Tant Bruns funderingar

3 pass avklarade denna veckan. 4 normala dagar för de flesta. inklämda på tre dagar. nu ska jag vara ledig i 3 dagar. jag är mycket glad för detta. jag behöver det verkligen. ska ägna helgen åt kärlek, kär födelsedagsplanering och sömn. självklart en himla massa pratstunder med personen i magen. det jag vill allra mest i mitt liv just nu är att träffa den där lille personen. fast inte förrän den är färdigbakad. nu blir det sängen med Lennart Nilssons "Ett barn blir till". har fortfarande mycket svårt att förstå att det ligger en hel och fin liten människa innanför min navel. en som är halva den jag älskar så högt och halva mig. hur kommer den att se ut? är det vad jag känner i hela kroppen det är? ögonfärg? framtida intressen? oj så mycket spännande vi har framför oss, familjen i det lilla rosa huset.

JIPII! Vad jag är bubbligt härligt superglad nu. Och stolt som en höna! Fick respons idag på min senaste skrivuppgift i Kreativt skrivande. Min lärare skrev hur hon upplevde texten osv. Och slog in det hela med "Mycket bra jobbat!" Som jag satt här hemma och vrålade av lycka. Ha ha! Detta behövs för att köra vidare. Nästa uppgift är att skriva en dikt eller en diktsvit om max tre dikter. Jag har idéer och är taggad.

Shit pommes vad det sprallar i magen idag. Värsta friskis-passet. *lycka*

Fick ett mms från söta Emma som har vårtecken i sin alldeles egna trädgård. Men vad heter blomman? Hjälp någon! Förmiddag och eftermiddag spenderades med A, the one and only. Vi fikade ljuvligt, pratade och gick i lugn och ro i trendiga storstan Kristianstad. Och såklart var vi tvungna att klämma på små söta skor. När Sprallet kommer ut får vi låna en massa bra saker av A. Jag bara stod och tittade på dem idag. Det är så svårt att vara exalterad när man inte ens kan greppa att det faktiskt ligger en människa innanför naveln. Men SÅ tacksam jag är att vi får låna sakerna och att hon varit med om detta innan… tack än en gång för en fin dag A!

Till alla er som hela tiden ställer frågan, Varför lämnar hon honom inte bara? om misshandlade kvinnor vill jag att ni läser DETTA inlägg av Unni Drougge. Jag har sedan år tillbaka blivit lite uppgiven när jag hör den frågan från folk… Så läs och lär! Och ställ inte den frågan igen.

sinnliga toner på radion. ackompanjerar din gråa nos perfekt. dina lugna andetag och halvslutna ögon. ena tassen böjd drömmer i ryck. vad drömmer du om lille hund. kärleken slår i mig. ömhet för den som är trogen. genom allt. snart ska vi gå en sväng. du har börjat bli stel men vill alltid vara med. tycker vi är orättvisa när vi inte tillåter dig vara intill. jag älskar dig med ditt stora hjärta och en päls alltid ledig att gråta emot. eller ditt lugn när du hjälper. sov gott en stund till. snart ska sola glittra på din svarta nos.

Hörde nyss på ekot. Man ska minska rejält på utbildningsplatserna till polishögskolan nästa år. Anledningen är att man kommer att nå målet om 20 000 poliser år 2010. Ok. Bra att vi får fler poliser. Men det är ju inte det jag först tänker på, såklart. Jag tänker på om detta gör att mina chanser minskar rejält nu..? Sen får jag ett sms från en likasinnad som hade förstått nyheterna som om utbildningen i Växjö skulle läggas ner (!). DÅ blir det rejält knivigt för denna donnan kan jag säga. Men hinder är ofta bara något man själv sätter upp. Vill jag detta om ett år så kan jag. Och distansutbildningen kanske ska finnas kvar. Men den lär ju vi sydbor slåss blodiga om, då. Ja ja, det ligger i framtiden. Har liiite annat att fnula på nu. Men jag måste erkänna att det sved till lite att höra. Borde jag gripit chansen innan..? Dumt att ångra något man aldrig gjorde …

