stark liten vitsippa och starka färger
Nu kommer de. De små sipporna. Starka och stolta. Snön hinner knappt försvinna förrän man ser dem överallt. De låg där under täcket och lurade.
Jag har pysslat järnet hela eftermiddagen. I starka färger. Lera, målarfärg, pärlor. Härligt.
Det blev inte riktigt som planerat denna måndagseftermiddag. Jag och Mannen skulle gått på föräldrautbildning. Men tiden blev i sista minuten tidigarelagd så på grund av att Han jobbar och att vi lever i en egoistisk värld så fick vi hoppa denna första gång. Synd. Men jag gick ut och spanade efter vitsippor med killarna istället. Tog dock ej med kameran. Men Mannen och jag tar en tur till stan sen så då får den åka med. Jag vill ju bjuda er på mina första vitsippor eller något annat vårigt. I eftermiddag blir det allt möjligt härligt pyssel. Och ett varmare hus när Mannen åter är i det. Han är verkligen en solstråle i mitt liv.
blommor från förra året
konstigt - lovely - gammal tant
konstigt: i lördags kom jag ut från Konsum i lilla hålan. Humöret var glatt och jag kände mig duktig som tagit en kundvagn trots att jag inte handlade så mycket. (inte så smart att asa och dra med en rejäl bebisbuk). I alla fall, där kom jag ut från affären. Och blev ståendes. Stirrande på en svartklädd kvinnas bakdel. Alltså jag bara stod kvar. Tog in att hon stod vid en volvo, precis en sån som… JA, visst var det kära Gabbi som var på väg in i samma affär jag lämnat. Återseendet var varm och hjärtligt. Men konstigt. Vid stod utanför affären som för oss båda numera är den närmsta. Hon bor bara någon kilometer från mig. Hon är här nu. Konstigt. Men najs.
lovely: igår blev det spontanutflykt till IKEA i Kalmar med Gabbi. Två vagnar fulla. Vilken utflykt. Aldrig har jag varit så underbart trött efter en tripp till IKEA. Babbel i 10 mil dit, babbel babbel genom hela varuhuset. Vi kunde knappt koncentrera oss på vad vi skulle ha handlat. Och babbel 10 mil hem. En strålande helt lovely dag.
gammal tant: stod i kön på IKEA, ungarna runt om min runda uppenbarelse, det bekom mig inte och Gabbi beordrade mig att stå still för de dök verkligen upp från alla håll. Plötsligt smög det upp en pojke i 5-årsåldern bredvid mig och hans små ögon lyste av "full i fan". "Hej, gamla tant" sa han till mig och jag började asgarva. Shit vad härligt befriade ungar är från rätt uppförande. Och jag som verkligen inte känner mig gammal kunde inte annat än uppskatta hans ord. Men hans mamma som stod bakom mig i kön hade en helt annan åsikt och tvingade sin son att säga förlåt ordentligt. Sen hade hon mage och läxa upp mig för "man säger ju faktiskt inte så". Men herre jisses, jag VAR ju en gammal tant jämfört med hennes sons ringa ålder. Mycket att hänga upp sig på…
Hundarna ligger och sover efter lång (Gozzi) och kort (Brazze) runda. Mannen ligger och sover och förhoppningsvis jagar vilan iväg det onda i huvudet och febern som satt sig att filosofera i hans kropp. Vad finns det då för mig att göra denna tv-tråkiga regnlördag? Jo, pyssel, men det är på paus nu. Jag har för tillfället ockuperat Mannens dator och tittade på gamla bilder en stund. Hittade en från Helsingborgsfestivalen förra året. Ett måste för mig. Men blir det i år tro? Jag hoppas verkligen det. Men åter till bilden. På den är jag smalare och med lugg. Det var till det yttre. Till det inre är jag knappt medveten om att jag inom någon månad både är gift OCH gravid. Tänk vad livet kan ändras snabbt. Snart finns det en till Carlsson i världen. Förhoppningsvis en blivande Helsingborgare också. Det är ett av mina stora livsmål i allafall. Men nu tål nog inte pysslet vänta längre. Ska bara rota efter mer pysselbeståndsdelar och ge Mannen en puss i pannan. Sen slår jag ner röven vid köksbordet och tar ett av de sista krafttagen.
