Min bebis verkar inte vilja komma ut självmant så på torsdag morgon så hjälper vi den ut är det tänkt. Om allt ser bra ut och är redo om man säger så. Det känns skönt att ha fått någon form av deadline nu. Så kanske torsdag eller fredag då. Jag har precis pratat med Sprallets storasyster. Så hon vet. Men o’boy vad jag blev nervös när hon frågade mig om jag var nervös. Men så fick hon mig att skratta när hon berättade att hon också väntade länge på att komma ut. Tror jag är lugn igen nu. Men shit egentligen vad det är pirrigt. Knubbis-klumpen i magen ska verkligen ut. Innan vi fick tiden på förlossningen kändes det som om barnet på allvar aldrig skulle komma ut. Jag blev nästan mindre gravid mentalt där ett tag. Var liksom mer bara svullen och hade ont. Jag är fortfarande svullen och kroppen värker överallt. Men snart är jag inte gravid längre. Snart är jag mamma. Mannen pappa igen och Tonåringen snart storasyster igen. Det föds nya morföräldrar, en ny morbror och en gammelmormor bland andra. Tänk egentligen vad en bebis för med sig …