En vis kvinna jag känner lever envist efter mottot "Leva livet ALLA dagar". Jag har hittills bara låtit mig imponeras av hennes succé med att lyckas leva efter det mottot. Men idag verkade något vakna inom mig. Det är verkligen inte en bra dag idag. Mannen och jag väcktes i morse av att en kille ringde och sjukade sig. Mannen fick snällt åka till jobbet och bita i ett lååångsamt 12-timmars. Inte vad vi tänkt oss direkt. Och att Brazze inte mår bra tär på min själ något otroligt. Jag gick inne och tänkte att om Mannen varit hemma hade jag i allafall gjort en snögubbe. All denna kramsnö till ingen nytta liksom. Och så tänkte jag på saker jag inte kan. Busa med Brazze i snön och gå långrunda med ulltussarna och kameran. Men så vaknade det där inom mig så jag satte igång en maskin tvätt (älskar att tvätta) och gick ut i den gnistrande snön med hundarna. Brazze åt en massa snö och Gozzi filosoferade. Jag tyckte att vår gamla 245as motorhuv var en perfekt arbetsbänk för en lagom snögumma så jag satte igång. Ingen höftledsdysplasi ska få hindra mig från att vara kreativ. Så på huven stod strax en gravid snögumma med fina bröst. Och jag kände hur energin strömmade tillbaka efter att ha arbetat med händerna. Det blir inga bildbevis på henne för hon gled ner från huven och krossades på marken innan jag hunnit in i huset. Tänkte inte på att det töade. Men det är inte viktigt att hon inte fick stå kvar. Det viktiga är såklart att hon blev gjord, att jag gjorde henne. Nu får ni ursäkta men jag har en dejt med en torktumlare och ytterligare en maskin tvätt.