Var pysslar Du med denna helg?
om alkohol - jag håller inte tyst
Jag funderar faktiskt på att gå med i IOGT-NTO. På allvar. Varför? Jo, för att alkoholkonsumtion håller på att bli något normaliserat. En rättighet. En rättighet att nyttja för att njuta. Jag frågar mig verkligen samma sak som Katerina Janouch, varför måste man dricka för att njuta? Nä, lite motvikt från oss som anser att föräldrar (ja, både mamma och pappa) + alkohol + barn = är en kass kombination, det verkar behövas. Jag försöker beskriva det gång på gång, men det slutar ofta med att jag blir fördömande. Jag jobbar skithårt på att inte vara fördömande för det är inget vidare smickrande drag. Men en av mina högsta önskningar är att alkohol inte ska vara så självklart i folks liv. För inse, rus förändrar er. Inte sällan blir ni pinsamma avbilder av den härliga människa ni är som nyktra. Och vad gäller föräldrar, återigen gör Katerina Janouch en ganska självklar paralell, det är nolltolerans på alkohol när man kör bil men inte när man hanterar barn, varför? I mitt liv har alkohol aldrig varit självklart, det förklarar nog min starka synpunkt nu. I amningsdebatten håller jag fast vid noll alkohol. Barnet har inte bett om alkohol i sitt liv och allt det innebär. Läs Katerina Janouchs krönika, jag önskar jag vågade sticka ut hakan mer och formulera mig på ett bra sätt.
Missade säsongspremiären av Barnmorskorna i onsdags så jag har precis kollat på nätet. Här satt jag på jobbet med tårarna i ytspänningsläge i ögonen. Shit, vad jag längtar efter att föda barn nu! Få träffa den där lille som är min och Mannens. Som rör sig i mig. Och som alla, utom en, hittills tror är en pojke. Nu får det gärna bli slutet på maj för jag börjar ana vilken enorm vändning mitt liv kommer att ta. Och den är så välkommen. Sen längtar jag efter träning och att ta upp tidigare livsplaner. Inte allt på en gång kanske, men ändå, jo, allt på en gång. Det går ju hand i hand. Allt i livet…
Satt och såg en serie på 5an när jag käkade lunch. Två människor höll handen för första gången. Att hålla handen är så underskattat. Vi har ju hur många nervtrådar som helst i händerna och särskilt fingrarna! I eftermiddag ska jag hålla Honom i handen. Den som gett mig ett underbart liv fyllt av kärlek och översvallande omtanke. Den som visat mig att jag är värd att älskas precis som jag är. Den förste som motiverat mig att kämpa för vår kärlek. Han har förändrat min syn på mycket. Utan att vara medveten om större delen av det. Snart blir han pappa till Sprallet i magen. Och i eftermiddag ska jag hålla Honom i handen.
Om jag var liten och lätt som Tummelisa med en varm dunoverall på mig, då skulle jag ligga där i mitten. På en grangren. Och mysa mig och sola mig.
ett: Bufflan kom och förgyllde tillvaron en stund 
två: chokladbollar stillar effektivt mitt sötsug (med det krävdes nog en 7-8 stycken) 
tre: vi är hack i häl på en bra lösning när det gäller föräldrapenningen 
Nu ska jag snart försöka somna med en liten som går 48 ronder tae kwan do i magen. Lycka till Tant Brun säger jag …
en slummer mitt på dagen känns som näst intill ett måste varje dag nu. denna stora valrosshona är så trött. och jag börjar känna mig tung. och gnällig. längtan efter att Sprallet ska komma ut växer. men jag önskar jag hade ork till mer. snart är vi en stor flock i det lilla rosa huset. många små liv att älska. för mig, ett stort också. dagens glädje och uppkattning är i alla fall att vintern kom trots allt. tänk alla fästingar den har ihjälför var minut den ger oss minusgrader. och så vackert det är när solen skiner och snön gnistrar. jag saluterar verkligen vintern.
