabbt. Sen håller vi mer ordentlig koll på vad jag äter också. Lille Sprall ska inte behöva lida.

Familjen äldsta kvinna och hennes yngsta dotter kom förbi idag. Mysigt och efterlängtat från alla håll. Herr Sprall synade dem ingående med de stora blå och fyrade av både ett och fyra härliga leenden. Samtalade med sin gammelmormor och somnade på den då väldigt varma gammelmostern. Vi fikade, pratade och åt. Lugnt och skönt som de alltid är med kvinnorna i min familj. En bra dag som just nu avslutas med en dans utförd av husets herrar. Till Eddie Meduzas "Musboogie". En väl använd kvällsritual som lugnar den lille och får den äldre att svettas ymningt. Nu ska tuttarna värmas i en härligt kvällsdusch, sen stupar jag och lille Sprall efter en dag full av intryck. Godnatt och tack liksom.

Vårt nya mission i det lilla rosa huset är att lära herr Sprall att suga på tummen. I nuläget gör han egna tappra försök som oftast slutar med att hela handen pressas in i munnen eller att tummen är det första finger som ploppar ut. Jag har hyfsad tilltro till att han finner en lösning själv men vi försöker emellanåt att hjälpa honom med tumtekniken. Jag känner mig inte så värst lockad att rusa iväg och köpa napp, ser inte det som en barnslig rättighet om man säger så. Varför inte ta vad naturen redan gett en liksom..?

Jag har dagskiftet och nattskiftet. Mannen har det lite kortare men tunga kvällsskiftet och när jag tar rast under dagen. Vi arbetar som ett team och bidrar med olika talanger. Emellanåt blir vi irriterade, snäser, fräser och ber om ursäkt. Börjar om. Pratar om lösningar, skojar, sjunger, roar. Vi har fått en hyfsat lätt unge känns det som, vi fixar liksom. Han sover länge på natten, det är ovärderligt. Jag och han tar sovstund på dagen. Vi promenerar. Och kvällsgnället har Mannen oftast snabba lösningar på och vips sover herr Sprall i vagnen. Det känns super. Jag är stolt över oss.

Vad som också känns super är att idag är första dagen HELT UTAN ERSÄTTNING!!! Jag är skitglad och lättad. Jag blåser dock inte i segerhornet ännu men vinsten är inom räckhåll. Jag och mina tuttar har med härligt teamwork med lille Sprall vunnit över ersättningen. Det betyder nya och oanade möjligheter för mig. Alltid maten med utan att behöva tänka. Shit vad jag älskar mina tuttar. Och jag är enormt stolt över mig själv, aldrig har jag kämpat så här. Och vunnit. Detta ger en enorm själförtroendekick för framtida mål, avlägsna och nära. Se mig springa över målsnöret med händerna högt över huvudet. Och som jag lyckoskrattar …

Jag antar att det är så att helamma. Och ungen samtidigt befinner sig i en tillväxtperiod. Han hänger på mina tuttar hela tiden, är mycket piggare men också gnälligare. De timlånga sovperioderna försvann vips när flaskan försvann i dimman. Men det är ju så, flaskan däckar ungen mer än modersmjölken. Men som han tröttar ut oss. Kvällarna är ett enda inferno av skrikgråt och ömma tuttar. Blir han mätt? Kan det vara magknip? Känner han sig ensam? Vagnen går varm - runt runt i det lilla rosa huset.

För en stund sedan fick Sprallet en liiiiten skvätt ersättning, varav halva kom upp igen som spya. Innan dess bara tuttar i ett helt dygn. En stor delseger är vunnen. Snart är vi i mål. Sen är det bara härliga mjölkfyllda tuttar som gäller. Oh, heaven. Ingen massa ersättning att släpa med överallt. Jag är så glad att jag tagit de beslut jag gjort. Att vänta med besök och en massa uppvisning av Sprallet har varit hur bra som helst, fastän det knorrats i både ett och annat hörn. Jag är glad att jag inte vikit mig för dessa (få men dock) oförstående människor utan smått börjat ta myrsteg när jag känt för det. Mannen har varit min riddare i denna kamp. Han är tutträddaren nummer 1. Jag älskar dig gubbe!

