Han ligger på mitt bröst och sover på dagarna, alldeles intill på natten. Tätt intill i bärselen. Ofta somnar han där också. Trygg. Tutte när han vill och sin mammas trygga hud nära nära. Ersättningen är nere till hälften mot där vi började. På morgonen behöver vi inte rusa upp, han klunkar bokstavligen i sig mjölken från mig. Sen kan vi mysa en riktigt lång stund innan vi går ner och börjar dagen. Vi pratar mycket eller så somnar vi en stund till. Han jobbar med att berätta för min kropp att han behöver mer - min kropp producerar för glatta livet. Jag är så trygg i min övertygelse om att denna amningskampen är det rätta för oss. Och oerhört stolt över mig själv. Jag är verkligen inte redo för besök här hemma än, våra framgångar är allt för bräckliga. Vi har tagit oss halvvägs och jag tänker ta denna kampen i mål. Klarar jag detta klarar jag allt. Världen dör inte i sin väntan på vårt Sprall. Min hjälte.