Tant Bruns funderingar

Nu flyttar jag till Blogger. Mycket bättre bloggtjänst i kombination med att jag vill börja om på nytt. Så i fortsättningen hittar ni mig på Tant Bruns Funderingar.

Alltså: http://tantbrunsfunderingar.blogspot.com

Lite nytt och mycket som vanligt. Glöm nu inte att ändra i era favoriterlistor… Min gamla bloggar finns inte kvar i evigheter. 

 See ya!

Jag önskar mig en skrivarlya i Helsingborg. Den här hade jag inte tackat nej till… Men den här slår ju det mesta, kanske fööör exklusivt för mig dock. Men denna drömmer jag fortfarande våta drömmar om. Åh, jag måste sätta igång och dra in pengar! Just nu har jag inte många tusen i månaden. Sorgligt men jag har ju inte direkt jobbat röven av mig innan. Kan man ha två tankar med sitt skrivande, dels att få lindra skrivklådan men också nära drömmen om att kunna tjäna pengar på det..?

Varför är all text understruken!!! Så ska det verkligen inte vara!!! Wuäääääääääääääääääääääääääääää!!!

Kollade lite närmare på bilden i det här inlägget och inser ju att nu är det dags. Herr Sprall är snart fyra månader och han klarar sig utan mig några timmar. Jag måste ta tag i mig själv. Det finns ingen ursäkt för varför jag ska gå och se ut som ett övergivet fågelbo i håret. Slitet och lååång tråkig utväxt. Nä, nu måste jag boka tid hos frissan. Jisses, det var över ett år sedan jag klippte mig sist! Tror jag ska unna mig en färg som ligger nära min egen hårfärg. För att få det jämt. Sen börjar jag bli redo för att fota nya bilder till headern här på bloggen. Frääääääscht!!!

Varför har jag gått 29 år utan att förstå detta..?

Igår löste jag min förtvivlan genom att gråta floder. Idag löser jag den genom att skriva. Jag är så fruktansvärt ledsen för att amningen inte fungerar. Den ledsenheten sitter långt in i mammasjälen och kommer nog aldrig att försvinna. Ni som läser vet ju. Men ni vet inte vad jag tänker VARJE gång ledsenheten sköljer över mig…

Det är oftast kväll. Och tankarna kommer smygande när Sprall inte är nöjd av någon anledning. Oftast när han är hungrig.

