Tant Bruns funderingar

idag har det börjat kittla bak i ryggslutet. nu spänner det. så fort Sprallet gör sig påmind spänner hela magen. men inget gör ont. inget jag inte känt förut. inget elakt-skärp-känsla som dras åt över magen. men jag känner ändå efter. är det så här det ska börja för mig. jag vill verkligen ha Sprallet ute nu. Mannen vill det också. vi vill börja det nya livet nu. som är som det gamla men ändå inte. borde kanske rensa undan det sista av skolarbetet fall i fall …

… är Han ute och drar gräsklipparen. Mitt hjärta blir extra ömt när jag tittar ut genom fönstret och ser honom slita. Som jag älskar den mannen. Som jag faktiskt *ti-hi* är gift med. Som är far till Sprallet. Och som varje dag visar att han älskar mig. Jag är en lyckans ost. Sanslöst lyckans ost.

Läste nyss en artikel i Helsingborgs Dagblad. Man måste ju hålla koll på allt himmavid. Artikeln handlar om anlagda bränder och skadegörelse vid en gammal lekplats som nu kompletterats med en stor gräsplan som mest huseras av Helsingborgs baseball- och softbollklubb. Jag kommer ihåg när jag och min Lille Bror var små och lekte på den aktuella platsen. Den ligger nära skolan vi båda gick senare och jag hängde även där som tonåring. Min bästis var kär i någon som spelade baseball. Men när vi var små, jag och min bror då brann huset på lekparken. Såklart var vi nyfikna som alla andra barn och gick dit och tittade. Leksaker och inredning var förstörd och färgade av sot. Lille Bror döpte därmed den lekparken till "brinna lekan" och så fick den heta i vår familj även efter den var återuppbyggd. Synd att saker som ger ungdomar välbehövlig aktivitet ska behöva förstöras …