Jag har kommit på vilka ställen man ska leta om man vill ha bra karaktärer till sina skrivprojekt. Har besökt två av dessa idag. Jag gillar att skriva om kvinnor som är äldre än mig. De grå mössen i vårt samhälle. Kanske är de bortglömda. Bittra. Eller på väg att ta ett ordentligt tag i sitt liv igen efter många år av dödläge. De första två i dagens fångst befann sig på Kupan, Röda Korsets butik i min lilla stad. Den ena var över 60 och den andra strax över 40. De samtalade om Kappahl som öppnade i vår lilla stad igår. De tyckte butiken var skit för det fanns inget för dem. Den yngre kvinnan diskuterade sin kropp och att hon minsann fått komplimanger för kläder hon köpt på Kupan, men jag anar att hon aldrig skulle erkänna att de kom just därifrån. Åh, jag skulle kunnat stå där länge och bara lyssnat. Men mina ben svullnar snabbt för tillfället så det var bara att försöka hinna med så mycket som möjligt. Jag hittade inte det jag letade efter på Kupan. Men dock på Kappahl när jag var där igår…

Det andra stället heter Slanten och är en 2nd handbutik med bara kläder. Massor med kläder. Fullproppat med kläder. När jag kom in stod en yngre man vid disken och höll i en handväska i en metallicfärg, skitsnygg. Men skulle han ha den? Han var av medelläng, smal och såg fruktansvärt nördig ut. Men han hade käften med sig och lät skrämmande lik en politiker som håller sig åt Sverigedemokrathållet om man säger så. För tugget handlade om Sverigedemokraternas flaggskepp, invandringspolitik och värnandet om de äldre i vårt samhälle, de äldre som är av svensk härkomst vill säga. Hans konversation med butiksägarinnan (som är 55+) fick igång mig där jag stod och kollade efter amningstoppar. De talade om alla stackars äldre som inte blir informerade om sina samhälleliga rättigheter. Men att invandrarna minsann får reda på allt och lite till. Stackars stackars stackars oss svenskar, främst de äldre, som inte får reda på vilka blanketter man kan fylla i för att få den hjälp man kan få. Jag är inte den som lägger mig i, jag är den lyssnande typen som sen går hem och skriver av mig och i mitt stilla sinne så frågade jag mig "Var fan har egenansvaret tagit vägen?", man kan faktiskt ta reda på saker själv. Man bör göra det. Har man inte dator, som de båda belyste som de äldres problem idag, då finns det telefon och/eller släktingar som kan fråga berörda instanser. När jag sen belyste detta för min käre Man så kom han med en ny infallsvinkel. De stackars äldre har faktiskt en fet fördel, de kan vårt språk flytande. Hur många invandrare kan det..?

Jag hade hunnit till den bakre delen av butiken då nästa konversation bjöd in till tjuvlyssning. Denna gången diskuterade butiksägarinnan åter invandrare men nu med två kvinnor i åldern 60+ varav en av dem är jag ytligt bekant med. Jag ville inte möta henne med risk för att hon skulle få lida av mina graviditetshormoner trots att hon hade varit värd dem. Så jag gömde mig och fick konversationen på köpet. Här diskuterades det stölder. Av invandrare såklart. Att de ställer sina använda slitna skor i butiken vi alla befann oss i, byter till nya och sedan slinker ut lite lugnt. Allt detta ensidiga och ingrodda Svensson-hat fick mig att tänka att de där invandrarna är allt bra smarta. Visst, man ska inte stjäla men pengar sparar de ju. Fast de snor i en 2nd handbutik. På denna diskussionen följde även prat om pedofiler och homosexuella. Men då hade mitt intresse svalnat och jag gled tacksamt ut utan att behöva konfrontera den bittra 60+kvinnan med sällskap.

Mitt nästa äventyr blev toabesök på mannens jobb. Arbetskamratens betyg på mig efter jag gått, alla tycker ju en satans massa om min kropp i dessa dagar, var att jag såg fräsch ut. Tack Joakim, det värmde långt in i hjärtat ska jag säga. För ingen, utom vår barnmorska, har uttryckt sig så fint.