Och vad gäller uteamning har jag bara kört på. Liksom varit lite tvungen också för att värmen har varit på väg att ta kål på mig och Sprallet. Så jag har ammat i trädgården några gånger och även gåammat när vi var ute och gick med hundarna. Det sistnämnda var liksom tvunget, annars hade vi inte haft några djur kvar i skogen … Så nu kan jag det också. Tack Jessica, Novaliv och Carina för peppet.

Med ett leende på läpparna satt jag där i bilen på väg 3 och 1 halv mil västerut. Bredvid mig satt Sprallet, sovandes. P3 förgyllde resan som så många gånger för. Då när Sprallet inte satte guldkant på allt. Det var längesedan jag körde den bekanta vägen. Då var jag tvungen. Mat på bordet, pengar till räkningarna. Nu, mitt första äventyr ute i den stora världen, ensam med mitt lilla Sprall. Vi skulle på en efterlängtad visit hos min vän Gotländskan. Kärt återseende. Ett gnälligt Sprall men vårt första äventyr blev fint.

Sen har jag har rakat benen i kväll. För första gången på MÅNGA månader. Bara det…

Första besöket hemma hos någon annan har vi gjort idag. Det var ett helt och hållet safe ställe att åka till. Som vanligt lugnt och kravlöst. Vi fick bärpaj, någon timmes pratstund och första erfarenheten med att vara borta med vårt lilla Sprall. Mufflan och Bufflan är toppen att öva på världen hos. Toppen över huvud taget.

Jag ammar mest och pratar med Sprallet - Mannen arbetar ute, lagar mat, städar och pratar med Spallet mellan varven. Och sen njuter vi av att vara tillsammans hela dagarna. Lediga från tråkiga jobb men fullt upp med familjeliv. Jag börjar längta ut i världen men folk runt oss är antingen sjuka eller så snurrar jag till det. Men snart så, snart har vi varit ute på vårt första äventyr med lille herr Sprall.

Han ligger på mitt bröst och sover på dagarna, alldeles intill på natten. Tätt intill i bärselen. Ofta somnar han där också. Trygg. Tutte när han vill och sin mammas trygga hud nära nära. Ersättningen är nere till hälften mot där vi började. På morgonen behöver vi inte rusa upp, han klunkar bokstavligen i sig mjölken från mig. Sen kan vi mysa en riktigt lång stund innan vi går ner och börjar dagen. Vi pratar mycket eller så somnar vi en stund till. Han jobbar med att berätta för min kropp att han behöver mer - min kropp producerar för glatta livet. Jag är så trygg i min övertygelse om att denna amningskampen är det rätta för oss. Och oerhört stolt över mig själv. Jag är verkligen inte redo för besök här hemma än, våra framgångar är allt för bräckliga. Vi har tagit oss halvvägs och jag tänker ta denna kampen i mål. Klarar jag detta klarar jag allt. Världen dör inte i sin väntan på vårt Sprall. Min hjälte.

Den lille prutten sover i soffan. När som helst kommer han säkert att börja ropa efter mamma. Jag har ju en del tjänster som han har ensamrätt på. Mat, tröst, mys, bus och trygghet till exempel. Det är en underbar egoboost att vara bebismamma, och pappa också för den delen, han är så underbart fascinerad av våra ansikten och det vi gör är det viktigaste och bästa i världen. Hoppas hoppas vi kommer att ha en varm relation den tiden av våra liv vi får tillsammans.

