Ok, men då tar vi en hormonspya från botten av min själ då. Jag är så naiv! Så att jag nästan blir arg på mig själv. Här går jag och småpratar med en tjej på jobbet, tycker det är kul när hon kommer förbi och pratar om mina upplevelser av graviditeten. Sen får jag höra att det hon pratar om när hon pratar om mig är att jag svällt upp rejält. Blir faktiskt ledsen. Trodde inte att det var det som var viktigt. Trodde det var jag som var viktig. Men jag är naiv. Jag är en sådan person som verlkigen inte förstår att folk skvallrar. Jag är urusel på att skvallra själv. Och pratar jag om någon annan människa så brukar jag framhålla det positiva. Jag är så smärtsamt medveten om att jag var överviktig redan när jag blev gravid och att jag gått upp rätt så bra. Men jag har aldrig mått så här fint i själen som nu. Min själ är inte det stormiga osäkra hav den brukar vara, den har liksom bara lite krusningar på ytan. Men min kropp är inte allmängods. Sluta påpeka och skvallra om det jag ändå inte kan göra något åt. Jag vill inte det. Det är inte roligt. Jag saknar mitt hudlager av pansar nu när hormonerna leker fritt i mig. Jag fixar inte att bli bedömd. Barnmorskan sa att hon absolut inte såg någon anledning till oro när det gäller min vikt. Så då är jag inte det heller. Jag sträcker på mig när jag är ute. JAG har ett barn som växer i mig. Jag är urkvinnan. Vacker och stark. Låt mig få vara det. Säg att jag är vacker istället. För det är jag, inifrån och ut.