Brukar njuta av snön när den ligger som den gör nu. Som ett täcke. Ett skyddande täcke. Jag anstränger mig för att se det vackra. Men trots att det nog är bedövande så ser jag inte riktigt. Min lille vän har ont mest hela tiden nu. I natt vankade han. Orolig av det onda. Vid 3 gick de ut. Ulltussarna och mannen. Varje pulsande steg gjorde ont. Natten fylldes snart av min oros tårar. Jag grät tyst så han inte skulle höra och bli mer orolig. Jag grät inte av rädsla att förlora honom. Tårarna som kom var av vanmakt. Att inget kunna göra. Genom våra 7 år tillsammans har jag alltid kunnat göra bra igen. Men inte nu. Han söker min hjälp för han litar på mig. Men detta förstår jag inte. Kan inget göra. Så jag bjuder er det vackra vintervädret utanför det rosa huset. Och hoppas att ni kan se det jag inte kan.