Mina tankar tar sin början på BB där man var på oss om att jag skulle amma ofta. Min lille 4.7 kilos överburne (=legat i magen för länge) kille var tvungen att ammas minst var 4e timme för att han påstods vara mer hungrig än andra. Jag minns den lite äldre barnmorskan som sa att man kan mata till med ersättning för att få honom mer nöjd. Detta sa hon dag 2 (!). Jag som köpte allt, som nya mammor ofta gör sa ok. Jag ville ju inte att han skulle gå hungrig. Men för många mammor kan det ta fem dagar att få igång mjölken. Varför stressa mig då?!? Ja, han skrek och skrek men det gjorde min rumskamrats lille kille också. De föreslogs aldrig ersättning. Var det för att Sprall inte skulle gå ner för mycket så att vi var tvungna att stanna längre? Många barn kom till de dagarna. BB var fullpackat. Det kändes faktiskt som om vi stressades därifrån. Ironiskt nog kom vi tillbaka två dagar efter vi lämnat, men då till Neonatal för att Sprall fått gulsot. På Neonatal bland alla små prematurbarn skulle min store Sprall sola bort sitt gula. Jag var stressad redan på BB för att vi var tvungna att dela rum och nu var min lille inte ok. OCH Mannen fick inte vara hos oss för att han blivit förkyld. Jag var totalt uppe i varv och trött så jag inte vissta vad jag hette. Angående amning hade jag redan på BB fått nya råd råd av varje ny barnmorska som kom in, ofta utan att knacka på dörren. På Neo fortsatte alla råden och jag blev mer och mer förvirrad. Man ökade tillmatningen och jag fick honom till mig bara för amning. Jag fick känslan av att vi var i vägen och tog upp plats. Tillmatningen var ett sätt att få honom att sova längre och därmed påskynda solningens verkan då han kunde sola mer. Amningen fick stå åt sidan sa man till mig. Jag hade dittills totalvägrat att ge honom någon form av napp utan matat till med först tesked sen kopp. Men trots att jag sa nej så matade man honom med en dinapp och jag var totalt för trött för att protestera. Ingen bebis ska vara ledsen på mitt skift hette det. De tyckte att det var för mycket mat för att mata med kopp. För dom. Det kändes mer och mer som om de vill ha oss iväg därifrån så snabbt som möjligt. Och fler råd om amningen. Jag anser att amningen pajjades för all framtid under denna mitt Spralls första vecka. Det man på BB och Neo kunde gjort för att reparera mycket hade varit att bara säga Du är en jättebra mamma, vilken kämpe, det här kommer att gå bra. Amma så fort han vill bara så ska du se att det rinner till. Det är inte bara under förlossningen man behöver höra att man är duktig. Som nybliven mamma är man så fruktansvärt öppen för allt som sägs om det man gör. Känslighet och lyhördhet är så enormt viktigt hos barnmorskorna och sköterskorna. Och det jag är mest förbannad över är att man erbjöd mig ersättning på BB. UTAN att en läkare först tittat på Sprall. Jag är inte för ersättning på något sätt under BB-tiden om inte det är medicinskt növändigt. Jag är dock för positiv förstärkning av amning. Där man peppar mamman och berättar för henne att det kan ta tid men att hon är så stark att hon kan kämpa. Inte hymla med att det gör skitont i början men också säga att det går över. För de allra flesta. Nu när vi har börjat med ersättning igen har såret öppnats på vid gavel. Ingen konst, det var ju inte läkt det minsta. Han började aldrig gå ner i vikt men han följde inte sin kurva när jag helammade. Jag tog beslutet själv och anser mig som en stor amningsförlorare. Men amningspeppet från bvc uteblev också. Jag försökte ta upp amningen flera gånger men sköterskan verkar alltid så stressad och vi har nog inte den rätta kemin mellan oss. Det enda hon sagt i frågan är att jag får ge ersättning om han inte ökar mer i vikt. I all information jag läst om bvc står de att det är dit i första hand man ska vända sig vid frågor om amning. Var är peppet. Varför verkar det som att jag träffat på alla människor som har en totalt liberal inställning till modersmjölksersättning? Var har alla amningskämpar funnit när jag som bäst behövt dem? Amningshjälpen har varit de enda som hjälp och de har hjälpt enormt mycket. Men de ska inte behöva vara första instans där man får stöd. De ska inte behöva finnas alls. Sjukvården ska kunna ge bra och entydiga råd som anpassas för varje mammas förutsättningar. Man ska inte få nya råd av varje ny vårdpersonal. Och man ska inte erbjudas ersättning på BB, det ska ordineras av läkare. Endast.

Vi ger nu vårt Sprall ersättning och han har tjockat till sig rejält. Det känns bra när han växer och är nöjd men det hade jag ju velat att han skulle göra med hjälp av helamning. Med rätt pepp hade jag orkat mer. Nu har han börjat vägra bröstet också. Det är ju lättare och jämnare flöde från flaskan. Men jag har bestämt att fortsätta så länge det bara går. Men för att psykiskt överleva så mysammar vi nu. Jag kör på säkra kort, ammar de stunder jag vet att han har tålamod med mina bröst. Och tröstar mig samtidigt med att det han får är bättre än inget. Jag känner mig inte som en usel mamma så ofta längre. Men ilskan över hur vi behandlades vår första tid tillsammans har på inget sätt svalnat. Och blir det fler barn blir jag inte lätt att tas med. Som man bäddar får man ligga. Och personalen på Blekingesjukhusets BB har bäddat knöligt för sig …

Jag drog öronen åt mig, det kändes inte bra med mitt Papa Dee-inlägg. Men min inställning till kvinnovåldsverkare är densamma. Må de brinna för vad de gör. Jag tog bort inlägget för det passar inte i min bruna lilla blogg. Jag vill ha fina känslor här. Ibland går det inte. Och ibland vädrar jag min ledsenhet. Som i nästa inlägg…

