Tant Bruns funderingar

Jag borde nog ändra bilden på min header, jag ser ju faktiskt inte ut så nu … Gabbi, kan du ta några fina bilder på mig en dag..?

Idag har det mest varit mys och tutte…

Det låg ett kuvert i brevlådan idag. Ett sånt där adressen inte är färdigtryckt utan skriven av en älskad person. Jag kunde dock inte avgöra vem av mostrarna som skrivit. Det var den yngsta av dem. En inbjudan till släktkalas. Åh som jag ser fram emot det! Har redan svarat. Jag längtar så efter de mina. Och under andra omständigheter hade träffat dem oftare. Vi är fina när vi ses. Och som nybliven mamma brinner familjeglöden än starkare. Min flock är större än Mannen och Herr Sprall. Snart är jag omgiven.

Jag och Herr Sprall besökte vår distrikssköterska idag. Han var en liten glad unge som till och med gav henne ett härligt leende. Inga problem att kläs av, vägas och kläs på. Inte heller problems att ligga och titta när mammas värstinginsektsbett blev undersökta. Men. Han hade bara gått upp 60 ynka gram på två veckor. Och innan dess bara 100. 160 gram på fyra veckor. Ingen anledning till oro än, han går ju upp i vikt. Men det är klart denna rätt mulliga mamman undrar varför hon verkar ha lättmjölk i tuttarna. Nästa vecka är det läkarundersökning, jag tror jag skiter i att fundera för mycket till efter det besöket.

På golvet ligger han och pratar med figurerna som hänger ovanför. Babygymet vi fick av skånesyster är toppen. En rödorange ko fångar hela hans uppmärksamhet och när jag skakar lite på gymet så figurerna pinglar och rör sig så spärras de små ögonen upp. Hela hans värld är kossan och de andra figurerna just nu och han verkar trygg där nere på golvet. Snart är det inte kul mer, då är mamma bättre igen.

Jag hamnade i den mörkgråa vinkelvolten tidigare i kväll. Kom till att tänka på att jag måste tillbaka till ett jobb jag verkligen kommit att avsky på senare tid. Det är ännu långt dit men nästa sommar kommer inte att vara som denna. Tidigare i kväll sköljde vågor av ångest över mig och jag kände mig verkligen inträngd i ett hörn. Fast i en återvändsgränd känns det som. För jag vet inte vad jag skulle jobba med om jag inte ska göra det jag gjorde i våras. Och pengarna måste in. Jag vill göra som Kat Janouch, ha ett fritt arbete och föda en hel hög barn. Vara härskarinna över min egen tid. Jag är en ljuvligt engagerad människa i det där min passion ligger men en usel i det jag avskyr. Svart och vitt. Samtidigt kan jag inte släppa polisen ur mitt hjärta riktigt och där är man ju verkligen inte härskarinna över sin tid. Och dessutom måste jag träna träna träna för att klara testerna och min kropp är helt klart inte redo för den typen av träning än. Det här var mycket kräks på en gång men ibland tar känslorna över. Dessutom är det förrädiska mörkret på väg med stormsteg…

Säg något vist till mig. please.

Ingen av er ca 20 pers som var inne och gluttade på min blogg igår vill vara med och skrapa ihop 36 pocketböcker. Nä, men då vet jag. Skyll er själva!  Då skickar jag mailet ändå. För nu måste det iväg. Fast några av er som läser kommer att få det. Hjälp mig få mina böcker.  Hoppas nu det fungerar så jag om några veckor börjar få pocketböcker i min brevlåda. Najs. Jag skickade förresten iväg Fördömd av Johanne Hildebrandt. Mycket bra bok. Klass på den.

Update: Soffy var så vänlig att upplysa mig om att folk kanske fått kedjebrevet redan. Ha ha, tänkte ju inte jag på. Ja ja. Ska ändå bli kul att se om det fungerar.

