Jag älskar att se på rovfåglar. Någonstans i området kring det rosa huset bor några glador. Ibland ser jag inte dem på flera veckor, ibland hör jag bara deras skriande och ibland flyger de bara tiotal meter ovanför mitt huvud. Gemensamt med alla de gånger jag ser dem är att de tycks ge mig enorm styrka. De liksom säger att jag är på rätt väg och att jag ska fortsätta kämpa. De är mina talismaner och utan dem hade jag gett upp för tidigt under många jobbiga joggingturer. Jag minns särskilt en joggintur som var extra jobbig. Svarta tankar virvlade i huvudet och kroppen tyckte inte att den ville. Då flög en av gladorna ovanför mitt huvud, jättenära. Och höll sig i närheten, skriande. Styrkan sköljde genom mig och jag sprang som aldrig förr. De tycks dyka upp när jag är nere. Och varje gång samma sak. Styrka. Idag hörde jag det välbekanta skriet. Och långt däruppe cirklade en av gladorna. Idag sa den mig att jag är på rätt väg.