Tant Bruns funderingar

Jag borde nog ändra bilden på min header, jag ser ju faktiskt inte ut så nu … Gabbi, kan du ta några fina bilder på mig en dag..?

Det låg ett kuvert i brevlådan idag. Ett sånt där adressen inte är färdigtryckt utan skriven av en älskad person. Jag kunde dock inte avgöra vem av mostrarna som skrivit. Det var den yngsta av dem. En inbjudan till släktkalas. Åh som jag ser fram emot det! Har redan svarat. Jag längtar så efter de mina. Och under andra omständigheter hade träffat dem oftare. Vi är fina när vi ses. Och som nybliven mamma brinner familjeglöden än starkare. Min flock är större än Mannen och Herr Sprall. Snart är jag omgiven.

Jag och Herr Sprall besökte vår distrikssköterska idag. Han var en liten glad unge som till och med gav henne ett härligt leende. Inga problem att kläs av, vägas och kläs på. Inte heller problems att ligga och titta när mammas värstinginsektsbett blev undersökta. Men. Han hade bara gått upp 60 ynka gram på två veckor. Och innan dess bara 100. 160 gram på fyra veckor. Ingen anledning till oro än, han går ju upp i vikt. Men det är klart denna rätt mulliga mamman undrar varför hon verkar ha lättmjölk i tuttarna. Nästa vecka är det läkarundersökning, jag tror jag skiter i att fundera för mycket till efter det besöket.

Jag hamnade i den mörkgråa vinkelvolten tidigare i kväll. Kom till att tänka på att jag måste tillbaka till ett jobb jag verkligen kommit att avsky på senare tid. Det är ännu långt dit men nästa sommar kommer inte att vara som denna. Tidigare i kväll sköljde vågor av ångest över mig och jag kände mig verkligen inträngd i ett hörn. Fast i en återvändsgränd känns det som. För jag vet inte vad jag skulle jobba med om jag inte ska göra det jag gjorde i våras. Och pengarna måste in. Jag vill göra som Kat Janouch, ha ett fritt arbete och föda en hel hög barn. Vara härskarinna över min egen tid. Jag är en ljuvligt engagerad människa i det där min passion ligger men en usel i det jag avskyr. Svart och vitt. Samtidigt kan jag inte släppa polisen ur mitt hjärta riktigt och där är man ju verkligen inte härskarinna över sin tid. Och dessutom måste jag träna träna träna för att klara testerna och min kropp är helt klart inte redo för den typen av träning än. Det här var mycket kräks på en gång men ibland tar känslorna över. Dessutom är det förrädiska mörkret på väg med stormsteg…

Säg något vist till mig. please.

Ingen av er ca 20 pers som var inne och gluttade på min blogg igår vill vara med och skrapa ihop 36 pocketböcker. Nä, men då vet jag. Skyll er själva!  Då skickar jag mailet ändå. För nu måste det iväg. Fast några av er som läser kommer att få det. Hjälp mig få mina böcker.  Hoppas nu det fungerar så jag om några veckor börjar få pocketböcker i min brevlåda. Najs. Jag skickade förresten iväg Fördömd av Johanne Hildebrandt. Mycket bra bok. Klass på den.

Update: Soffy var så vänlig att upplysa mig om att folk kanske fått kedjebrevet redan. Ha ha, tänkte ju inte jag på. Ja ja. Ska ändå bli kul att se om det fungerar.

I natt frös jag, trots min placering mellan två varma killar. När den lille inte åt kröp jag tätt intill den store och värmen från honom gjorde sömnen lugn och behaglig. Jag vaknade och frös. Den store mannen hade gått upp. Mitt mål blev snabbt badrummet och min cerisa, varma mysdress. Med den på gick hundarna och jag ut i trädgården och där kände jag det. Där klockan lite efter 8 kände jag hösten som en strimma i den svala morgonen. Den är på väg, oundvikligen. Hösten för med sig mer nytt än jag upplevt på många år. Vår lediga och härliga vardag byts lite ut mot saker att göra. Det blir föräldragrupp, tätare resor till de vi älskar runt om, 50 % plugg och heltid med en i rasande fart växande Herr Sprall. Jag funderade på om jag tagit på mig för mycket i och med skrivarkurserna, som jag dessutom sökt och fått studiebidrag för. Men det kommer att gå fint. Negativ stress är inte välkommen i mitt liv. Och det är inte en läkarexamen jag siktar på. Jag läser skrivarkurserna för att det är kul, för att de stimulerar min kreativitet och nyfikenhet på andra människor. Jag behöver den stimulansen. Men först vill jag vara mamma för att det är så himla kul.