Ett annorlunda och roligt mail anlände från en vän och kollega häromdagen. Det är liksom ett kedjemail som går ut på att man ska skicka en pocketbok till den som står överst på listan (med två namn), sen ska man sätta nr 2 först och sig själv som tvåa och maila vidare till 6 vänner med samma uppmaning. Fungerar det så kan man få 36 pocketböcker skickade till sig för priset av den enda man skickade själv. Mannen är iväg och köper ett kuvert nu och sen ska jag skicka iväg en härlig pocket till en tjej jag inte känner. Nu är det så att jag inte riktigt bestämt mig för vilka jag ska skicka till. Så om någon vill vara med så lämna en kommentar så skickar jag ett mail. Jag räknar ju då inte med att ni är många som kommenterar men utifall så går efter principen, de första 6 kommentarerna får ett mail. Skulle varit skitkul om någon av er jag absolut inte känner men som kikar in här ibland vill vara med… Så vad säger ni..? Först till kvarn!!!

Herr Sprall och jag begav oss ut på äventyr i eftermiddags. Hela cirka 7 kilometer från oss bor en annan skånesyster och hennes flock. Herr Sprall fascinerades totalt av det lilla 3-åriga yrvädret som lät på alla sätt och for omkring och var allmänt färgglad. Sprallet bara satt och stirrade med öppen mun och skrattade åt henne emellanåt. Med Gabbi pratade han glatt och vi vuxna fick vara vuxna lite med varandra också. Härligt. Och som vanligt blir jag full av energi när jag träffat G. Hon lyckades även sätta fingret på en mycket öm punkt men jag tror inte att hon såg att mina ögon blev blanka. På ett märkligt sett så är hon steget före och liksom förstår. Hon visste till exempel att jag skulle stormtrivas med att bara vara mamma. Är ni fler som vetat det utan att säga något?!?  Bra dag, bra äventyr, skönt att sova snart…

Alla dagar sen Herr Sprall kommit har varit underbara på ett eller annat sätt. Vissa mindre andra mer. Men alltid underbara. Idag började vi vår dag med mys i sängen, lite småprat och bus. Mannen var redan igång med kaffe och nyheterna på nätet. Mys på skötbordet och lite prat med blommobilen. Vi flydde det varma huset en stund och gick ut under Robinian. Det är inte längre så där poppis att sitta inåt i bärselen så han fick ligga på rygg på min mage och kika på lövverket. Det var riktigt toppen. För oss båda, han studerar förundrat det nya som rör sig, jag lär mig uppskatta det mer. Grannen kom in med en barnstol. En liten pratstund. Mannen lagade lunch som jag kastade i mig av rädsla att lille Herr skulle vakna vilket han såklart inte gjorde … Denna dag har han förutom att göra mig dagligt superlycklig också lyckats vrida om min tutte varpå jag skriker och skrämmer slag på honom. Samma tutte lyckades sekunden efter trösta honom. I kväll hoppas vi på inget magont som igårkväll. Verkar som Sempers magdroppar fungerar. Det är bland mycket annat så vi har det…

Pålsjö Skog i mitt älskade Helsingborg. En älskad vän ligger fridfullt bland vitsipporna. Snart kan ögonblicket vara över och den älskade vännen vara på väg i full fart mot spännande, och oftast rörligt, mål.

Sätt på kaffet och lägg fram chokladen Gabbi för här kommer Tant Rosa to the rescue! Med rosa flops och allt.

Knipet i lilla Sprallets mage härjar hos oss. Tack och lov rubbas inte nattsömnen än men jag känner ändå en förlamande trötthet komma smygande. Det kan ju bero på helamningen och att kroppen anpassar sig till det. Det kan ju också bero på att de där pigghormonerna som anländer vid födseln nu börjar sina. Ja jag vet inte. Men det tar mentalt på en att höra sin lille lida av magknipet. Igår sprutade tårarna på både mig och honom. Det går över men jag hoppas innerligt att Sempers magdroppar hjälper snabbt. Sen håller vi mer ordentlig koll på vad jag äter också. Lille Sprall ska inte behöva lida.