Grattis på 15-årdagen, Tonåringen.
Från och med idag får du göra, bland annat, följande:
När du är 15 år får du…
• köra moped.
• se barnförbjudna filmer.
• dömas för brott (men fram till att du blir 18 år kan du inte få fängelse i Sverige, utan ungdomsvård).
• ha samlag, men då måste båda vara minst 15 år.
• gifta dig, men då måste du ha länsstyrelsens tillstånd.
• ta lätta arbeten, med vårdnadshavarens tillstånd.
Jag hittade listan här.
Pratade med veterinären innan idag. Inte samma som undersökte Brazze men en som ändå kunde förklara. På mjuk danska ledde hon mig genom Brazzes journal. Han har allvarlig höfledsdysplasi vilket i hans fall innebär att vänster höftkula bara sitter 1/4 in i höftleden och höger bara sitter inne till hälften. Han har nybildning av ben på benhalsen och kraftig artros. Veterinären trodde att han skulle få gå på full dos smärtstillande/antiinflammatoriskt i resten av sitt liv. Långtidsbiverkningar var inget hon tyckte vi skulle lägga vikt vid när han ändå är så gammal. På ett sätt känns det skönt att ha fått veta status på honom. Fått förklarat vad det är. Och vad JAG kan göra. Jag ska nu göra allt jag kan för att han inte ska ha ont. Inga trappor, lugna promenader och nytt foder. Gozzi ska också få samma foder, då han också är gammal och för det mesta stel. Kanske kan han slippa ha ont i resten av sitt liv. Om min lille ulltuss sen får ont igen, trots att jag gjort allt, då är jag beredd att säga hejdå. För min skull ska han inte gå och ha ont. Vem blir glad av det..? Men nu ser jag framåt. Och det positivt.
“aj i min mage” heter mitt beat
Nedan beat/dikt skrev jag för några veckor sen som uppgift till skolan. Fick lysande feedback av vår lärare. Jag har något när det gäller dikter. Och mina drömmar om en roman har för tillfället lagts i träda för en tanke om en diktsamling. Jag är bra på att få in känslor kompakt med få ord har jag märkt. Bedöm själv, vad tycker Du?
väntar i minuter
i flera kvartar
känns i magen att det inte känns bra
vill inte
ingen av oss
inte förväntansfullt mer tvång liksom
vi vet att snart är det tomt
tomt på två ställen
de sista minuterna gör det ont
riktigt jävla skitont
sen kommer det oundvikliga
knastret av bildäck mot grus
en annan bil
med andra människor
en blir lämnad ensam kvar
det är jag
skratt
mellan dig och människorna
en kvinna och en mer lågmäld man
kvinnan är ung
vacker
och i mitt magont
gör det extra ont för att hon
får vara med dig
men jag blir ensam
då blir jag rädd
den gamla rädslan
den mörka rädslan kommer åter
känner mig otvättad ful
vill bara gå och duscha mig vacker och fräsch
inte stå hemma utanför dörren
och lukta
av rädslan
att du ska skratta mer med henne
att hon ska le vackrare
att du ska glömma på tre dagar
skriket dånar i mig
åk inte
stanna hos mig
du är mitt liv
åk inte
men kom hem
upp med tuppen idag. ingen ro ingen vila. säkert träningsläger inför Sprallets ankomst. hundarna och jag ut i en härligt bitande vind. långfrukost. inte olik hotellfrukost. tråkiga machoprogram på tv. pyssel. mer för mig. snart mer pyssel och dan är bara halvvägs. en hund i ett hörn. visar utstuderat det orättvisa i att han inte får följa med på långrunda. hur förklarar man för en Brazze att det inte är bra? går inte. det blir prinskorvssök snart istället. i snön. blir nog poppis. soffan ropar. jag och aftonbladet ska mysa en stund. skittidnig egentligen men duger att somna till. en chokladbit till. och sträcka på den stela foglossningskroppen. Mannen på runda med den långbente. de ska vara borta länge. spåra djur i snön. och fotografera. härligt. nästa vinter ska jag. nästa vinter när Sprallet är på utsidan. kom nu så jag får visa dig världen.