Idag för exakt 5 år sedan också en söndag frågade en man mig mycket nervöst Ja men hur ska vi göra nu då..? Jag spelade lite cool men förstod vad han menade. Hade veckoslutet bara varit en semesterfling för mig eller vill jag mer? Klart jag ville mer! Jag hade hittat mannen i mitt liv och tänkte inte släppa för allt i världen. Vi har varit ihop sen den söndagen. Och för exakt 1 år sedan gifte vi oss. I mitt älskade Helsingborg som även Mannen tycker om. Mitt bland våra närmaste fina sa vi ja. Precis som vi ville. Igår fick jag en orkidée. Placerad i en hjärtekruka från mamma blev det fint. Vi behövr inga överdådiga årspresenter för att bevisa vår kärlek för varandra. Vi har vår vardag. Det räcker mycket gott.

Jag fyller är nästa vecka. Jag är ingen prylgalning och kräver inte mycket. Jag har allt jag vill ha som inte kan köpas för pengar. Men min önskelista på saker ser ur så här:

En Tivoli Audio model one i bronze-wenge. Det hade blivit mycket P3 i våra öron här hemma då. Den hade alltid stått på. Och det hade blivit precis så mysigt här som det är hos min moster E.

En röd Kronan att träna upp mina trötta kropp med. Snygg samtidigt .

En skrivarlya/semesterlägenhet i Helsingborg. När inspirationen tryter knallar jag bara ner och går längs mitt favoritpromenad och rensar hjärnan.

Kat Janouch nya bok Bedragen.

En fåtölj med fotpall att slappa i om kvällarna sen när Sprallet förhoppningsvis sover lite längre.

Hepp …

Jag och mannen fick i egenskap av vårdnadshavare för lille Herr Sprall ett brev från svenska kyrkan häromdagen. Lille herr Sprall är hemskt välkommen. Vi är dock inte intresserade. Inte ett dugg. Sprallet har redan blivit folkbokförd med alla sina namn. Det räcker gott för oss. Jag menar, han heter ju det han heter.

Han ska alltså inte döpas. Vi är helt överens på den punkten. När det gäller åsikter talar jag bara för mig själv. Jag respekterar föräldrar som döper sina barn i kyrkan av tradition OM de respekterar kyrkans värderingar och OM de förstår meningen med ett kyrkligt dop. Jag är själv inte medlem i svenska kyrkan. Jag känner mig helt enkelt inte hemma där. Jag kan ibland känna mig ovälkommen och det känns inte som att alla är välkomna idag. Jag har en tro men den är personlig och har vuxit fram under mina vuxna år och är fortfarande inte färdigväxt. Det vore hyckleri från min sida att ge min son en tillhörighet till en kyrka som inte delar min egen tro. Han kan ju inte bestämma själv nu vad han ska tro på och jag anser mig inte ha rätt att bestämma åt honom. Om han en dag känner att det är hos svenska kyrkan alltså kristendomen, buddhismen, islam, hinduismen eller annan valfri religion han hör hemma, då tänker jag respektera hans val. Huvudsaken är att han gör det valet själv.

Jag är så satans på G med skolan. Har redan lämnat in den första uppgiften. Till båda kurserna. Deadline den 8 september. Har hittat ett babyanpassat sätt att klara mitt skrivande på. Jag läser uppgiften en kväll. Sen fnular jag på dagarna. Läser uppgiften igen. Fnular. Och sen när jag är redo alternativt när deadline närmar sig så sätter jag mig och fullkomligt spyr text. Efter allt fnulande blir det riktigt bra. Kanske har jag äntligen hittat min skrivmetod. Kanske kan jag klämma ut den där romanen snart.

Man ska aldrig börja banta när man ammar. Och just de orden har oroat mig en tid. För jag vill ju gå ner i vikt. Men så kom jag på att all skit jag äter går rakt ut ur tuttarna in i det dyraste jag har. Så om jag ändrar min kosthållning så går jag ner i vikt OCH han får bra saker rakt ut ur tutten. Idag kommer en god vän och tillika kostrådgivare hem till det lilla rosa huset. Hon ska hjälpa mig in på den väg jag längtar efter. Jag vill aldrig aldrig mera banta. Jag kommer aldrig aldrig köra en pulverdiet och annat trams igen. Men jag måste gå ner i vikt för min kropp skriker åt mig varje minut av dagen att den inte orkar mycket mer.  Och en dag inte långt från nu så tror jag att jag kommer att stå på testbanan och försöka bli polis, den jag är idag kan inte ens springa. Det är sant, jag kan inte springa. Det beror säkerligen mest på att jag nyss fött barn MEN för att kroppen ska återhämta sig så måste det till en förändring. Sen kommer det också en dag inte långt från idag då jag full av energi och livsglädje ska springa efter en förtjust skrikande liten son, spela boll med honom och om min dröm går i uppfylelse också kunna klättra i träd med honom. Klarade jag att börja helamma till slut så klarar jag detta. Det var min kropp och själ i ett då och min kropp och själ i ett nu.