Igår när jag rotade bland gamla prylar hittade jag ett ytterst fint konstverk gjort av ingen mindre än min Lille Bror. Jeni var min bästis Jennie på den tiden. Min Lille Bror var nog inte hundra förtjust i henne.

Framsida och baksida med förklaring …

Jag fann även ett gammalt välanvänt spel i mina gömmor. Nostalgin visste inga gränser hos mannen och mig. Nu ska här köpas batterier. Vad är PS3 mot detta..?

Hittade äntligen nycklarna till min mountainbike igår. Som jag letat och letat. Cykeln är för liten och dessutom av herrmodell. Jag vill inte ha den längre. Den är inte bekväm och passar inte denna kvinnan längre. Drömmen är att kunna byta in den mot en riktigt fin röd damcykel. Som sen får barnsits så småningom.

Håller på att rinna bort i vårt varma hus. Men vi kan ju inte öppna tvärdrag. Dels eftersom det inte är bra för Sprallet och dels för vi idag har upptäkt ett getingbo under utbyggnaden på vårt hus. Jag är paniskt rädd för getingar och bara tanken på att Sprallet skulle bli stucken gör mig svimfärdig. Vi skulle kunna ta oss ut och sätta oss under trädet i trädgården men han har sovot typ skitlänge så då vaknar han säkert. Och att amma ute när det fläktar trots 30-gradig hetta är ju en risk för mjölkstockning. Jag känner mig lite låst. Hur beter man sig egentligen med en liten bebis när det är högsommar, och bor i en liten rosa ugn..? Undrar om jag inte ska hämta ner en sjal och svepa om mig och testa att amma ute. Hur gör ni/har ni mammor gjort med amming? Jag känner att jag inte riktigt kan njuta av denna ljuvliga sommaren…

Hur har ni det där ni är?

börja prenumerera på ICA-kuriren! Varför? Jo, för nu är den så 2008 med en ny spalt. ICA-kuriren är det nya svarta. Eller jag har en idé, jag fyller ju år relativt snart, härmed önskar jag mig en prenumeration på ICA-kuriren. Mitt fredagsnöje på sunkjobbet. Nu kan det även bli så hemma på detta mycket ljuvligare jobbet. En kopp kaffe till. Kanske en bit kladdkaka. Åh! Kladdkaka. Nu måste jag baka i eftermiddag också. Undrar om mannen köpt hem mer grädde. By the way, min prutt sover än, jag kanske hinner äta lunch i lugn och ro också. Ljuvliga unge!

För info kan jag stolt berätta att vår son blir tvåspråkig. Svenskan har han ju runt sig men sen ska jag göra allt så han förstår att bära sitt arv med huvudet högt. Skånskan ska vara en del av honom. Jag kommer inte att tala annat. Och för att stryka under detta ska en skånsk fasadflagga inhandlas. Mot Mannens vilja. Men det är bara att svälja käre make, det gick tydligen att ta en flicka från Skåne men det går inte att ta Skåne från flickan …

I denna lilla filmsnutten i en serie Helsingborgstips spelar "Heja Göteborg"-regissören Robert Lillhonga tennis och får mig nästan att lipa av nostalgiberusning. På vintern, när jag var liten gjorde man en isbana på denna tennisplanen. Så här har lilla tjejen Brun stapplat fram på skridskor. Mitt första sommarjobb tog plats bara tiotalet meter från banan. En kulle intill agerade pulkabacke. Ja, tennisbanan ligger på området jag växte upp. Som kuriosa så gick Robert i samma klass som killen jag var superkär i under 6an 7an 8an och 9an. Tack för nostalgibomben Robert.