Läste igenom en text jag skrev till min pågående skrivarkurs. Hade faktiskt inte läst den sen jag skrev den. Och när jag satt där framför datorn igår så utbrast jag "Fy fan vad jag är bra!" Det peppet behövde jag verkligen. Att se att jag faktiskt kan. En vän frågade hur man vet att det man skrivit är bra. Ett sätt är att göra som jag gjorde, skriv - vänta ett tag - läs igen. Igår fattade jag inte att det var jag som formulerat mig så bra. Då är det bra. När man själv kan ge sig en läsupplevelse. Tror nog jag lägger ut texten sen när min lärare gett respons på den…

Jag gillar er som tittar in här. Ni är inte många, jag når nästan aldrig över 30 besökare per dag. Men ni får aldrig tro att jag är otacksam. Ibland blir jag dock trött på denna bloggen. En av önskningarna jag har med denna bloggen är att den ska läsas av fler. För fler skapar fler tankar och fler roliga diskussioner. Och fler besökare gör också att jag skulle kunna tjäna några kronor på bloggen. Liksom göra Tant Brun till en business. Men jag vet att till viss del hänger det på mig. Men ärligt, det finns bloggare som har över 10 000 besökare per dag och de skriver ungefär om samma saker som jag gör … Vad är skillnaden? Hur förfinar jag mina bloggfingrar? Vad fattas?! Om jag ska nischa mig, hur gör jag då? Många frågor är till mig men känner ni för att ge mig en hand med några råd så shooot! Jag vill ta mitt bloggande till en ny nivå. Jag vill känna att jag utvecklas uppåt, inte bakåt. Det är det eller lägga av. På de snart två åren jag bloggat har jag faktiskt märkt stora förändringar med mitt eget skrivande och det är en av de andra sakerna jag vill med bloggen, att jag ska slipa mina ord. Men nu har den stagnerat och jag är otålig till att sätta fart framåt. Så hojta till, hur sätter jag fart framåt..?

Ja till en av dom som snart kommer i alla fall. Igår var vi och köpte de första små plaggen jag och Mannen. Det var mysigt, pirrigt, konstigt, oerhört ovant och fantastiskt på samma gång. Förutom nedan saker köpte vi yttepytte strumpor. Kan inte få in att jag har en liten i magen. Men det var kul att handla kläder i allafall. Tishan är rea, tycker jag är duktigt…

Igår for jag ner till Skånes öppna vidder för att träffa och äta  med de två mostrarna, mormorn och ena mosterns man. Ja, och så åkte vi till Pema. Jag moster E spenderade en och en halv timme inne i butiken. Så mycket pyssel så lite pengar! Men lite fick vi med oss och våra ögon glittrade. Det gjorde inte mormors för hon satt ute i bilen och väntade. Och frös… Många skratt och en del bebispresenter senare var jag hemma igen och fick höra att Carola (och Andreas) inte gått vidare direkt till Globen. Då var kvällen gjord. Gott! Heja Sanna och bröderna Ronnerdahl!

Dagen är ju bättre. Med en intressant prövning och lite solsken. Och fredagskänsla. Men gissa om jag blev paff när jag i morse i min yoghurtspann hittade grönkålssoppa och inte yoghurt… Tror inte grönkålssoppa hade passat bra tillsammans med tinade jordgubbar…

för att:

ett: min kropp skriker när klockan ringer en stund innan 5 men bara vill vill vill ligga kvar och sova till det blir ljust i alla fall. Denna gravida kropp är tröttare än vanligt denna morgonen och kräver en lång stund att komma igång. Inte väckas med ett ryck. Inte hjälpte det heller att det var svinkallt i rummet hela natten, drömmarna varit oroliga och att hundarna nog också frusit och däför vandrat en del. På morgonrundan gick jag, som nu blivit en vana, långsamt långsamt. Det gör inte ont men Sprallet tar liksom emot.