I natt frös jag, trots min placering mellan två varma killar. När den lille inte åt kröp jag tätt intill den store och värmen från honom gjorde sömnen lugn och behaglig. Jag vaknade och frös. Den store mannen hade gått upp. Mitt mål blev snabbt badrummet och min cerisa, varma mysdress. Med den på gick hundarna och jag ut i trädgården och där kände jag det. Där klockan lite efter 8 kände jag hösten som en strimma i den svala morgonen. Den är på väg, oundvikligen. Hösten för med sig mer nytt än jag upplevt på många år. Vår lediga och härliga vardag byts lite ut mot saker att göra. Det blir föräldragrupp, tätare resor till de vi älskar runt om, 50 % plugg och heltid med en i rasande fart växande Herr Sprall. Jag funderade på om jag tagit på mig för mycket i och med skrivarkurserna, som jag dessutom sökt och fått studiebidrag för. Men det kommer att gå fint. Negativ stress är inte välkommen i mitt liv. Och det är inte en läkarexamen jag siktar på. Jag läser skrivarkurserna för att det är kul, för att de stimulerar min kreativitet och nyfikenhet på andra människor. Jag behöver den stimulansen. Men först vill jag vara mamma för att det är så himla kul.

Familjen äldsta kvinna och hennes yngsta dotter kom förbi idag. Mysigt och efterlängtat från alla håll. Herr Sprall synade dem ingående med de stora blå och fyrade av både ett och fyra härliga leenden. Samtalade med sin gammelmormor och somnade på den då väldigt varma gammelmostern. Vi fikade, pratade och åt. Lugnt och skönt som de alltid är med kvinnorna i min familj. En bra dag som just nu avslutas med en dans utförd av husets herrar. Till Eddie Meduzas "Musboogie". En väl använd kvällsritual som lugnar den lille och får den äldre att svettas ymningt. Nu ska tuttarna värmas i en härligt kvällsdusch, sen stupar jag och lille Sprall efter en dag full av intryck. Godnatt och tack liksom.

Jag och min Man har en grej med hjärtan. I alla dess former. Hjärtan på papper, hjärtformade stenar, hjärtan i snö på ensilageboll, hjärtan av snö eller kanske glasyrhjärtan. Jag antar att vi inte är så originella när det gäller detta men kul har vi. Sen gifte vi oss för snart ett år sedan också. Kärlek i all sin uppenbara betydelse.

Vårt nya mission i det lilla rosa huset är att lära herr Sprall att suga på tummen. I nuläget gör han egna tappra försök som oftast slutar med att hela handen pressas in i munnen eller att tummen är det första finger som ploppar ut. Jag har hyfsad tilltro till att han finner en lösning själv men vi försöker emellanåt att hjälpa honom med tumtekniken. Jag känner mig inte så värst lockad att rusa iväg och köpa napp, ser inte det som en barnslig rättighet om man säger så. Varför inte ta vad naturen redan gett en liksom..?

Jag har dagskiftet och nattskiftet. Mannen har det lite kortare men tunga kvällsskiftet och när jag tar rast under dagen. Vi arbetar som ett team och bidrar med olika talanger. Emellanåt blir vi irriterade, snäser, fräser och ber om ursäkt. Börjar om. Pratar om lösningar, skojar, sjunger, roar. Vi har fått en hyfsat lätt unge känns det som, vi fixar liksom. Han sover länge på natten, det är ovärderligt. Jag och han tar sovstund på dagen. Vi promenerar. Och kvällsgnället har Mannen oftast snabba lösningar på och vips sover herr Sprall i vagnen. Det känns super. Jag är stolt över oss.

Vad som också känns super är att idag är första dagen HELT UTAN ERSÄTTNING!!! Jag är skitglad och lättad. Jag blåser dock inte i segerhornet ännu men vinsten är inom räckhåll. Jag och mina tuttar har med härligt teamwork med lille Sprall vunnit över ersättningen. Det betyder nya och oanade möjligheter för mig. Alltid maten med utan att behöva tänka. Shit vad jag älskar mina tuttar. Och jag är enormt stolt över mig själv, aldrig har jag kämpat så här. Och vunnit. Detta ger en enorm själförtroendekick för framtida mål, avlägsna och nära. Se mig springa över målsnöret med händerna högt över huvudet. Och som jag lyckoskrattar …

Jag antar att det är så att helamma. Och ungen samtidigt befinner sig i en tillväxtperiod. Han hänger på mina tuttar hela tiden, är mycket piggare men också gnälligare. De timlånga sovperioderna försvann vips när flaskan försvann i dimman. Men det är ju så, flaskan däckar ungen mer än modersmjölken. Men som han tröttar ut oss. Kvällarna är ett enda inferno av skrikgråt och ömma tuttar. Blir han mätt? Kan det vara magknip? Känner han sig ensam? Vagnen går varm - runt runt i det lilla rosa huset.