…till 50 % distans på högskolan till hösten nyss. Kreativt skrivande II och Att skriva och berätta för barn blir det. Jag går in i det med öppna ögon. Jag menar, jag jobbar ju redan typ 250 % som mamma så jag får helt enkelt se vart det bär. Det viktigaste är att jag gör det för min skull. Jag har slösat alldeles för mycket tid på att inte göra saker som jag mår bra av. Och puttat undan mina härliga körsbär på toppen. Jag önskar dock att mina semiskrivkramp kunde ge sig. Att saker och ting börjar bubbla upp till ytan och ut på datorskärmen. Jag vill verkligen inte tillbaka till det allt mer ruttnande företaget jag jobbar för. I början hade jag så kul, jag var ständigt på väg till nya saker men det går inte längre. För 7 år sedan skulle jag gladeligen rekomenderat detta yrket nu ber jag den som överväger yrket att springa så långt åt andra hållet det går. Det är ruttet inifrån och jag bara står och sjunker som i ett kärr. Men jag är inte bitter längre, det är upp till mig att ta mig upp. Men det är ett kärr och det enda jag kan är det jag jobbar med. Så hur fan kommer man på vad man ska göra istället. Jag vill ju inte fly från detta utan gå mot något nytt …

Det är mitt i natten. Jag tror att pojkstackaren och pappastackaren sover gott där uppe. Äntligen. Det har varit en hel massa skrik och gnäll nu under den sena kvällen. Krävdes några omgångar tuttar och tre flaskor ersättning i tät följd innan han slutligen däckade. Åh, det är så svårt att läsa honom ibland. Skriker han för att han är hungrig? Eller för att han är trött? Är det för varmt? Har han ont någonstans? Min lille kille. Det kan inte vara lätt. Men nu sussar han säkerligen några timmar. Så jag tror jag joinar min familj nu. Jag är nog dum om jag sitter uppe en stund. All sömn är bra sömn för denna mamman. Och alla andra mammor. Såg på Oprah häromdagen att det är i sömnen kroppen återhämtar sig. Så nu ska jag ladda mina batterier. Det gör jag dock också när jag får vara lite för mig själv men jag behöver sova med flocken också. Skönt att mannen är ledig imorgon. Då behöver jag inte hispa över att han får för lite sömn.

Mina älskade gubbar sover just nu gott i soffan. Jag har en stund för mig själv. Stunder för mig själv ger energi åt till synes hopplöst skrikiga stunder. Ger energi till amningskampen, som för övrigt går framåt, och ger energi till kärleken. Kärleken mellan mig och den store Gubben är skitviktig för allt. Den är klistret. Jobbar man inte på den så skiter det sig. Så är det. Därför är dessa ensamma stunder nödvändiga för mig. Lika nödvändiga som kärleken. Eller att borra in min näsa i hans håriga bringa.

Ta hand om de ni älskar

… tack ni fina som kommenterar här i bloggen.

Jag ser att jag ökat i besökarantal de senaste veckorna. Svindlande 35 unika besökare varje dag . Men ärligt talat, varför kommenterar inte fler av er..? Ni kommer ju uppenbarligen tillbaka varje dag. Av nyfikenhet antar jag. Det tar bara någon sekund. Visa vilka ni är. En blogg är i mångt och mycket en tvåvägskommunikation. Faktiskt. Och det har jag, med några av er. Men kom igen, ni får en massa text gratis. Ge mig lite gratis också!

Låg på när telefontiden drog igång hos Försäkringskassan idag också. Bad att få prata med samma tjej som i måndags. Hon bad lite halvdant om ursäkt. Mumlade en del om tekniskt fel, sa att jag inte var ensam och gav mig en ny frist på 7 dagar innan pengarna kommer. Har jag nämnt att jag hatar pengar och att fk hade kunnat ta sig i röven om jag hade varit ekonomiskt oberoende? Eller bara haft tillgång till en sisådär 10 000 i månaden. Jag har gjort vad jag ska med blanketter och skit. Varför fungerar då inte en enkel utbetalning..? Undrar hur framtiden kommer att bli? Jag ser inte ljust på fk’s och min relation. Önskar att jag blir headhuntad till en bra nättidning. Jag kan skriva om livet som förstagångsmamma. Krönikor. Blogg. Allt möjligt. Jag kan. Jag är bra. Och please rädda mig från fk-träsket! Kanske skulle göra lite reklam för mig… Var börjar jag? Mama, Amelia..?