på äventyr hos herr Mis och herr Pis
på rad
indränkt
herr Pis är misstänksam - mannen som skottar snö (Daniel) verkar faaarlig
tvekan
herr Mis dricker gott smältvatten
Han verkar ha mindre ont och beter sig som den pigga yrvädershund han var innan det började göra riktigt ont. Nu håller jag tummarna för att det fortsätter så här så vi kan börja med rehab.
Eller rosa och blått. En vacker skymning har nu gått in i kväll. Mannen kommer snart hem. Då blir det påskmiddag. Och mys. Tycker Brazze är pyttebättre. Mitt humör är ju det i allafall. Och det vackra såg jag i kväll …
En vis kvinna jag känner lever envist efter mottot "Leva livet ALLA dagar". Jag har hittills bara låtit mig imponeras av hennes succé med att lyckas leva efter det mottot. Men idag verkade något vakna inom mig. Det är verkligen inte en bra dag idag. Mannen och jag väcktes i morse av att en kille ringde och sjukade sig. Mannen fick snällt åka till jobbet och bita i ett lååångsamt 12-timmars. Inte vad vi tänkt oss direkt. Och att Brazze inte mår bra tär på min själ något otroligt. Jag gick inne och tänkte att om Mannen varit hemma hade jag i allafall gjort en snögubbe. All denna kramsnö till ingen nytta liksom. Och så tänkte jag på saker jag inte kan. Busa med Brazze i snön och gå långrunda med ulltussarna och kameran. Men så vaknade det där inom mig så jag satte igång en maskin tvätt (älskar att tvätta) och gick ut i den gnistrande snön med hundarna. Brazze åt en massa snö och Gozzi filosoferade. Jag tyckte att vår gamla 245as motorhuv var en perfekt arbetsbänk för en lagom snögumma så jag satte igång. Ingen höftledsdysplasi ska få hindra mig från att vara kreativ. Så på huven stod strax en gravid snögumma med fina bröst. Och jag kände hur energin strömmade tillbaka efter att ha arbetat med händerna. Det blir inga bildbevis på henne för hon gled ner från huven och krossades på marken innan jag hunnit in i huset. Tänkte inte på att det töade. Men det är inte viktigt att hon inte fick stå kvar. Det viktiga är såklart att hon blev gjord, att jag gjorde henne. Nu får ni ursäkta men jag har en dejt med en torktumlare och ytterligare en maskin tvätt.
Brukar njuta av snön när den ligger som den gör nu. Som ett täcke. Ett skyddande täcke. Jag anstränger mig för att se det vackra. Men trots att det nog är bedövande så ser jag inte riktigt. Min lille vän har ont mest hela tiden nu. I natt vankade han. Orolig av det onda. Vid 3 gick de ut. Ulltussarna och mannen. Varje pulsande steg gjorde ont. Natten fylldes snart av min oros tårar. Jag grät tyst så han inte skulle höra och bli mer orolig. Jag grät inte av rädsla att förlora honom. Tårarna som kom var av vanmakt. Att inget kunna göra. Genom våra 7 år tillsammans har jag alltid kunnat göra bra igen. Men inte nu. Han söker min hjälp för han litar på mig. Men detta förstår jag inte. Kan inget göra. Så jag bjuder er det vackra vintervädret utanför det rosa huset. Och hoppas att ni kan se det jag inte kan.
unga förebilder visar sin styrka
Unga förebilder väljer bort alkoholen. Skönt att veta att det finns fler, ganska många fler som inte tillhör den skara som slåss med näbbar och klor för att få berusa sig. Folk reagerar faktiskt därute.
