Dagen började bajs efter en natt av orolig sömn och massa toaspring. Mannen hade dundrande huvudvärk och på rundan med hundarna var det bara jävelskap. Jag fick dra dem hem och samtidigt ömmade min mage. Sen så kan jag bli så in i bombens orolig när den lille inte vill röra sig i magen. När jag vill då. Så var det innan. Men sen kom lite hick och några kick och det lugnade mig. Men det känns som om det hade varit så förbannat onödigt om något hänt nu. Usch, jag vill inte tänka på det men tankarna kommer när jag liksom bara går och väntar och inget händer. Trodde jag skulle vara mamma nu och hemma igen. 41 veckor har jag varit gravid. Det är länge men det känns som tiden gått snabbt. För ett år sedan var detta inte vad jag trodde om min framtid. Ibland kommer verkligen lyckan oväntat. Och högst lägligt …