Jag måste verkligen göra klart mitt skolarbete idag. Beräknat förlossningsdatum är på onsdag. Jag vet, man ska inte stirra sig blind på BF men det blir ju så ändå. I alla fall, ungen måste komma denna veckan för jag vill ha en oxe. En lugn oxe. Som min Lille Bror. Dessutom fungerar oxar bra med jungfrur, och det är ju jag. Så snälle lille vän i magen, kom till mamma denna veckan! Jag håller på att längta ihjäl mig. Jag ska dansa mycket, kanske städa lite till och bära lite lagom tunga saker så kanske du hellre vill vara ute än inne. Men men, barn kommer ju när de kommer.

Inget blogg innan skolarbetet är klart. Basta!

idag har det börjat kittla bak i ryggslutet. nu spänner det. så fort Sprallet gör sig påmind spänner hela magen. men inget gör ont. inget jag inte känt förut. inget elakt-skärp-känsla som dras åt över magen. men jag känner ändå efter. är det så här det ska börja för mig. jag vill verkligen ha Sprallet ute nu. Mannen vill det också. vi vill börja det nya livet nu. som är som det gamla men ändå inte. borde kanske rensa undan det sista av skolarbetet fall i fall …

… är Han ute och drar gräsklipparen. Mitt hjärta blir extra ömt när jag tittar ut genom fönstret och ser honom slita. Som jag älskar den mannen. Som jag faktiskt *ti-hi* är gift med. Som är far till Sprallet. Och som varje dag visar att han älskar mig. Jag är en lyckans ost. Sanslöst lyckans ost.

Läste nyss en artikel i Helsingborgs Dagblad. Man måste ju hålla koll på allt himmavid. Artikeln handlar om anlagda bränder och skadegörelse vid en gammal lekplats som nu kompletterats med en stor gräsplan som mest huseras av Helsingborgs baseball- och softbollklubb. Jag kommer ihåg när jag och min Lille Bror var små och lekte på den aktuella platsen. Den ligger nära skolan vi båda gick senare och jag hängde även där som tonåring. Min bästis var kär i någon som spelade baseball. Men när vi var små, jag och min bror då brann huset på lekparken. Såklart var vi nyfikna som alla andra barn och gick dit och tittade. Leksaker och inredning var förstörd och färgade av sot. Lille Bror döpte därmed den lekparken till "brinna lekan" och så fick den heta i vår familj även efter den var återuppbyggd. Synd att saker som ger ungdomar välbehövlig aktivitet ska behöva förstöras …

Jag har insett att min senaste kyss… var en alltför vardaglig sådan.

Jag lyssnar på… P3, alltid P3. Kära P3.

Jag pratar… med hundarna och bebis i magen.

Jag tycker om… paj.

Min bästa vän är/var… flera människor och ett djur som fyller olika funktioner och som jag inte vill vara utan.

Min första riktiga kyss… var som att få en stor snigel nerstoppad i halsen.

Jag avskyr när folk frågar… "Varför går du inte bara och köper det då..?"

Kärleken är… stor. Större än oss alla. Och meningen med livet. Men skör. Mycket skör.

Jag gillar att… sova. Se mina hundar komma springande mot mig. Fika. Loppisfynda.

Jag kommer aldrig att… dricka mig full inför mitt barn. Alkohol är ett elakt gift som ler med ett vackert leende.

Jag är hemligt förälskad i… inte någon eller något.

Sist jag grät var… i helgen. Resultatet av ett enormt hormonutbrott.

Min mobiltelefon är… ibland oumbärlig ibland ett gissel.

När jag vaknar på morgonen… ligger jag och funderar och tänker kreativa tankar.

Innan jag går och lägger mig… skriver jag dagbok.

Just nu tänker jag på… när jag ska få föda barn, om jag ska beställa något från internet och att min lön denna månaden kommer att lösa mycket.