Tar en snabblunch bestående av mackor med jordnötssmör och en skål vattenmelonbitar. Lille Sprall sover och jag får en stund för mig själv. Hinner jag under hans sovbreak så ska jag packa våra väskor också. Vi ska på äventyr. Till Pärlan av dem alla. Men ett mörker har sänkt sig över äventyrsruset. Ingen vill jobba på Mannens jobb på lördag. Han har ringt alla. Vissa har giltiga skäl andra vill liksom bara inte. Men så är det väl, om man är lillchef… Så… han får nog stanna hemma och jobba istället. Det skulle varit vårt första äventyr i Helsingborg tillsammans med lille Herr. Vi skulle få lite semester. Jag skulle kunna sätta mig ner och asböla men det tjänar ingenting till, jag kan inte göra något ändå. Men Mannen har inte kommit hem än, kanske han har goda nyheter med sig när bilen rullar in på gruset. Hoppas.

Jag borde nog ändra bilden på min header, jag ser ju faktiskt inte ut så nu … Gabbi, kan du ta några fina bilder på mig en dag..?

Det låg ett kuvert i brevlådan idag. Ett sånt där adressen inte är färdigtryckt utan skriven av en älskad person. Jag kunde dock inte avgöra vem av mostrarna som skrivit. Det var den yngsta av dem. En inbjudan till släktkalas. Åh som jag ser fram emot det! Har redan svarat. Jag längtar så efter de mina. Och under andra omständigheter hade träffat dem oftare. Vi är fina när vi ses. Och som nybliven mamma brinner familjeglöden än starkare. Min flock är större än Mannen och Herr Sprall. Snart är jag omgiven.

Jag och Herr Sprall besökte vår distrikssköterska idag. Han var en liten glad unge som till och med gav henne ett härligt leende. Inga problem att kläs av, vägas och kläs på. Inte heller problems att ligga och titta när mammas värstinginsektsbett blev undersökta. Men. Han hade bara gått upp 60 ynka gram på två veckor. Och innan dess bara 100. 160 gram på fyra veckor. Ingen anledning till oro än, han går ju upp i vikt. Men det är klart denna rätt mulliga mamman undrar varför hon verkar ha lättmjölk i tuttarna. Nästa vecka är det läkarundersökning, jag tror jag skiter i att fundera för mycket till efter det besöket.

Jag hamnade i den mörkgråa vinkelvolten tidigare i kväll. Kom till att tänka på att jag måste tillbaka till ett jobb jag verkligen kommit att avsky på senare tid. Det är ännu långt dit men nästa sommar kommer inte att vara som denna. Tidigare i kväll sköljde vågor av ångest över mig och jag kände mig verkligen inträngd i ett hörn. Fast i en återvändsgränd känns det som. För jag vet inte vad jag skulle jobba med om jag inte ska göra det jag gjorde i våras. Och pengarna måste in. Jag vill göra som Kat Janouch, ha ett fritt arbete och föda en hel hög barn. Vara härskarinna över min egen tid. Jag är en ljuvligt engagerad människa i det där min passion ligger men en usel i det jag avskyr. Svart och vitt. Samtidigt kan jag inte släppa polisen ur mitt hjärta riktigt och där är man ju verkligen inte härskarinna över sin tid. Och dessutom måste jag träna träna träna för att klara testerna och min kropp är helt klart inte redo för den typen av träning än. Det här var mycket kräks på en gång men ibland tar känslorna över. Dessutom är det förrädiska mörkret på väg med stormsteg…

Säg något vist till mig. please.

