Då var det åter dags för föräldragruppen i förmiddags. Herr Sprall lyssnade nog mer uppmärksamt på distrikssköterskan än jag gjorde. Har så svårt att koncentrera mig nuförtiden. Men han, han är som jag är när jag är som jag ska i bollen. Jag är också en mycket intensiv lyssnare. När jag är intresserad av något. För övrigt spydde han på mig ungefär tre gånger. Skrek i en halvtimme. Vi fick hjälp att värma maten i micron på Öppna förskolan och vips så låg han och sov på mitt bröst. Ingen babypöl denna gången. Att ligga på rygg är ingen hit om man säger så. Sitta (fast han inte kan det själv än), titta och/eller bli buren är hans melodi. Ämnet var barnsjukdomar men informationen liknade mest här-är-de-värsta-och-äckligaste-sakerna-du-kan-råka-ut-för-men-det-är-sällsynt-information. Det var inte förrän efteråt det började bli intressant. Då var vi fyra mammor som stannade en stund och pratade. Om bebismamma-saker. Vi pratade tvätt och vilket dagis som sägs vara bäst. Vi är i samma ålder. Kanske blir våra barn kompisar. Eller så blir vi det. Jag som Sandra kände att det var skönt att höra till, det har inte hänt så ofta att jag passat i någon grupp i mitt liv. Och jag är fortfarande inte haj på det där med hur man är i en grupp. Men det reder sig. Jag slutade vara dumt blyg när Sprall kom. Att få ett barn förändrade mitt liv. Som för alla andra som får barn.