Tant Bruns funderingar

Jag ägnar mig huvudsakligen åt en grej nu, därav rådanade bloggtorka. Jag ammar. Ammar utav bara satan. Och jag tycket att jag och mitt lilla Sprall har ett mycket bra samarbete. Jag fick mycket fina och handfasta tips från en av mammorna på Amningshjälpen. Råden stämde bra överens med vad mitt hjärta känner och vill så vi har sakta börjat dra ner på ersättning och jag ammar ammar ammar när helst tillfälle ges. Jag har honom intill hela tiden och somnar när han gör det. Besök här hemma får vänta. Vänta till vi rättat till det som blev fel från början. Jag kan inte säga hur lång tid det tar men för mig är det mindre viktigt. Det viktiga är att vi kan sluta ge honom ersättning och bara amma med ALLT vad det innebär. Alla fina vänner och fina släktingar finns ju kvar …

Sen vill jag tacka Er som tagit er tid att peppa mig när det gäller amningen. Varenda ord har landat i mitt hjärta som rosa bomull och varit oerhört välgörande. För att inte glömma någon så tackar jag er kollektivt på detta sättet. Men det är bara att kolla bland kommentarerna eller i era telefoner över skickade sms och i skickat-mappen i mailprogrammet för att kunna ta åt er. Den kärlek som jag känt från Er har varit guld värd. Tusen tack!

Mitt sista halmstrå är Amningshjälpen, den sidan hjälpte mig mycket att komma upp ur den akuta krisen jag var i förra veckan. Nu har jag mailat och bett om handfasta råd. Jag har verkligen inte gett upp hoppet om att kunna helamma men jag står maktlös inför min egen okunskap och maktlös som en följd av allt för många olika jävla råd från vårdpersonal. Jag känner mig inte dirket som en dålig mamma jag mer hatar de där satans nappflaskorna med ersättning för mjölk jag inte producerar. Jag vill kunna erbjuda min pojk mat och tröst. Bara jag. Inte den där dumma ersättningen. Men vi har hamnat i en ond cirkel nu. Han suger för lite för att jag ska producera mer men vill inte suga mer utan blir bara frustrerad när maten i mina bröst inte kommer lika lätt som i nappflaskan. Jag vet inte om jag kan rätta till detta på något sätt men hoppet har inte lämnat mig alls än. Nu ligger han uppe och sover med sin pappa. Sövd av varm ersättning. Inte av mig. Det gör min själ nedstämd. Jag ska joina mina älskade snart. Kampen är fortfarande min. Och jag tror att tid finns för att vinna den …

Räkningsjävlarna är nu betalda. Det suger varje månad. Men det är jag ju inte ensam om att tycka. De är i alla fall väck nu. Mitt älskade lilla Sprall har sovit flera timmar nu. I CD-spelaren rullar den fina barnskivan vi fick på mvc i mitten på graviditeten. Jag har sjungit flera dagar nu för min lille älskling. Han verkar tycka om det. Så ljuvligt att vara hemma tycker jag. Jobbet är ett minne blott. Sprallet och Mannen är det bästa sällskapet. Ja, vi befinner oss fortfarande i en bubbla. Mest jag då. Mannen har ju börjat jobba igen. Men snart ska jag ut ur bubblan en stund, åka till stan en sväng och handla mat. Jag ser verkligen inte fram emot det. Jag vill inte lämna det rosa husets värme. Mitt hjärta skriker när jag inte har hudkontakt. Och nu ska jag enda till stan. Jag är inte där om han börjar skrika, missar säkerligen flertalet pruttar och några ljuvliga leenden i sömnen. Usch! Det gör ont att vara mamma.

Jag får äta frukost. Jag får till och med plita ner lite på bloggen. Och han sitter i babysittern och har en ljuvlig diskussion med sig själv. Världen är ny och otroligt spännande. Jag är upp över öronen förälskad i min pratbebis. Lycka innan honom är blek jämfört med nu. Det lilla rosa huset är knallrosa av kärlek. Och fluffiga moln flyger. Ha ha. Livet hade varit helt perfekt om Mannen varit hemma. Komplett liksom. Men han kommer ju snart, för jag och lille Sprallet sover länge på morgnarna.

Fullastat med kläder. Massor med 2nd hand pojkkläder från den nya gammelmostern. Största fördelen med 2nd hand är att kläderna blivit härligt mjuka av andra barns användning. Det låg många fina kläder i paketet. Och vi ojjade oss i takt med att plaggen åkte upp. Sprallet lär bli fin när han äntrar nästa storlek. Ingen tvekan. Tack fina moster för att du fixat.