Min man sågar lister. De ska sättas upp i den nymålade delen av vardagsrummet. Färgen på väggarna blev Canvas. En härlig brun nyans som vi båda gillar. Kanske kan soffan få ny klädsel vad det lider. Jeansblå och brun passar inte. Själv blir det sängen och slutet på "Lady Chatterley’s älskare". Vet inte vilken bok det blir sen. Gillar att vara igång med en bra bok. Får kanske börja fila på nästa uppgift till skolan också. Mest troligt är att jag somnar 
…
Från köksfönstret
Vill börja med att säga tack till dig Hannah (undrar om du är Den Hannah som känner bror min..? 
Kul i så fall.). När jag läste din kommentar till förra inlägget så stillades min oro lite. Ja, han får Rimadyl. Och jag har nu tålamod en stund till. Ser ju att det blir lite lite bättre. Men vilan verkar vara mycket viktig så här i början så därför har våra två gråa gubbar nu äntligen fått vars en halva av en ganska tjock madrass att ligga på. Det verkar som de längtat efter det. För madrassdelarna blev omedelbart favoritplatser.
Det är osäkert om det smärtstillande verkligen hjälper. Tidigare i kväll hade han ont igen. Jag har tålamod. För att jag inte vill förlora honom. Men vi lovade varandra ikväll, jag och Mannen, att han inte ska behöva lida i onödan för vår skull. Vi lovade honom. Det gör ont att se sin lille pälstuss jämra sig så. Kanske är det inflamation i kombination med att han fick en ok runda idag. Hans höfter kanske inte är redo än. Bara kort promenader. Just nu upptar han större delen av mig. Inte mycket annat ryms. Tårarna får vänta. Det känns som jag håller andan.
Igår när jag möttes av dig kände jag inte igen dig. Hukande och gnyende kom du ändå mot mig så fort benen bar. Men hela du, hela du min lille älskade vän var en annan. Svansen rörde sig inte och dina vackra bruna ögon utstrålande ont. Tårarna rann nerför mina kinder och oron rev i mig. Kvällen blev en kamp att inte tänka för mycket. Jag pratade pratade pratade. Om annat. Distraherade med minnen från en underbar helg och bebiskläder. Idag for vi, du och jag, till veterinären. En fin ung norska fick ditt förtroende att bända och dra. Duktig som alltid lät du henne undersöka fast det gjorde ont. Det är vänster höft sa hon. Röntgen. Vill du vara med när han får lugnande? Inne i det trånga rummet låg du och blev långsamt lugnare. Jag stirrade på skisserna över hundskellet. Undrade över hur du egentligen ser ut där inne. Stirrade på den dömande röntgenapparaten. Anade det värsta av värsta. Skulle jag behöva lämna dig här? Och för alltid. Så rädd jag var. Räddare än någonsin. Var det dags nu? Till slut somnade du och blev lyft upp på bordet. Lagd till rätta av fina assistenter. Sen fick jag och Sprallet inte vara hos dig mer. Nästan en timme ägnade jag i väntrummet åt att hålla oron och tårarna borta. Försökte höra om de sa något om dig. Vågade inte ringa din Husse. Tårarna hade oroat dig för mycket då. Men kanske skulle jag behöva ringa ändå. Om detta var sista versen. Till slut fick jag komma in till dig igen. När du fortfarande sov. Åter på golvet. Veternären visade på bilderna. Och på en modell över hundhöftsskelett. Det enda jag ville veta var om du fick stanna en stund till. Och det får du min älskling. Du ser inte ut som man ska i höfterna men vi ska försöka fixa dig så bra det går. Nu med smärtstillande. Lugna promenader. Och sen bygger vi muskler. Ingen sa något om att du skulle försvinna. Att det var bäst. Du får vara kvar hos oss. Men aldrig aldrig ska du få må för dåligt för livet. Jag älskar dig mer än jag trodde var möjligt. Utan dig hade mitt liv inte varit så rikt. Tack för allt hittills, nu sjunger vi en stund till lille vän.
