Aldrig har jag väl varit på sjukhus så frekvent som den senaste veckan. Ja, Sprallet fyller en vecka idag men det känns som evigheter sen jag vankade av och an i korridoren för att få ut honom. Mycket vatten under broarna kan man lugnt säga.

Efter en natt utan Mannen fick vi äntligen komma hem från BB i söndags. För att åter åka in både måndag och tisdag för att ta gulsotsprov. Vi hann bara hem och vända i tisdags så ville de att vi skulle komma in igen. Nu var värdena så höga att han skulle få sola. Jag och Sprallet blev inlagda och efter nästan två dygn av minst sagt tumultartad tillvaro så är vi nu äntligen hemma igen. En mindre gul och en med så mycket mer erfarenhet av bebis. Det har varit han han han sedan han föddes och det tar upp hela min värld som jag ständigt måste flytta ut gränserna för. Han tar plats och jag har ingen tid över för annat och andra än oss i den lilla bubblan. Idag på hemvägen gick jag in på en mack för att köpa ett frimärke. Väl ute i bilen rasade jag av insikten att världen är för stor för mig nu. Så om sms blir obesvarade och telefonen får ringa så är det för att det stora utanför bubblan inte går att hantera just nu. Vår värld består av sömn, tuttar, ersättning, rap, underbara fisar, sköna stunder med bebisprat och ett och annat jag älskar dig till varandra. Jag ber inte om ursäkt för att det inte går att nå mig. Det är bara så nu.