Kreativt Skrivande - Godkänd

Långväga ifrån kom en grattishälsning. Med stämpel och allt! Tack Sophie! Det är så festligt att få ett fint kort, enda från Italien.

Han ser mig i ögonen, pratar och fyrar sen av ett leende som gör hela min värld alldeles förälskat lysande.

Polishunden Hund är nu hundhimlen. Tårarna rinner ner för mina kinder när jag läser hans mattes farväl. Fan vad det gör ont samtidigt som hon aldrig aldrig släpper humorn. Tack för en underbar blogg!!! Vila i frid du ståtlige schäfer.

Igår träffade en nyfödd mormor och en nyfödd morbror familjens nya medlem. I mitt hjärta firade jag den första lugna och helt lyckliga dagen som mamma. Sprallet uppförde sig som vanligt. Söt, charmig, skitförbannad och en smula pratig. Gullunge! Och den nya mormorn och den nya morbrorn var självlysande av förälskelse. Jag studerade dem ytterst fascinerat. Kärlek. Dessutom blev det första promenaden utanför tomten. Alla var med. Sprallet i bärsele, tre hundar och fyra vuxna. En härlig flock. Och en vandring som var ren njutning.

När det gäller amningen skedde en förändring i mitt sinne när jag bestämde mig för att agera som hjärtat sa. Jag älskar att amma. Jag ser det som ren kärlek mellan mig och min lilla unge. Det är ett rus att kunna ge honom mat från mig själv och lycka att se hans mjölkmustach när han är klar. Det handlar inte om att vara duktig och göra allt rätt. Det handlar helt och håller om mitt hjärta. Jag har mjölk och tänker fortsätta kämpa för att det ska bli hans enda föda. Till dess är ersättningen ett komplement för att mitt hjärtegull ska bli mätt. Jag var tvungen att slå i botten för att kunna återvända som den lugna och trygga mamma jag är idag. Annat oroar såklart. Och osäker är jag fortfarande när det gäller mycket. Men botten är långt borta. Nu ser vi i det lilla rosa huset framåt. Starkare.

Den nya mormor plockade en vacker bukett

Amningen fungerar inte tillfredställande. Idag har jag spenderat min dag med att gråta till tonerna av min lille pojkes gallskrik. Jag har flertalet gånger kommit på mig själv med att stirra rakt ut i luften. Trött. Slutkörd. Men helt oförmögen att slappna av. Mina bröst hänger inte med hans hunger. Och ersättningen vi gett har nog sakta börjat konkurera ut min egen produktion. Det gör mig så bottenlöst ledsen då amning är något jag kommit att älska. Dessa stunder som i början var ren och skär kärleksöverföring mellan mig och min lille älskling har nu blivit en kamp där skrik och tårar flödar. Och alla goda råd sen. Jag har ringt amingshjälpen på vårt BB två gånger idag och råden jag fick vara att pumpa ur bröstet ordentligt, ge honom vad som kommer ut, ingen ersättning och sen vänta till brösten fylls på igen innan han får något. Det tar två timmar för brösten att fyllas på. Han vaknar efter en halvtimme och gallskriker hjärtskärande. Nä, bröstpumpen jag köpte för 105 dyra kronor idag åker åt helvete. Råden jag fick stämmer inte alls med vad jag och Mannen känner i våra hjärtan. Det ska gå detta. Min lille älskade prutt ska få mammas bröst så fort han vill i fortsättningen. Hellre sitta med honom fast i bröstet i flera dygn än att ha ersättning resten av amningstiden. Jag hatar nappflaskorna. För var gång han få lätt mat därifrån blir mina bröst jobbigare. Jag har tagit ett beslut. Det är jag mot Babysemp nu. Har ni kraft över. Skicka den till mig. Här ska sugas tutte. Jag vill ha tillbaka min älskade glada pratbebis. Den gallskrikande som bara ger mig hjärtesorg är bara välkommen ibland nu.

Snart vaknar han igen. Shit vad jag saknar hans mörkblå. Och han ligger bara några meter bakom mig. På sin pappa. Lugnt snusande. Hur ska jag någonsin kunna släppa ut honom i världen?

Sitter och lyssnar på nio miljoner cyklar med Katie Melua. Sprallet sover. Jag orkar inte resa mig från stolen riktigt än. Tänkte jag skulle hjälpa mannen med lunchen. Men det är ok Han informerade mig just om att jag är småbarnsmamma . Jag är lycklig. Åh, lunchen är färdig.