Bebisar är… mjuka, skrikiga, ljuva, nerbajsade och en speciell är alldeles särdeles efterlängtad.

Idag har jag… bloggat som en tok, fikat med mig själv, njutit av att ha en alldeles speciell vän som inte viker från min sida och sovit ute på verandan med den specielle vännen bredvid.

Ikväll ska jag… försöka ta itu med något jag går och grunnar på.

Imorgon kommer jag… att åka in till vår lilla stad och göra både tråkiga måste-ärenden och kul ärenden.

Jag vill verkligen… bli mamma nu. Men framförallt ha det lugnt kring mig. Ensamheten är min bästa vän för tillfället. För hon skänker mig den vila jag behöver. Och det lugn som jag behöver i förberedandet inför allt det stora som ska ske.

Ta gärna denna listan till Din egen blogg. Kul att läsa andras listor också…

Om man lägger ner F17 i Kallinge och Sjöstridskompaniet i Karlskrona förlorar Blekinge två stora arbetsplatser. Sorgligt. Visst, runt vårt hus tystnar världen då stridsplanen inte lyfter i tid och otid men vad ska alla familjer göra som är beroende av dessa två arbetsplatser? Hur löser man det? Hur har man löst det på andra platser? Min lilla familj blir direkt drabbad om F17 läggs ner. Är det då det är dags att flytta? Får vi sålt det lilla rosa huset till skäligt pris då? Tänk vad en artikel kan väcka frågor i ens hjärna …

Sara som skriver Saras betraktelser kör varje vecka 4 önskade. Denna veckan undrar hon vilka fyra platser vi vill besöka. Mina 4 önskade platser är följande:

1. Svenska fjällen. Jag kan inte specificera mig mer för jag haltar lite i geografikunskaperna vad gäller dessa fjäll. Med mig vill jag ha kamera, familj och bra utrustning för vildmarksliv. Och jag vill se varg, björn och örn.

2. Kilimanjaro. 5895 meter över havet gör det till Afrikas högsta berg. Ligger i Tanzania och är ett berg som lämpar sig för de som är oerfarna av bergsklättring. Lagom farligt men på helt ok häftig-nivå.

3. Ales stenar. Jag som stolt skåning skäms ju verkligen för att jag aldrig bevistat denna plats. Men hit vill jag en dag. För att uppleva mystiken och ett häftigt byggnadsverk.

4. Mongoliet. Någon särskild plats kan jag inte begränsa mig till. Antagligen hos en familj ute på stäppen. Jag tar mig dit med Transibiriska järnvägen. Själv.

Vilka 4 platser vill du besöka???

Ska till barnmorskan om någon timme. Har precis tryckt i mig en stor skål jordgubbskräm. Och jag har inte promenerat mer som jag skulle försöka göra. På två veckor har det inte blivit mycket promenader alls. Jag har mer svällt och svullat om man säger så. Jag har i och för sig bitvis haft jävligt ont men kunde nog pinnat på mer. Men jag har sunkat totalt denna graviditet. Inte simmat. Inte tränat gravidyoga. Jag har varit psykiskt slut i många månader nu och på slutet bestämde sig kroppen för att hänga på. Orkar inte mycket, men orkar nog mer än jag tror. Har ju för fasen en förlossning på G. Det sägs att det är som ett maraton. Jag som inte ens kan jogga en halvmil när jag är i normal form. Håll tummarna är det är dags. Just nu känns den dagen avlägsen trots att jag vet att det kan vara dags när som helst. Denna väntan…

Svarta sopsäckar + en stor jädrans hög med arbetskläder från 8 år tillbaka fram till nu = fest för mig. Nu ska de längst in i garderoben och jag ska inte tänka på dem på länge länge. Jobbet är ju allestädes närvarande men jag slipper i alla fall åka dit. Och sen när jag varit mjölk- och tröstmaskin ett tag så hoppas jag att jag kommit på en ny lösning. Så att sopsäckarna kan åka all världens väg. Men jag misstänker att jag kommer att få kompromissa, så är ju livet.