två: för att mitt usla morgonhumör inte på något sätt tillåter social kontakt. Men eftersom jag har turen att ha ett högsocialt serviceyrke så har mycket av den energi, som inte finns, gått åt till att inte hugga halsen av stackars människor. Till människor hör inte lastbilschaufförer denna morgon, särskilt inte de som har väldigt låg IQ, inte kan göra sig förstådda på varken engelska eller tyska och den värsta kategorin, de som stinker vitlök och förpestar hela sin omgivning med den stanken. Fy fan.

tre: för att jag måste jobba. Pengar måste in, vi har mycket att införskaffa och bygga klart till bebis kommer. Måtte det inte komma oförutsedda utgifter nu! Men jag vill bara dra täcket över huvudet och gömma mig för hela världen, alla i den och allt i den.

Imorgon är det hjärtedagen. Jag fullkomligt avskyr kommersialiseringen av denna dag. Att man ska köpa en massa skit bara för att bevisa sin kärlek. Fula nallebjörnar, kort och trams. Men jag tycker dock att man kan fira. Min käre älskade fine goe underbare man kommer hem imorgon. Så vi ses på kvällen. Efter mitt jobb. Jag har förberett en av hans favoriträtter och bakat kladdiga kärleksmuffins. Mys ska vi ha.

Eftersom jag längtar så efter min gubbe så slår jag på stort ikväll. Det blir fruktsallad med ingredienserna turkisk yoghurt + vindruvor + banan + äpple + härliga mumsiga daimbitar. Det blir mineralvatten. O-c-h d-e-t  b-l-i-r denna donnan. Men om mannen haade varit här så hade huset varit varmare. Helt klart.

du på väg till söder. saknad innan du lämnade. jobbigt att höra lingonbilens motor rusa och dra dig bort från mig. två hemmakatter i flock som inte är tillsammans och en lång från hemma. men jag håller huset varmt. killarna hjälper mig. och sprallaren i magen. alla vi finns kvar när du kommer snart igen. men du drick zoégas och lär dig det du kanske glömt. ät härliga frukostar och sov gott i bra säng. kärleken bryr sig inte om milen som skiljer. bara värmen i hjärtat.

Lyssnar på en intervju med Katrin Schulman från i onsdags. Hon är ett fenomen. Egentligen väntar jag på att få börja knapra Daim, ostbågar och dricka min härliga Schweppes. Ja och så Melodifestivalen såklart. Mannen sitter i fåtöljen och sover. Ja, klockan är strax efter 19 och han nannar så sött. Alla manliga varelser i detta huset sover. Den gemensamma nämnaren är att de nyss ätit alla tre. Sötnosar. Nu sitter han och diggar till musiken från min dator i sömnen. Söt! Själv är jag sjukt sugen på godis nu. Men bör nog ta ett stort glas vatten. Sista tredjedelen av denna graviditeten måste fan bli nyttigare. Den börjar om ett par veckor…

…trött

Smällde precis i mig jordens godaste semla som jag beordrat chefen att bjuda mig på. Fan vad bra den hjälpte mot min hemska graviditetshalsbränna. Ha ha, snacka om att i all tysthet spotta vikthetsen i fejjan. De som har ont av att jag är stor som ett jävla hus kan ta sig i röven.

