Igår var det dags för detta gravida moderskepp att inse sina begränsningar. Innan jag kunde avsluta mitt härliga tolvtimmars så skulle jag ut på den sedvanliga rundan. I vanliga fall tar den maximalt en och en halv timme och då finns det även utrymme för oförutsedda händelser. Igår tog den två timmar utan oförutsedda händelser. Magen var spänd som en medicinboll en timme i sträck och det är både obehagligt och jobbigt. Min takt var en snigels men jag bestämde mig inte där och då. Jag kom hem som en urvriden och mycket trött lase med en kropp som varit med om skönare dagar. När jag skulle kliva i sängen och lägga mitt enorma jag bredvid en lugn och trygg Man bestämde jag mig. Det får vara min sista runda på jobbet. Jag kan inte sigga mig till vansinne. För där i sängen gjorde det ont och jag hade mycket svårt att röra mig. Mannen är nöjd att jag äntligen tagit det där förnuftet till fånga. Det är slut med tolvtimmars nu, imorgon åker jag hem 16, någon annan tar rundan. Själv ska jag spara siggigheten till förlossningen. Kollade på gårdagens avsnitt av Barnmorskorna innan, jag tror jag får nytta av min siggighet.