Jag är rädd att mista amningsstunderna alltför tidigt. Men jag har verkligen inte så värst mycket att erbjuda. I takt med att Sprall vill ha mer verkar jag producera mindre. Och han blir inte nöjd av mig. Jag är rädd att mista de stunder när vi somnar tätt tätt ihop när jag ammar. Den kärleken som finns i den stunden finns inte någon annanstans. Tårarna hotar att svämma över i detta nu. Men jag är stark, det vet jag ju. Och Mannen vet. Förstår kanske inte. Men ser smärtan i mina ögon.