Jag har i föregående inlägg börjat skriva om dagen då Sprallet kom. Efter en del funderande har jag valt att lösenordsskydda den berättelsen. Det är ord som ligger så nära nära själen att jag vill behålla det inom en begränsad skara människor. Det känns inte rätt att fläka ut mig.. Jag vet ju att några av er här är nya så om ni vill ha lösenordet så skicka iväg ett mail till mig så tar jag ställning om jag vill lämna ut det. Om ni sedan inte får lösenordet så är det så. Jag har nerverna utanpå och känner att jag måste skydda mig och min familj. Som en lejonhona.

auntiebrown@hotmail.com

Klockan är inte ens halv fem. Det är ljust ute. Jag öppnar mina ögon och tittar rakt in i de mörkblå ögonen hos en småpratande liten kille. Ett ljuvligt uppvaknande för en ny mamma som ibland varken vet ut eller in. Kärlek i den renaste form. Bli aldrig stor.

Aldrig har jag väl varit på sjukhus så frekvent som den senaste veckan. Ja, Sprallet fyller en vecka idag men det känns som evigheter sen jag vankade av och an i korridoren för att få ut honom. Mycket vatten under broarna kan man lugnt säga.

Efter en natt utan Mannen fick vi äntligen komma hem från BB i söndags. För att åter åka in både måndag och tisdag för att ta gulsotsprov. Vi hann bara hem och vända i tisdags så ville de att vi skulle komma in igen. Nu var värdena så höga att han skulle få sola. Jag och Sprallet blev inlagda och efter nästan två dygn av minst sagt tumultartad tillvaro så är vi nu äntligen hemma igen. En mindre gul och en med så mycket mer erfarenhet av bebis. Det har varit han han han sedan han föddes och det tar upp hela min värld som jag ständigt måste flytta ut gränserna för. Han tar plats och jag har ingen tid över för annat och andra än oss i den lilla bubblan. Idag på hemvägen gick jag in på en mack för att köpa ett frimärke. Väl ute i bilen rasade jag av insikten att världen är för stor för mig nu. Så om sms blir obesvarade och telefonen får ringa så är det för att det stora utanför bubblan inte går att hantera just nu. Vår värld består av sömn, tuttar, ersättning, rap, underbara fisar, sköna stunder med bebisprat och ett och annat jag älskar dig till varandra. Jag ber inte om ursäkt för att det inte går att nå mig. Det är bara så nu.

Jag älskar honom mer än livet. Han gör mig så stark och så svag på samma gång. En annan dag berättar jag mer.

Idag slutar min graviditet att vara normal. Imorgon är jag överburen som det så fint kallas. Jag hoppades dock att de skulle ta in mig idag eller imorgon för igångsättning. Och så blev det ju. Vissa kan få vänta längre har jag förstått. Så imorgon ska vi som sagt in och kolla om det går att dra igång mig. Vissa faktorer måste stämma. Men jag är glad för tiden vi har imorgon. Jag är ordentligt trött på att bebis inte kommit ut men fortfarande vid gott mod. Två tankar som vägrar lämna mig är dock rädslan för att det är något fel på bebis för att den inte vill komma ut. Och en viss oro för att jag inte får min naturliga förlossning som jag drömt om. Lite ängslig är jag också över att det kan bli kejsarsnitt. Jag vill ha min kropp tillbaka nu. En kropp som kan springa, som är lättare och som inte gör ont hela tiden. Nervositeten har inte lagt sig över mig än. Det kommer den inte att göra förrän imorgon på morgonen när vi närmar oss sjukhuset. Det blir liksom ett faktum då. Jag är världens mest lyckligt lottade som har en man som min vid min sida. Vilket äventyr vi gett oss in på.                                                                    Så en fråga till er som läser,

Vad tror ni det blir? Flicka eller Pojke?

Den här vackra synen låg jag och njöt av igår kväll. Mannen har fixat så jag kan ha min skrivplats. Med underbar utsikt. Han vet vad betyder. Han är vacker. Några noveller och en och annan dikt kommer att produceras här. Säkert redan denna sommar.

Mormor sa tvärsäkert Akacia när jag frågade. Men så kom det förbi en märklig man på cykel och hävdade bestämt att detta är en falsk Akacia, en Robinia. Hon är ståtlig, slår ut sina blad senast av dem alla och är beströdd med vassa taggar. Jag känner samhörighet med detta träd. Det är hennes krona vi kikar upp i.

