Vanligtvis, om man nu kan säga så med en 4-veckorsbebis, så brukar vi vara uppe en sväng vid 6 på morgonen. Käka lite och prata en stund. Jag och Sprallet alltså. Sen går vi och lägger oss igen och sover till långt in på förmiddagen. Så icke idag. Jag har en liten teori om att min lille påg är lite piggare nu sen han käkar mindre ersättning och mer mammamjölk. Pig och gaphalsig var han i morse. Så den morgontrötta mamman la den lille operasångaren i vagnen och gav sig ut på skumpig grusväg. Jag har foglossning fortfarande men tror att motion aldrig är dåligt så vi knatade på den långa rundan. Och till slut slocknade han. Där gick jag, nöjd över att ha fått honom lugn. Tid över för filosofi. Min filosofilärare i gymnasiet sa alltid att han tänkte bättre när han motionerade. Så sant. Jag fick mycket härligt tankearbete gjort. Och jag höll också min en-runda-om-dagen-regel. En regel som inte riktigt efterlevs varje dag men så gott som. Väl hemma började klagosången igen. Bara in med tutte igen och sen lite ersättning. Så trött jag var. Gick upp och la ner en glad pratbebis i sängen, förklarade att han gärna fick vara vaken men att mamma var tvungen att sova en stund. Sen somnade jag, gav nog tutte i sömnen när det behövdes. Och sen sov vi flera flera timmar. Att det är underbart att vara föräldraledig är bara förnamnet.

Mannen har återigen visat sin kärlek. När han var och handlade plockade han upp lite chokkela till mig. Mörk. Bättre än ljus. Åh, han fattar … Nu har jag proppat i mig lite av chokladen. Sprallet sover i bärselen på min mage. Lugnet ligger som rosa sockervadd över vårt hus.