För någon vecka sen stod jag och tittade på min kropp i spegeln, så har jag aldrig tittat på den innan. Jag såg det kraftig blodkärlet som börjar någonstans vid mitt hjärta och går likt en motorväg rakt ner i livmodertrakten. Fyra avtagsvägar går till brösten, två blåa vägar till vart bröst. De blåa linjerna liksom pekar ut vad som är viktigt i min kropp just nu… Jag tycker om min själs boning nu. Det har jag nog aldrig gjort innan. För stor rumpa för små bröst alldeles för kraftiga lår. Kärleken jag känner nu är bräcklig, problemen lär komma tillbaka med ogillandet av min egen kropp men jag ska banne mig inte hata igen. Min kropp är fantastisk. Och just nu gör den fantastiska saker. Min mage rör sig emellanåt så jag kan se det. Ett bevis på att någon bor i mig ett tag. Någon fantastisk som min kropp är med och tillverkar.

Men det är min kropp. Trots att någon bor i den nu. Det är min kropp att ta hand om och vårda. Min kropp att tycka saker om. Igår kände sig två vänliga arbetskamrater sig tvungna att upplysa mig om att jag var stor. Och att jag skulle bli jättestor innan någon kommer ut. Ingen har någonsin på det sättet tagit sig friheter med min kropp. Deras ord sårade mig. De gjorde faktiskt ont men jag skojjade såklart bort det. Men inom mig sa det aj. Och den gränsen jag är van vid korsades. Jag ska inte behöva förklara mig. Berätta att jag faktiskt inte äter mer än innan. Jag ska inte behöva be om ursäkt för att jag klämmer två semlor någon enstaka gång. Jag ska inte be om ursäkt för att jag är stor. Varför svider det så i andras ögon att jag sväller på alla håll och kanter? Vad är det som gör dom tvungna att kritiskt granska min kropp?

Jag har bestämt mig för att inte titta på vågen hos barnmorskan mer. Det gör för ont. Det sänker mig på ett onormalt och osunt sätt. Jag kan ju inte gärna mäta min bmi nu. Min vikt som den är nu blir först min egen när någon i min mage inte är så beroende av mig. Men min kropp är alltid min egen. Och mina känslor för den mina egna. Ingen har någonsin rätt att ta sig friheter med den. Om jag inte tillåter det. Vill jag ha åsikter om min, just nu, stora kropp då kommer jag att efterfråga dessa. Annars kan ni, och jag citerar min mamma, "hålla snattran!"