Jag sitter vid skrivbordet. Det är lugnt i det rosa huset. Börjar bli lite sugen på pyssel igen. Får se om jag får tillfälle någon gång framöver. Har storslagna planer på att göra ett fint scrapbookingalbum som handlar om pruttens första tid. Har samlat en massa minnen redan i ena skrivbordslådan. Ska bli kul att sätta ihop det sen. Tror det blir kul för honom att titta i sen. Jag gillar fortfarande att kolla på bilder från min barndom så…

En annan bloggerska ska gifta sig i september. Det får minnen att åter komma upp till ytan. Och en längtan efter hösten. Men jag är smart nog att njuta av sommaren ändå. Men hösten har alltid varit speciell för mig. Det är förändringarnas tid och alla möjligheter till positiv förändring ligger framför mig. Till hösten har jag avancerat i erfarenhetsgrad när det gäller mammarollen, jag börjar mina skrivarkurser och kan förhoppningsvis börja träna så smått. Förändring. Lustfylld förändring som ackompanjeras av vackra färger, hög luft, mustiga färger och renande stormar. Hoppas jag prickar in en och annan storm i mitt älskade Helsingborg också. Prutten ska tidigt lära sig att naturen är större än oss alla.

Vilken är din favoritårstid? Åh, berätta det för mig. Det säger mycket om en människa tror jag. Så, spill it!

Sprallet är lite mer än fem veckor. Magen hänger och slänger, tom och strimmigt härlig. Jag tyckte därför att det var en bra idé att prova mina tjockjeans idag. Ja, det är sådana där jag haft när jag var som störst innan. Och de har alltid passat bra alternativt varit för stora. De passar inte … Hmm. Det är inte många kläder jag kan ha och jag misstänker starkt att min kropp även ändrat form lite. Hmm, detta ska bli intressant att följa …

Jag tror minsann att det är två personer i det lilla rosa huset som har blivit bortskämda med dagliga morgonpromenader. Idag får vi vara utan. Regnet öser ner och mina regnbyxor passar inte än. Hoppas vi kan gå senare. Igår tog vi oss dock en vacker morgonpromenix. Nästan en halvmil. Svetten rann trots att klockan inte var 8 än men det är så skönt att röra på sig. Skönare hade det varit om den där jäkla foglossningen kunde ge med sig. Det gäller att ta vara på solens strålar.

Jag har hur mycket inspiration till bloggande som helst men den lille mannen i mitt knä tillåter mig endast använda enhandsfattning så jag väntar till senare eller imorgon eller annan dag.

Igår kväll somnade vår lille prins in tidigare än vanligt. Jag tänkte lyckligt att nu får hans pappa sova lite mer än vanligt. Men icke, några timmar senare vaknar vår bålgeting och jag är som förbytt. Från den härliga och tålmodiga mamman/frun till en demon från helvetet. Jag försöker tala förstånd med lilleman samtidigt som jag också försöker få honom att ta tutten, omöjligt för båda alternativen. Mannen frågar snällt men yrvaket om han kan göra något. Det enda jag får ur mig den närmaste timmen är dumma och otroligt otrevliga svar. Tänker i min yrvakna hjärna fråga inte bara gör. Han duckar för mina verbala slag så gott det går men träffas av allt för många. Lilleman får sin flaska ersättning som jag såklart också förbannar och somnar snart igen. Då har mannen i ren frustration hunnit städa köket och diskmaskinen brummar på. När gryningen kommer är demonen borta och återigen ersatt av den tålmodiga mamman med kärlek i överflöd till sina båda favoritkillar. Allt är inte bara fluff i det lilla rosa huset men vi är kämpar alla tre. Jag ska övervinna min demon.

