När jag sitter här vid datorn med P3 i bakgrunden, solens strålar in genom fönstret och min son sött sussande bredvid känns nattens mardröm mycket avlägsen.
Jag står och pratar med några människor i lugn och. Bakom mig dyker en kvinna upp. Långt, brunt hår, vacker och välvårdad. Paniken lyser i hennes ögon. Hon skriker "Ni måste hjälpa mig, jag har ringt ambulans och räddningstjänst. Mitt barn! Hjälp mig!" Jag tänker att jag kan hjälpa henne att få ut barnet till räddning dyker upp, grabbar tag i en ficklampa modell större av märket maglite, skriker åt de andra att följa efter. Kvinnans man har också dykt upp och säger att han ska visa de andra vägen. Jag springer ner i källargångar, kvinnan tätt efter. Hon ger mig instruktioner efter hand. Vänster. Höger. Jag hör inte att de andra kommer efter men fortsätter. Mannen skulle ju visa vägen. Takhöjden blir allt lägre. Jag noterar att vi kommit ner till utrymmet där hon och mannen förmodligen bor. Hur kunde man missat att någon bodde här? Grått, skitigt, högar med sopor och odiskat står överallt. Bråte i utrymmet. Och så ser jag dem, bebisarna på rad. Olika storlekar. Olika kläder. Olika utseenden. Döda! Jag springer vidare för att hitta det levande barnet. Kvinnan pekar under diskbänken. När jag böjer mig för att lysa in där under skriker alla mina instinkter åt mig. Akta dig! Jag vänder mig om och den tidigare så vackra kvinnan är som förbytt. Galenskapen lyser i hennes förvridna ansikte. Det var en fälla. Jag kämpar för mitt liv när jag vaknar …
Jag låg där i sängen så ofantligt rädd. Pulsen gick i hundranittio. Jag såg att Herr Sprall låg bredvid. Jag hade somnat när jag ammade och glömt att lägga tillbaka honom i sin säng. Nu vågade jag inte resa mig och lägga tillbaka honom. Då kunde jag ju inte skydda honom. Jag vågade inte ens titta mot dörröppningen. Mardrömmen släppte inte sitt grepp om mig och Sprallet vaknade lite halvt för att återuppta amningen, jag försökte stilla mig så att jag inte skulle oroa honom men det var en kamp. Tankarna började snurra i mitt halvvakna huvud. Jag tänkte på dottern till den där mannen i Österrike, han som låste in henne, våldtog henne och lät henne föda en massa barn därnere. Var hon i mitt hus nu? Eller ännu värre i mitt huvud? Låg där många döda bebisar nere i deras källare? Är hon död nu? Och har hittat mig? Håller jag på att bli galen? Sprall började gnälla och jag var tvungen att gå ner och fixa mat till honom. Mannen steg upp kort därefter och jag bad honom att säga att jag inte var galen, att jag var vaken. Han gjorde det och åkte till jobbet. Jag var fortfarande så rädd att jag inte vågade gå upp i sovrummet igen. Jag la mig på sängen här nere. Med Sprall tätt tätt och min älskade schäfer, som kände att matte var rädd, nedanför sängen. Han erbjöd sig att komma upp till mig men jag fick honom att lägga sig på golvet. Hundarna var också oroliga. Var det något i huset? Jag somnade till slut. Och vaknade när solen äntligen gått upp och ljuset återvänt. Aldrig har maran ridit mig som i natt.