Ingen av er ca 20 pers som var inne och gluttade på min blogg igår vill vara med och skrapa ihop 36 pocketböcker. Nä, men då vet jag. Skyll er själva!  Då skickar jag mailet ändå. För nu måste det iväg. Fast några av er som läser kommer att få det. Hjälp mig få mina böcker.  Hoppas nu det fungerar så jag om några veckor börjar få pocketböcker i min brevlåda. Najs. Jag skickade förresten iväg Fördömd av Johanne Hildebrandt. Mycket bra bok. Klass på den.

Update: Soffy var så vänlig att upplysa mig om att folk kanske fått kedjebrevet redan. Ha ha, tänkte ju inte jag på. Ja ja. Ska ändå bli kul att se om det fungerar.

I natt frös jag, trots min placering mellan två varma killar. När den lille inte åt kröp jag tätt intill den store och värmen från honom gjorde sömnen lugn och behaglig. Jag vaknade och frös. Den store mannen hade gått upp. Mitt mål blev snabbt badrummet och min cerisa, varma mysdress. Med den på gick hundarna och jag ut i trädgården och där kände jag det. Där klockan lite efter 8 kände jag hösten som en strimma i den svala morgonen. Den är på väg, oundvikligen. Hösten för med sig mer nytt än jag upplevt på många år. Vår lediga och härliga vardag byts lite ut mot saker att göra. Det blir föräldragrupp, tätare resor till de vi älskar runt om, 50 % plugg och heltid med en i rasande fart växande Herr Sprall. Jag funderade på om jag tagit på mig för mycket i och med skrivarkurserna, som jag dessutom sökt och fått studiebidrag för. Men det kommer att gå fint. Negativ stress är inte välkommen i mitt liv. Och det är inte en läkarexamen jag siktar på. Jag läser skrivarkurserna för att det är kul, för att de stimulerar min kreativitet och nyfikenhet på andra människor. Jag behöver den stimulansen. Men först vill jag vara mamma för att det är så himla kul.

Igår när jag rotade bland gamla prylar hittade jag ett ytterst fint konstverk gjort av ingen mindre än min Lille Bror. Jeni var min bästis Jennie på den tiden. Min Lille Bror var nog inte hundra förtjust i henne.

Framsida och baksida med förklaring …

Jag fann även ett gammalt välanvänt spel i mina gömmor. Nostalgin visste inga gränser hos mannen och mig. Nu ska här köpas batterier. Vad är PS3 mot detta..?

Hittade äntligen nycklarna till min mountainbike igår. Som jag letat och letat. Cykeln är för liten och dessutom av herrmodell. Jag vill inte ha den längre. Den är inte bekväm och passar inte denna kvinnan längre. Drömmen är att kunna byta in den mot en riktigt fin röd damcykel. Som sen får barnsits så småningom.

Håller på att rinna bort i vårt varma hus. Men vi kan ju inte öppna tvärdrag. Dels eftersom det inte är bra för Sprallet och dels för vi idag har upptäkt ett getingbo under utbyggnaden på vårt hus. Jag är paniskt rädd för getingar och bara tanken på att Sprallet skulle bli stucken gör mig svimfärdig. Vi skulle kunna ta oss ut och sätta oss under trädet i trädgården men han har sovot typ skitlänge så då vaknar han säkert. Och att amma ute när det fläktar trots 30-gradig hetta är ju en risk för mjölkstockning. Jag känner mig lite låst. Hur beter man sig egentligen med en liten bebis när det är högsommar, och bor i en liten rosa ugn..? Undrar om jag inte ska hämta ner en sjal och svepa om mig och testa att amma ute. Hur gör ni/har ni mammor gjort med amming? Jag känner att jag inte riktigt kan njuta av denna ljuvliga sommaren…

Hur har ni det där ni är?

börja prenumerera på ICA-kuriren! Varför? Jo, för nu är den så 2008 med en ny spalt. ICA-kuriren är det nya svarta. Eller jag har en idé, jag fyller ju år relativt snart, härmed önskar jag mig en prenumeration på ICA-kuriren. Mitt fredagsnöje på sunkjobbet. Nu kan det även bli så hemma på detta mycket ljuvligare jobbet. En kopp kaffe till. Kanske en bit kladdkaka. Åh! Kladdkaka. Nu måste jag baka i eftermiddag också. Undrar om mannen köpt hem mer grädde. By the way, min prutt sover än, jag kanske hinner äta lunch i lugn och ro också. Ljuvliga unge!

