Jag och mannen fick i egenskap av vårdnadshavare för lille Herr Sprall ett brev från svenska kyrkan häromdagen. Lille herr Sprall är hemskt välkommen. Vi är dock inte intresserade. Inte ett dugg. Sprallet har redan blivit folkbokförd med alla sina namn. Det räcker gott för oss. Jag menar, han heter ju det han heter.
Han ska alltså inte döpas. Vi är helt överens på den punkten. När det gäller åsikter talar jag bara för mig själv. Jag respekterar föräldrar som döper sina barn i kyrkan av tradition OM de respekterar kyrkans värderingar och OM de förstår meningen med ett kyrkligt dop. Jag är själv inte medlem i svenska kyrkan. Jag känner mig helt enkelt inte hemma där. Jag kan ibland känna mig ovälkommen och det känns inte som att alla är välkomna idag. Jag har en tro men den är personlig och har vuxit fram under mina vuxna år och är fortfarande inte färdigväxt. Det vore hyckleri från min sida att ge min son en tillhörighet till en kyrka som inte delar min egen tro. Han kan ju inte bestämma själv nu vad han ska tro på och jag anser mig inte ha rätt att bestämma åt honom. Om han en dag känner att det är hos svenska kyrkan alltså kristendomen, buddhismen, islam, hinduismen eller annan valfri religion han hör hemma, då tänker jag respektera hans val. Huvudsaken är att han gör det valet själv.
