Min morgonrutin på jobbet tidiga morgnar är att ögna igenom tidningarna på nätet. I Blt läser jag om Bo Pettersson som är funktionshindrad. Vars liv antagligen får en högre mening av att han får rida en gång i veckan. Nu ska det sparas och det som först sparas in på är sådana här aktiviteter. Det svider i mitt hjärta. För Bo har inget annat val än att acceptera. Jag kan om jag vill ägna mig åt nästan vad som helst. Men inte han, han är beroende av andra. Hur kan man mäta livskvalitet i pengar..?