Tant Bruns funderingar

När Gabbi lämnade vid middagstid så var jag full av gott samvete. Nu gör jag det som är bra. Både för mig men också min lille Sprall. Men som hon sa så anlände demonerna. Fy vad de viskar och lockar. Hotar och pockar om vart annat. Hemska. Som vill att jag ska äta mig fördärvad. Men de är bortmotade för idag. Jag hör hur de står utanför och smider planer för imorgon men min siggighet har nått nya höjder i och med att jag fixade amningen så de får sig en match. Jag känner på mig att jag vinner flest matcher. För er som undrar så kör jag LCHF och bantar inte. LCHF ska bli min vardag hade jag tänkt.

Man ska aldrig börja banta när man ammar. Och just de orden har oroat mig en tid. För jag vill ju gå ner i vikt. Men så kom jag på att all skit jag äter går rakt ut ur tuttarna in i det dyraste jag har. Så om jag ändrar min kosthållning så går jag ner i vikt OCH han får bra saker rakt ut ur tutten. Idag kommer en god vän och tillika kostrådgivare hem till det lilla rosa huset. Hon ska hjälpa mig in på den väg jag längtar efter. Jag vill aldrig aldrig mera banta. Jag kommer aldrig aldrig köra en pulverdiet och annat trams igen. Men jag måste gå ner i vikt för min kropp skriker åt mig varje minut av dagen att den inte orkar mycket mer.  Och en dag inte långt från nu så tror jag att jag kommer att stå på testbanan och försöka bli polis, den jag är idag kan inte ens springa. Det är sant, jag kan inte springa. Det beror säkerligen mest på att jag nyss fött barn MEN för att kroppen ska återhämta sig så måste det till en förändring. Sen kommer det också en dag inte långt från idag då jag full av energi och livsglädje ska springa efter en förtjust skrikande liten son, spela boll med honom och om min dröm går i uppfylelse också kunna klättra i träd med honom. Klarade jag att börja helamma till slut så klarar jag detta. Det var min kropp och själ i ett då och min kropp och själ i ett nu.