Jag bestämde mig ju igår för att ta tag i den berömda kragen. Koncentrera min hjärna på inredning och tacksamhet. Så jag gav ju mig ut på inspirationsjakt på nätet efter beslutet. Tror att det satte igång mina hjärnceller. Jag blev blond och jävligt läcker i en dröm. I en annan sprang jag jämte en skitsnygg superhjältebrud i tajta trikåer (tänk Halle Berry) och skulle väl rädda världen eller något, science fictionstyle. Det gick undan och plötsligt skulle jag transportera min hjärna någonstans och tog helt sonika ut den. Detta resulterade i en kal fläck på huvudet. Undrar om min hjärna blev överhettad efter mitt beslut igår ..? Kan tyvärr inte ta hänsyn till det för idag är det lilla rosa huset tvättstuga, strykstuga, plock-undan-kläder-stuga och röja-undan-skit-stuga.

Det var drömmarna det, tankarna vid 01.30 i natt bestod i hur jag bäst målar våra vardagsrumsmöbler vita och hur vi snyggar till våra gräsliga byråar. Tankarna gled även in på skira gardiner till vardagsrumsfönsterna. Jisses vad lycklig min hjärna är nu. Hela Tant Brun är totalt annorlunda mot igår. Då var jag tant bajsgrå.

tre exempel på vad gravidhormoner kan göra med en människa:

1. Häromdagen svängde det in en liten skruttig bil på vår grusplan. Jag och Mannen satt och åt. Mannen flög ut på verandan och hundarna vaktade. Två män var mycket intresserade av vårt fyllda släp som bland annat innehöll en parabol och en tv. Den ene mannen började köpslå med Daniel om tvn som var sönder. Daniel förklarade tvns tillstånd men mannen ville betala 50 för den men erbjöd en tjuga. Då började jag bli orolig. När Daniel sedan sa nej till männen och de inte lyssnade freakade hela mitt inre ut. Åh, vad jobbigt det var. Jag ville med hela min varelse att Daniel skulle vara en stor lejonhanne som bara röt och skrämde iväg inkräktarna. Men han var lugn och gick ner till dem och sa åt dem att lasta ur parabolen, som de tagit, ur sin bil. Samtidigt ringde han polisen för att kolla bilen. Inne i huset vankade jag av och an och började snyfta. Hundarna hade somnat om men jag var i upplösningstillstånd. Tänk om de fick för sig att slå ner Daniel! Vad skulle jag göra då? Det tog flera timmar för mig att bli lugn igen. När jag väl blev det förklarade Daniel varför han var så lugn och jag insåg att graviditetshormonerna inte gör mig som vanligt. Hade jag varit ordinarie Sandra hade jag tagit det hela med ro. Men när jag var mitt uppe i allt så undrade jag varför jag överhuvudtaget vill bli polis. Ganska intressant vad en hög hormoner kan göra.

2. Igår när vi var på hundsimmet bad Mannen mig att räkna längder när Brazze simmade. Så började killen på hundsimmet locka Brazze med en leksak och alla längder försvann ur mitt huvud. En stund senare gick jag på toa, tappade förklarligen ännu mer räkningen då. Det går inte lita på min hormongeggiga hjärna just nu. Jag försökte verkligen hålla räkningen men det gick inte alls.

3. Allmän aggressivitet och vresighet. Hunger. Provocerande. Detta enligt Mannen.

Ett under av ljuvlighet . Snart är det över. Men då träder väl mamma-hormonerna in …

Jag tog ett snickers ur förlossningsväskan …  Kommer jag att sakna det när dagen F kommer? Var jag dum nu? Men oj så gott det var. Och oj så sugen jag är hela tiden. Jag kan inte säga att jag var värd det för om någon timme kommer jag att äta mer choklad. Med frukt och en massa grädde. Jag sväller åt alla håll. Bebis, kom ut nu så mamma och du kan gå på promenader! Nu ska denna, dagen till ära, rosa geléklump vagga till brevlådan. En sträcka på ca 60 meter t/r. En hiskelig sträcka för en stor foglossningsdrabbad. Men jag är siggiga Sigge själv. Och fixar jag det inte så slutar ju min käre Man om en och en halv timme …