Ok, men då tar vi en hormonspya från botten av min själ då. Jag är så naiv! Så att jag nästan blir arg på mig själv. Här går jag och småpratar med en tjej på jobbet, tycker det är kul när hon kommer förbi och pratar om mina upplevelser av graviditeten. Sen får jag höra att det hon pratar om när hon pratar om mig är att jag svällt upp rejält. Blir faktiskt ledsen. Trodde inte att det var det som var viktigt. Trodde det var jag som var viktig. Men jag är naiv. Jag är en sådan person som verlkigen inte förstår att folk skvallrar. Jag är urusel på att skvallra själv. Och pratar jag om någon annan människa så brukar jag framhålla det positiva. Jag är så smärtsamt medveten om att jag var överviktig redan när jag blev gravid och att jag gått upp rätt så bra. Men jag har aldrig mått så här fint i själen som nu. Min själ är inte det stormiga osäkra hav den brukar vara, den har liksom bara lite krusningar på ytan. Men min kropp är inte allmängods. Sluta påpeka och skvallra om det jag ändå inte kan göra något åt. Jag vill inte det. Det är inte roligt. Jag saknar mitt hudlager av pansar nu när hormonerna leker fritt i mig. Jag fixar inte att bli bedömd. Barnmorskan sa att hon absolut inte såg någon anledning till oro när det gäller min vikt. Så då är jag inte det heller. Jag sträcker på mig när jag är ute. JAG har ett barn som växer i mig. Jag är urkvinnan. Vacker och stark. Låt mig få vara det. Säg att jag är vacker istället. För det är jag, inifrån och ut.

Sitter och spanar förbi åkern ut mot stora vägen. Har varit vaken sen mörka tidiga strax efter 4. Dimmslöjorna ligger vackra och smeker marken som, här, inte fått uppleva ordentliga tjäle denna vintern. När jag ser slöjorna drömmer jag om tidiga sommarmorgnar. När djuren och den vackra naturen precis vaknat. Kanske går jag där hemma på vår grusväg med en lagom skumpande barnvagn. Kanske är vi ute så tidigt för att bebis inte vill eller kan sova. Kanske har vi en hund vid vår sida. Och rådjur försiktigt betandes ute på ängarna. Tror nog att kameran får följa med då. Kanske till och med frukosten.

När jag låg som bäst på britsen med barnmorska plus elev över min mage började jag asgarva. Du vet ett sådant där asgarv som inte går att stoppa. Hela magen hoppade och tårarna rann. Anledning, barnmorskan pregade ner den där hjärtljudsgrejen ner i min navel. Liksom för att kunna höra min unge lite bättre. Från min vinkel, där jag låg som en dallrande geléklump med bar mage, såg det enormt roligt ut. Tänk vad enkelt det är att roa mig. Vi mår dock bara fint jag och liten. H*n trots gunget när jag skrattade och jag trots att bm-eleven inte kunde sticka mig i armen, hon var nog mer nervös än jag.

Våra två hundar har riktiga gulfiskminnen. Sotarn var här nyss och båda skäller som besatta. Mest shäfer då förstås. Jag går ut och lyckas övertyga dom om att sotarn är välkommen och verkligen får vara i vårt hus. Till och med på taket fast Brazze ser lite skeptisk ut till det. Men så går den snälle sotarn ner i källaren. Sotar en stund och när han kommer upp är allt glömt. De skäller som besatta igen. Suck!!! Guldfiskar är vad de är…

Det lönar sig att låta något marineras i hjärnan några dagar. Jag hade texten färdig i huvudet. Den låg bara bakom lite annan bråte. Var tvungen att släpa bort det först. Men nu är uppgiften inlämnad. Texten var väl inte det mest lysande jag skrivit men jag behöver nog bara bli lite varm i kläderna.

Nu ska jag snart lyxa med Mannens köttfärssås. Det är jag värd. Han också. Vi har varit vid havet idag. Med Svägerskan och Bufflan. Det var en upplevelse jag sent ska glömma. Hormornerna rusade i mig och jag fick äntligen känna lite ordentliga havsvindar i detta pyttelän som hittills inte imponerat på denna snobbiga storstadsbrutta. Ni kan ju fatta att tårarna sprutade. Nu är jag hungrig som fan, det beror också på parveln som sprallar i magen.