Det är åter kväll och med det kommer gnället. Jag tycker kvällarna är lite jobbiga faktiskt. Brösten känns dränerade och min lille prutt vill inte ens snutta på dem. Han bara skäller på dem. Stackars tuttar, de gör så gott de kan. Det sägs att det är vanligt att bebisar blir gnälliga på kvällen. Och eftersom mina bröst inte hinner producera en massa mjölk i galoppfart så botar vi gnället med ersättning. Mitt hat mot flaskorna har begränsats till kvällarna nu … Har dock fått pepp från en av mammorna på Amningshjälpen. Hon skriver att de flesta barn är lite extra gnälliga på kvällen och förnatten. I kväll tycker jag dock att Mannen har gjort ett lysande jobb med vår lille. Två flaskor med mindre ersättning än igår och en hårig bringa verkar ha gjort susen. Jag är så trött på kvällen och min tålamodsnivå ligger inte i topp om man säger så. Mina bröst ömmar enormt efter intensivt snuttande och ammande. Då är jag extra lycklig över att Mannen finns och kan ta över. Vi kompletterar verkligen varandra på det sättet. Hittade också en ny sida som handlar om Attachment Parenting. Den peppar också mig att fortsätta på mitt sätt. Mycket mys, gos, prat, snuttande, fritt ammande, samsovande och pappans delaktighet. Ett litet pepp till oss att vi gör något bra med vår son.

Vi är så varma hela familjen, denna dagen har varit en prövning i svettens tecken. Hur håller man egentligen en bebis sval i ett hus som blir varmt som en bakugn på  sommaren? Och vad kan man göra med en kvälssgnällig bebis?

… att jag är uppskattad.  

Sen tyckte J på Mannens jobb att Mannen skulle ta hem rosor till mig. Och så blev det. Tack till er båda .

Vanligtvis, om man nu kan säga så med en 4-veckorsbebis, så brukar vi vara uppe en sväng vid 6 på morgonen. Käka lite och prata en stund. Jag och Sprallet alltså. Sen går vi och lägger oss igen och sover till långt in på förmiddagen. Så icke idag. Jag har en liten teori om att min lille påg är lite piggare nu sen han käkar mindre ersättning och mer mammamjölk. Pig och gaphalsig var han i morse. Så den morgontrötta mamman la den lille operasångaren i vagnen och gav sig ut på skumpig grusväg. Jag har foglossning fortfarande men tror att motion aldrig är dåligt så vi knatade på den långa rundan. Och till slut slocknade han. Där gick jag, nöjd över att ha fått honom lugn. Tid över för filosofi. Min filosofilärare i gymnasiet sa alltid att han tänkte bättre när han motionerade. Så sant. Jag fick mycket härligt tankearbete gjort. Och jag höll också min en-runda-om-dagen-regel. En regel som inte riktigt efterlevs varje dag men så gott som. Väl hemma började klagosången igen. Bara in med tutte igen och sen lite ersättning. Så trött jag var. Gick upp och la ner en glad pratbebis i sängen, förklarade att han gärna fick vara vaken men att mamma var tvungen att sova en stund. Sen somnade jag, gav nog tutte i sömnen när det behövdes. Och sen sov vi flera flera timmar. Att det är underbart att vara föräldraledig är bara förnamnet.

Mannen har återigen visat sin kärlek. När han var och handlade plockade han upp lite chokkela till mig. Mörk. Bättre än ljus. Åh, han fattar … Nu har jag proppat i mig lite av chokladen. Sprallet sover i bärselen på min mage. Lugnet ligger som rosa sockervadd över vårt hus.

Jag ägnar mig huvudsakligen åt en grej nu, därav rådanade bloggtorka. Jag ammar. Ammar utav bara satan. Och jag tycket att jag och mitt lilla Sprall har ett mycket bra samarbete. Jag fick mycket fina och handfasta tips från en av mammorna på Amningshjälpen. Råden stämde bra överens med vad mitt hjärta känner och vill så vi har sakta börjat dra ner på ersättning och jag ammar ammar ammar när helst tillfälle ges. Jag har honom intill hela tiden och somnar när han gör det. Besök här hemma får vänta. Vänta till vi rättat till det som blev fel från början. Jag kan inte säga hur lång tid det tar men för mig är det mindre viktigt. Det viktiga är att vi kan sluta ge honom ersättning och bara amma med ALLT vad det innebär. Alla fina vänner och fina släktingar finns ju kvar …

Sen vill jag tacka Er som tagit er tid att peppa mig när det gäller amningen. Varenda ord har landat i mitt hjärta som rosa bomull och varit oerhört välgörande. För att inte glömma någon så tackar jag er kollektivt på detta sättet. Men det är bara att kolla bland kommentarerna eller i era telefoner över skickade sms och i skickat-mappen i mailprogrammet för att kunna ta åt er. Den kärlek som jag känt från Er har varit guld värd. Tusen tack!