Min bebis verkar inte vilja komma ut självmant så på torsdag morgon så hjälper vi den ut är det tänkt. Om allt ser bra ut och är redo om man säger så. Det känns skönt att ha fått någon form av deadline nu. Så kanske torsdag eller fredag då. Jag har precis pratat med Sprallets storasyster. Så hon vet. Men o’boy vad jag blev nervös när hon frågade mig om jag var nervös. Men så fick hon mig att skratta när hon berättade att hon också väntade länge på att komma ut. Tror jag är lugn igen nu. Men shit egentligen vad det är pirrigt. Knubbis-klumpen i magen ska verkligen ut. Innan vi fick tiden på förlossningen kändes det som om barnet på allvar aldrig skulle komma ut. Jag blev nästan mindre gravid mentalt där ett tag. Var liksom mer bara svullen och hade ont. Jag är fortfarande svullen och kroppen värker överallt. Men snart är jag inte gravid längre. Snart är jag mamma. Mannen pappa igen och Tonåringen snart storasyster igen. Det föds nya morföräldrar, en ny morbror och en gammelmormor bland andra. Tänk egentligen vad en bebis för med sig … 

… tack ni fina som kommenterar här i bloggen.

Jag ser att jag ökat i besökarantal de senaste veckorna. Svindlande 35 unika besökare varje dag . Men ärligt talat, varför kommenterar inte fler av er..? Ni kommer ju uppenbarligen tillbaka varje dag. Av nyfikenhet antar jag. Det tar bara någon sekund. Visa vilka ni är. En blogg är i mångt och mycket en tvåvägskommunikation. Faktiskt. Och det har jag, med några av er. Men kom igen, ni får en massa text gratis. Ge mig lite gratis också!

Jag älskar att se på rovfåglar. Någonstans i området kring det rosa huset bor några glador. Ibland ser jag inte dem på flera veckor, ibland hör jag bara deras skriande och ibland flyger de bara tiotal meter ovanför mitt huvud. Gemensamt med alla de gånger jag ser dem är att de tycks ge mig enorm styrka. De liksom säger att jag är på rätt väg och att jag ska fortsätta kämpa. De är mina talismaner och utan dem hade jag gett upp för tidigt under många jobbiga joggingturer. Jag minns särskilt en joggintur som var extra jobbig. Svarta tankar virvlade i huvudet och kroppen tyckte inte att den ville. Då flög en av gladorna ovanför mitt huvud, jättenära. Och höll sig i närheten, skriande. Styrkan sköljde genom mig och jag sprang som aldrig förr. De tycks dyka upp när jag är nere. Och varje gång samma sak. Styrka. Idag hörde jag det välbekanta skriet. Och långt däruppe cirklade en av gladorna. Idag sa den mig att jag är på rätt väg.

Sitter i ett en sval hörna av vårt halvfärdiga vardagsrum. Där är min röv placerad på min bäste vän just nu, soffan. Jag äter kolor och lyssnar på Amy Winehouse. Mannen har berättat allt om kärleksfesten igår. Och jag har sett bilderna. Brudens klänning var oerhört vacker. Hon var oerhört vacker. Brudgummen så överväldigat glad ut. Och deras barn var fina. Sen tittade vi på våra egna bröllopsbilder och mindes vår dag en stund. Mannen är ute och fixar för hundarna i hundgården nu. Mer skugga ska det bli för våra gamla ulltussar. I eftermiddag stundar takbygge hos Mufflan och Bufflan. Mat och solsken. Jag vet inte än om jag följer med men min sociala sida drar i mig. Och de har också svala ställen. Jag är insmord med hög solfaktor så varför inte sola lite svullna vita ben?

Imorgon ska jag på allvar fråga barnmorskan om det är fel på min kropp. Eller bebis som inte vill komma ut. Det är väl inte så men det är så frustrerande att inte kunna styra över detta. Jag går ju bara hemma så tid att fundera finns det massor av. Kanske därför jag skiner upp när Mannen är nära, han får mig att tänka på annat. Igår när jag skulle sova låg jag och kände efter, sammandragningar i hela buken. Kändes som härliga vågor och jag började sakta önska att det skulle vara dags. Men icke. Det var nog bara ett steg närmare. Men jag tycker faktiskt det är dags att sluta träna nu och sätta igång på allvar. Kom igen livmoder, du får ju semester efter detta..!