detta är min historia om amningen
Igår löste jag min förtvivlan genom att gråta floder. Idag löser jag den genom att skriva. Jag är så fruktansvärt ledsen för att amningen inte fungerar. Den ledsenheten sitter långt in i mammasjälen och kommer nog aldrig att försvinna. Ni som läser vet ju. Men ni vet inte vad jag tänker VARJE gång ledsenheten sköljer över mig…
Det är oftast kväll. Och tankarna kommer smygande när Sprall inte är nöjd av någon anledning. Oftast när han är hungrig.
Mina tankar tar sin början på BB där man var på oss om att jag skulle amma ofta. Min lille 4.7 kilos överburne (=legat i magen för länge) kille var tvungen att ammas minst var 4e timme för att han påstods vara mer hungrig än andra. Jag minns den lite äldre barnmorskan som sa att man kan mata till med ersättning för att få honom mer nöjd. Detta sa hon dag 2 (!). Jag som köpte allt, som nya mammor ofta gör sa ok. Jag ville ju inte att han skulle gå hungrig. Men för många mammor kan det ta fem dagar att få igång mjölken. Varför stressa mig då?!? Ja, han skrek och skrek men det gjorde min rumskamrats lille kille också. De föreslogs aldrig ersättning. Var det för att Sprall inte skulle gå ner för mycket så att vi var tvungna att stanna längre? Många barn kom till de dagarna. BB var fullpackat. Det kändes faktiskt som om vi stressades därifrån. Ironiskt nog kom vi tillbaka två dagar efter vi lämnat, men då till Neonatal för att Sprall fått gulsot. På Neonatal bland alla små prematurbarn skulle min store Sprall sola bort sitt gula. Jag var stressad redan på BB för att vi var tvungna att dela rum och nu var min lille inte ok. OCH Mannen fick inte vara hos oss för att han blivit förkyld. Jag var totalt uppe i varv och trött så jag inte vissta vad jag hette. Angående amning hade jag redan på BB fått nya råd råd av varje ny barnmorska som kom in, ofta utan att knacka på dörren. På Neo fortsatte alla råden och jag blev mer och mer förvirrad. Man ökade tillmatningen och jag fick honom till mig bara för amning. Jag fick känslan av att vi var i vägen och tog upp plats. Tillmatningen var ett sätt att få honom att sova längre och därmed påskynda solningens verkan då han kunde sola mer. Amningen fick stå åt sidan sa man till mig. Jag hade dittills totalvägrat att ge honom någon form av napp utan matat till med först tesked sen kopp. Men trots att jag sa nej så matade man honom med en dinapp och jag var totalt för trött för att protestera. Ingen bebis ska vara ledsen på mitt skift hette det. De tyckte att det var för mycket mat för att mata med kopp. För dom. Det kändes mer och mer som om de vill ha oss iväg därifrån så snabbt som möjligt. Och fler råd om amningen. Jag anser att amningen pajjades för all framtid under denna mitt Spralls första vecka. Det man på BB och Neo kunde gjort för att reparera mycket hade varit att bara säga Du är en jättebra mamma, vilken kämpe, det här kommer att gå bra. Amma så fort han vill bara så ska du se att det rinner till. Det är inte bara under förlossningen man behöver höra att man är duktig. Som nybliven mamma är man så fruktansvärt öppen för allt som sägs om det man gör. Känslighet och lyhördhet är så enormt viktigt hos barnmorskorna och sköterskorna. Och det jag är mest förbannad över är att man erbjöd mig ersättning på BB. UTAN att en läkare först tittat på Sprall. Jag är inte för ersättning på något sätt under BB-tiden om inte det är medicinskt növändigt. Jag är dock för positiv förstärkning av amning. Där man peppar mamman och berättar för henne att det kan ta tid men att hon är så stark att hon kan kämpa. Inte hymla med att det gör skitont i början men också säga att det går över. För de allra flesta. Nu när vi har börjat med ersättning igen har såret öppnats på vid gavel. Ingen konst, det var ju inte läkt det minsta. Han började aldrig gå ner i vikt men han följde inte sin kurva när jag helammade. Jag tog beslutet själv och anser mig som en stor amningsförlorare. Men amningspeppet från bvc uteblev också. Jag försökte ta upp amningen flera gånger men sköterskan verkar alltid så stressad och vi har nog inte den rätta kemin mellan oss. Det enda hon sagt i frågan är att jag får ge ersättning om han inte ökar mer i vikt. I all information jag läst om bvc står de att det är dit i första hand man ska vända sig vid frågor om amning. Var är peppet. Varför verkar det som att jag träffat på alla människor som har en totalt liberal inställning till modersmjölksersättning? Var har alla amningskämpar funnit när jag som bäst behövt dem? Amningshjälpen har varit de enda som hjälp och de har hjälpt enormt mycket. Men de ska inte behöva vara första instans där man får stöd. De ska inte behöva finnas alls. Sjukvården ska kunna ge bra och entydiga råd som anpassas för varje mammas förutsättningar. Man ska inte få nya råd av varje ny vårdpersonal. Och man ska inte erbjudas ersättning på BB, det ska ordineras av läkare. Endast.
Vi ger nu vårt Sprall ersättning och han har tjockat till sig rejält. Det känns bra när han växer och är nöjd men det hade jag ju velat att han skulle göra med hjälp av helamning. Med rätt pepp hade jag orkat mer. Nu har han börjat vägra bröstet också. Det är ju lättare och jämnare flöde från flaskan. Men jag har bestämt att fortsätta så länge det bara går. Men för att psykiskt överleva så mysammar vi nu. Jag kör på säkra kort, ammar de stunder jag vet att han har tålamod med mina bröst. Och tröstar mig samtidigt med att det han får är bättre än inget. Jag känner mig inte som en usel mamma så ofta längre. Men ilskan över hur vi behandlades vår första tid tillsammans har på inget sätt svalnat. Och blir det fler barn blir jag inte lätt att tas med. Som man bäddar får man ligga. Och personalen på Blekingesjukhusets BB har bäddat knöligt för sig …
. Och självklart alla de som vill och gillar listor. Kanske man får se en hos dig Malin(Sec)..?