Som Alfons Åberg säger. Egentligen borde jag sitta med min första skoluppgift och svettas. Men nu har jag dammsugit bloggvärlden. Lyssnar lite för aktivt på P3 Star. Meningslösa och torftigt tröga kändisnyheter får min tid. Jag sitter ju här pall framför datorn, ett worddokument är bara enstaka klick bort. Ändå drar jag mig. En liten röst därinne säger till mig att jag inte kan skriva en presentation av mig själv utifrån mina skor. Lutar åt att det kan bli en dikt men jag vill vara ambitiös. Jag kan ju faktiskt jonglera ord. Men handbromsen ligger i. Önskade handbromsen gick sönder och jag stod i en backe. Friläge och fritt rullande nerför. Vilken bra text det hade blivit…

Mrs Slowmow (jag) och hennes Man plus 2 hundar var idag ute på en liten promme. Det blev pinnar och lite vattenpöls. Sen har renoveringsbuggen bitit Mannen igen. Nu är det vardagsrummet som fixas. Kommer att bli fint. En grön groda är kanske inte en bra assistans men vill ändå vara delaktig…

B har koll på pinnen i husses hand

Pinnen till hälften vunnen

Härlig mess

Groda och byggplast

Visst lovar dagens rubrik både ett och annat..? Här kommer det…

röda pumps: Högskolan Kristianstad verkar inte kunna samköras med VHS. För hade det varit möjligt hade jag för längesedan titulerats Carlsson även där. Efter mycket krångel så har jag nu inloggningsuppgifter till en av kurserna. Kreativt skrivande. Den viktigaste. Men jag är efter och var snubblande nära att missa inlämningsdagen för första uppgiften. Den är på måndag. Så jag "har hela helgen på" mig. Uppgiften innebär att jag ska beskriva mig själv utifrån mina skor. Det är inte helt lätt men jag är något på spåret. Jag tänker mig att utgå från mina fotriktiga, lite skitiga och stadiga arbetsskor. MEN. Hela tiden dyker ett par röda pumps upp på min näthinna. Varför?!? Jag har aldrig ägt ett par röda pumps. Jag kan ju för f*n inte ens gå i dom. Särskilt inte nu… Tydligen vill dessa röda pumps göra sig hörda. De är rätt snygga och lockande så eventuellt får de ingå i ett annat projekt som jag kämpar med att våga sätta igång…

ilska: Min stubintråd är i princip obefintlig just nu. För ovanlighetens skull har inte min käre Man fått lida av detta. Egentligen inte någon annan heller. Inte oförtjänt i allfall. Igår fick en kollega smaka på vreden. Om man begår misstaget att bete sig som en idiot och samtidigt farbroderligt försöker läxa upp mig då smäller det (dock inte bokstavligt). Stubinen tändes igen på kvällen då jag inte kunde med att ladda ner programmet som är nödvändigt för mina distanskurser. Det sket sig naturligtvis och datorn var på väg ut genom fönstret. Min lugne Man räddade mig men framförallt datorn genom att ge mig mat. Sen gick det bättre fast programmet fortfarande inte fungerar.

förälskelse: Jo, nu är det dags att föra upp det i ljuset. Det finns en person som sakta sakta krupit under skinnet på mig. Han smädar min dialekt som jag är så stolt över. För att han inte förstår. Men det är en petitess i sammanhanget. Han äger ett säreget men djupt humoristiskt sätt att skriva. Och han vet var han har sig själv på pricken, verkar det som. Det har tagit lång tid att få mig fast. Men fascinerad har jag varit ett tag. Men det var idag, när jag läste denna krönika som det rosa fluffet uppenbarade sig. Han är briljant, en förebild. Men Alex Schulman hotar ju självklart inte på något sätt det djupröda fluff som omger mina känslor för min Man. Min Man hyser förresten varma känslor för en av våra stora skådespelerskor, vem får han själv avslöja, och jag unnar honom detta verkligen.