Snart dags för mig att börja tänka på den stundande bilfärden mot storstan. Men hormonerna i mig orsakar en känslovåg utan dess like, jag vill hem! Till det rosa huset. Men jag vill så hemskt mycket krama Lille Bror och mamma också. Så det ska jag göra. För på måndag kramar jag min Man igen. Efter en myshelg utan för mycket stress. Hemma står blomman Han plockade till mig igår. Den står med några syskon där i fönsterkarmen. Jag saknar dig redan min Store kärlek. Bu-huuu…
Vad gör du denna helg..?
Min morgonrutin på jobbet tidiga morgnar är att ögna igenom tidningarna på nätet. I Blt läser jag om Bo Pettersson som är funktionshindrad. Vars liv antagligen får en högre mening av att han får rida en gång i veckan. Nu ska det sparas och det som först sparas in på är sådana här aktiviteter. Det svider i mitt hjärta. För Bo har inget annat val än att acceptera. Jag kan om jag vill ägna mig åt nästan vad som helst. Men inte han, han är beroende av andra. Hur kan man mäta livskvalitet i pengar..?
Där ute. Precis utanför fönstret. I regnet. Där sliter Han. För att bära ner 3 pallar pellets. Han tar 3 påsar á 16 kilo åt gången. Han är förbannad. det är tungt. Och i mig gör det ont. Ont av enorm kärlek till honom. Men också ont för att jag inte kan hjälpa honom. Han sliter för oss. För sin familj. För de han älskar. Snart är värmen tryggad i huset. För säkert ett halvår framåt. Och det är han som ser till det. För det är han som är kämpen i denna familjen. Senare i kväll kommer Han att ha ont. För stå rak i vår pyttekällare kan han inte. Jag vill ge honom allt för att han sliter så. Min kärlek får han. Och en delad pelletsräkning…
Jag tog bort mitt inlägg om alkoholrättigheter. Jag är superhormonig och pallar inte försvara mig. Jag vet, jag är en svag människa. För det är ju så man påverkas. Jag orkar inte ta skit. Lejoninnan i mig lär väl vakna när Sprallet kommer ut… Så till Lejoninnan vaknar får Malin Wollin kämpa utan mig, men jag håller så med henne… Vi hade haft en bättre värld utan alkohol. Och tobak. Och andra droger…
Solen lyser tidig morgon. Pang på inte tveksam över huvud taget. Men sen tar pojkarna och jag rundan. Den lilla. Jag stapplar mest. Och solen drar sig tillbaka. Det gråa infinner sig. Och vill liksom inte släppa taget. Solen tittar kanske in strax före nedgång. För det händer ju oftast. Då är den lika självklar som på morgonen. Men detta skådespel gör våren tveksam. Personligen tycker jag att den gärna får komma nu. Det blev ju ingen kyla. Och med våren kommer en ny människa. Kanske därför min längtan är så intensiv. Sol sol sol och åter solsken.
Idag tvättas det bebiskläder för första gången… Nu kunde jag verkligen inte hålla mig längre. Och jag älskar att plocka och pilla med de små små plaggen. Snart fylls kläderna ut av Sprallet. Hoppas de passar. Antagligen blir Sprallet ännu gulligare i kläderna än vad vi kan föreställa oss. Vår finaste. Såklart. Till sommaren hänger det små sängkläder tillsammans med våra på torkvindan. Sprallet ska också få den underbara känslan av sommartorkade sängkläder. Det är inte långt kvar nu. Pirret samsas med Sprallet i magen.