För info kan jag stolt berätta att vår son blir tvåspråkig. Svenskan har han ju runt sig men sen ska jag göra allt så han förstår att bära sitt arv med huvudet högt. Skånskan ska vara en del av honom. Jag kommer inte att tala annat. Och för att stryka under detta ska en skånsk fasadflagga inhandlas. Mot Mannens vilja. Men det är bara att svälja käre make, det gick tydligen att ta en flicka från Skåne men det går inte att ta Skåne från flickan …

I denna lilla filmsnutten i en serie Helsingborgstips spelar "Heja Göteborg"-regissören Robert Lillhonga tennis och får mig nästan att lipa av nostalgiberusning. På vintern, när jag var liten gjorde man en isbana på denna tennisplanen. Så här har lilla tjejen Brun stapplat fram på skridskor. Mitt första sommarjobb tog plats bara tiotalet meter från banan. En kulle intill agerade pulkabacke. Ja, tennisbanan ligger på området jag växte upp. Som kuriosa så gick Robert i samma klass som killen jag var superkär i under 6an 7an 8an och 9an. Tack för nostalgibomben Robert.

…till 50 % distans på högskolan till hösten nyss. Kreativt skrivande II och Att skriva och berätta för barn blir det. Jag går in i det med öppna ögon. Jag menar, jag jobbar ju redan typ 250 % som mamma så jag får helt enkelt se vart det bär. Det viktigaste är att jag gör det för min skull. Jag har slösat alldeles för mycket tid på att inte göra saker som jag mår bra av. Och puttat undan mina härliga körsbär på toppen. Jag önskar dock att mina semiskrivkramp kunde ge sig. Att saker och ting börjar bubbla upp till ytan och ut på datorskärmen. Jag vill verkligen inte tillbaka till det allt mer ruttnande företaget jag jobbar för. I början hade jag så kul, jag var ständigt på väg till nya saker men det går inte längre. För 7 år sedan skulle jag gladeligen rekomenderat detta yrket nu ber jag den som överväger yrket att springa så långt åt andra hållet det går. Det är ruttet inifrån och jag bara står och sjunker som i ett kärr. Men jag är inte bitter längre, det är upp till mig att ta mig upp. Men det är ett kärr och det enda jag kan är det jag jobbar med. Så hur fan kommer man på vad man ska göra istället. Jag vill ju inte fly från detta utan gå mot något nytt …

Det är mitt i natten. Jag tror att pojkstackaren och pappastackaren sover gott där uppe. Äntligen. Det har varit en hel massa skrik och gnäll nu under den sena kvällen. Krävdes några omgångar tuttar och tre flaskor ersättning i tät följd innan han slutligen däckade. Åh, det är så svårt att läsa honom ibland. Skriker han för att han är hungrig? Eller för att han är trött? Är det för varmt? Har han ont någonstans? Min lille kille. Det kan inte vara lätt. Men nu sussar han säkerligen några timmar. Så jag tror jag joinar min familj nu. Jag är nog dum om jag sitter uppe en stund. All sömn är bra sömn för denna mamman. Och alla andra mammor. Såg på Oprah häromdagen att det är i sömnen kroppen återhämtar sig. Så nu ska jag ladda mina batterier. Det gör jag dock också när jag får vara lite för mig själv men jag behöver sova med flocken också. Skönt att mannen är ledig imorgon. Då behöver jag inte hispa över att han får för lite sömn.

Mina älskade gubbar sover just nu gott i soffan. Jag har en stund för mig själv. Stunder för mig själv ger energi åt till synes hopplöst skrikiga stunder. Ger energi till amningskampen, som för övrigt går framåt, och ger energi till kärleken. Kärleken mellan mig och den store Gubben är skitviktig för allt. Den är klistret. Jobbar man inte på den så skiter det sig. Så är det. Därför är dessa ensamma stunder nödvändiga för mig. Lika nödvändiga som kärleken. Eller att borra in min näsa i hans håriga bringa.

Ta hand om de ni älskar