Mitt sista halmstrå är Amningshjälpen, den sidan hjälpte mig mycket att komma upp ur den akuta krisen jag var i förra veckan. Nu har jag mailat och bett om handfasta råd. Jag har verkligen inte gett upp hoppet om att kunna helamma men jag står maktlös inför min egen okunskap och maktlös som en följd av allt för många olika jävla råd från vårdpersonal. Jag känner mig inte dirket som en dålig mamma jag mer hatar de där satans nappflaskorna med ersättning för mjölk jag inte producerar. Jag vill kunna erbjuda min pojk mat och tröst. Bara jag. Inte den där dumma ersättningen. Men vi har hamnat i en ond cirkel nu. Han suger för lite för att jag ska producera mer men vill inte suga mer utan blir bara frustrerad när maten i mina bröst inte kommer lika lätt som i nappflaskan. Jag vet inte om jag kan rätta till detta på något sätt men hoppet har inte lämnat mig alls än. Nu ligger han uppe och sover med sin pappa. Sövd av varm ersättning. Inte av mig. Det gör min själ nedstämd. Jag ska joina mina älskade snart. Kampen är fortfarande min. Och jag tror att tid finns för att vinna den …

Räkningsjävlarna är nu betalda. Det suger varje månad. Men det är jag ju inte ensam om att tycka. De är i alla fall väck nu. Mitt älskade lilla Sprall har sovit flera timmar nu. I CD-spelaren rullar den fina barnskivan vi fick på mvc i mitten på graviditeten. Jag har sjungit flera dagar nu för min lille älskling. Han verkar tycka om det. Så ljuvligt att vara hemma tycker jag. Jobbet är ett minne blott. Sprallet och Mannen är det bästa sällskapet. Ja, vi befinner oss fortfarande i en bubbla. Mest jag då. Mannen har ju börjat jobba igen. Men snart ska jag ut ur bubblan en stund, åka till stan en sväng och handla mat. Jag ser verkligen inte fram emot det. Jag vill inte lämna det rosa husets värme. Mitt hjärta skriker när jag inte har hudkontakt. Och nu ska jag enda till stan. Jag är inte där om han börjar skrika, missar säkerligen flertalet pruttar och några ljuvliga leenden i sömnen. Usch! Det gör ont att vara mamma.

Jag får äta frukost. Jag får till och med plita ner lite på bloggen. Och han sitter i babysittern och har en ljuvlig diskussion med sig själv. Världen är ny och otroligt spännande. Jag är upp över öronen förälskad i min pratbebis. Lycka innan honom är blek jämfört med nu. Det lilla rosa huset är knallrosa av kärlek. Och fluffiga moln flyger. Ha ha. Livet hade varit helt perfekt om Mannen varit hemma. Komplett liksom. Men han kommer ju snart, för jag och lille Sprallet sover länge på morgnarna.

Fullastat med kläder. Massor med 2nd hand pojkkläder från den nya gammelmostern. Största fördelen med 2nd hand är att kläderna blivit härligt mjuka av andra barns användning. Det låg många fina kläder i paketet. Och vi ojjade oss i takt med att plaggen åkte upp. Sprallet lär bli fin när han äntrar nästa storlek. Ingen tvekan. Tack fina moster för att du fixat.

Kreativt Skrivande - Godkänd

Långväga ifrån kom en grattishälsning. Med stämpel och allt! Tack Sophie! Det är så festligt att få ett fint kort, enda från Italien.