Min mjölk sinar. För lite stimulans och stressen som orsakas av att jag inte gör honom nöjd. Fy fan vad det gör ont. Och det har hänt på bara några dagar. Alldeles för snabbt och jag hinner inte med. Jag orkar inte kämpa en gång till. Som jag gjorde innan. Jag trappar ner nu. Och säger samtidigt ett utdraget hej då till det jag helst av allt velat göra länge till. Gick in på amningshjälpen och hittade en annan kvinnas historia som gav mycket tröst. Jag vill ha fler barn och det behöver verkligen inte bli så igen. Blir det fler så ska jag mentalt förbereda mig för en positiv amning då. Med med Sprall gick det liksom inte hela vägen. Jag känner enorm sorg i mitt hjärta över det. Men vi ska alla prövas. Detta är en av mina trösklar. Jag har sett att jag kan kämpa och måste nu ta mitt nederlag och lära från det också. För jag ser det som en förlorad kamp. Det kan ingen ändra på. Sorgen är min och det är bara jag som kan ta den till sitt slut. En fin period med närhet som ingen annan är på väg till enda. Jag ser snart ljuset i den nya situationen. Men inte just nu. Jag låter tårarna komma. Och är jävligt glad över Mannen som står vid min sida.