Just nu vet jag inte alls hur det blir med skolan. Jag erkar vara helt borttappad i yttre cyberrymden. Högskolan Kristianstad bollar mig över till VHS som inte kan se var felet är, jag bollas tillbaka och ligger nu på högskolan igen. Jag menar, jag är säkert redan efter. Sätt fart! Liksom…
Idag ville jag gå upp när mannen gick upp. Men övertygade mig själv om att halv 6 var mörkt och att jag kunde somna om och sen gå upp med en gång nästa gång jag vaknade. Så jag sov till lite innan 8. Men jag är trött i kroppen. Kanske inte så konstigt. Soffan blir min kompis idag. Jag är värd det för när det är fredag kväll denna veckan har jag jobbat 44 och en halv timme.
Igår sa mannen upp våra gymkort men jag fick veta att det gick att frysa medlemskapet. Så jag tvingade honom att ringa och ändra. Jag kommer nu att vara frusen gymmare till augusti. Då räknar jag med att kunna börja träna. Då har jag inte tränat alls på över 1 år (!). Jag vill ge min själ ett starkt och vackert tempel. Så kanske mina polisplaner vaknar av bara farten. Men det är prioritet 17 nu på min livslista. Jag vill bara vara lugn och lycklig, DET är prio 1.
Kommer Du ihåg att jag skulle läsa två distanskurser nu denna våren. Jo, terminen har startat för alla vanliga studenter men jag har ännu inte fått användarnamn och lösen till studentportalen. Mailade idag till de båda berörda institutionerna. En, den viktigaste, har svarat. Jag finns inte med på listan för Kreativt Skrivande!!! Men jag har fått info hemskickat med kursplan och litterturlista… Högskolan Kristianstad har jag aldrig haft aldrig haft problem med. Varför nu? Åh, frustrerande. Jag känner att jag skiter i allt om detta inte ordnar sig. Då ska jag bara jobba och pilla navel denna våren. Och läsa läsa läsa.
Nu blir det lunch. Vad, vet jag inte, men magen skriker lite. Jag är mycket duktigare med maten när jag jobbar. Varför är det så..?
Med inspiration från Martina Haag kommer jag att inhandla några väl utvalda serieboxar inför den första tiden som mammaledig. Vår unge kommer att kunna nynna signaturmelodin till Sex & The City när h*n är 2 veckor. Efter någon månad kanske h*n blir lika trygg av Eva Longorias röst som av min, för jag tror att det blir några säsonger av Desperate Housewives också. Grey´s Anatomy känns också givet, jag kan behöva Mc Dreamy när mannen är på jobbet och harvar in stålars. För visst har man tid för sånt när man är mammaledig..? Visst..? För jag är inte en person med press på mig att åka runt och visa upp guldklumpen för alla och envar. Jag är en hemmakatt och enstöring i en härlig blandning. Dessutom är jag gift med en likadan. Vad ska det bli av vår unge..? 
Hittade en tävling i Kellys blogg som just nu passar mig alldeles utmärkt. För jag behöver desperat en väska. Har ingen. Min härliga röda är död och lämnar tomhet. Så nedan sötnos hade passat perfekt på min axel. Tror nog att alla papper, mappar och grejer jag måste hålla reda på i dessa gravida tider skulle passa i den… Håll tummarna för det gör jag. Blev faktiskt förälskad i denna sötnosen, och det händer banne mig inte ofta. Den kommer från Friis Company by the way.
Usch, ibland är det vidrigt att gå upp en måndagmorgon. Idag var en sådan måndagmorgon. Det går troll i somliga måndagar. Fy. Och ont har jag. Emellanåt skäms jag, vilken gnällkärring jag är. Men igår tog foglossningen mig lite på sängen. Vi hade gått en lång härlig runda vid havet. Åkte in till stan och skulle handla mat. Kom knappt ur bilen. Och det gick i snigelfart ner till affären, i affären och sen dess. I bilen på väg till jobbet grät jag. Inte för att jag har ont. För Så ont gör det verkligen inte. Jag grät för att min kropp är så fantastisk. Och för att jag längtar efter bebis. Hormonerna dansar och ler ungefär. Jag njuter av hormonkarusellen men inte när de gör mig elak. Men mest är jag rosa, otroligt mjuk och starkt urkvinnlig.
vid havet… Jag låter bilderna tala för sig själva…
helt väck. tung i kroppen. förkylning kanske på väg. solen i 5 minuter. hann inte med. nyhetsmorgon söndag. inte lika kul längre. var är tjälen. eller kommer våren. måste tvätta mer. tvättberget kvar. bädda rent. börja förbereda för 12-timmarsjobbet måndag tisdag. skolan har inte börjat. har inte fått lösenord. bara väntan. jag vill börja ta i. men kan inget göra. mycket att ta itu med. allt inte så bra som det verkar. tankar snurrar. dra täcket över hela mig är lockande. försvinna för världen. inte social. bara mig själv för mycket. trött. skicka psykiskt c-vitamin önskas.
Tog med min ulltuss ut på promenad. Bara han och jag. Vi gick i motvind, medvind och sidovind. All möjlig vind. Tittade på när de höga tallarna böjde sig vördnadsfullt för vinden. Det är skönt när vinden river.
Sov lagom länge idag (9). Hanen gav sig ut i regnet med ulltussarna och jag ställde mig och lagade pannkakor, idag hade jag bestämt att vi skulle ha en brakfrukost. Gott. Sedan dess har jag inte gjort många knop. Mest surfat, kollat handboll (!?) och fisit. Bufflan var här en sväng, alltid trevligt. Min käre Hane målar och gör fint. Jag blir nog tvungen att lyfta min osande bakdel och plocka ur tvättmaskinen nu. Sen är jag ännu mer tvungen att få iordning på vårt klädberg. Tråkigt! Men när det är klart vet jag inte vad jag ska hitta på. Gå ut en runda med mig själv kanske. Är ganska slö faktisk, orkar inte starta igång något projekt. Var är motivationen..?
För någon vecka sen stod jag och tittade på min kropp i spegeln, så har jag aldrig tittat på den innan. Jag såg det kraftig blodkärlet som börjar någonstans vid mitt hjärta och går likt en motorväg rakt ner i livmodertrakten. Fyra avtagsvägar går till brösten, två blåa vägar till vart bröst. De blåa linjerna liksom pekar ut vad som är viktigt i min kropp just nu… Jag tycker om min själs boning nu. Det har jag nog aldrig gjort innan. För stor rumpa för små bröst alldeles för kraftiga lår. Kärleken jag känner nu är bräcklig, problemen lär komma tillbaka med ogillandet av min egen kropp men jag ska banne mig inte hata igen. Min kropp är fantastisk. Och just nu gör den fantastiska saker. Min mage rör sig emellanåt så jag kan se det. Ett bevis på att någon bor i mig ett tag. Någon fantastisk som min kropp är med och tillverkar.
Men det är min kropp. Trots att någon bor i den nu. Det är min kropp att ta hand om och vårda. Min kropp att tycka saker om. Igår kände sig två vänliga arbetskamrater sig tvungna att upplysa mig om att jag var stor. Och att jag skulle bli jättestor innan någon kommer ut. Ingen har någonsin på det sättet tagit sig friheter med min kropp. Deras ord sårade mig. De gjorde faktiskt ont men jag skojjade såklart bort det. Men inom mig sa det aj. Och den gränsen jag är van vid korsades. Jag ska inte behöva förklara mig. Berätta att jag faktiskt inte äter mer än innan. Jag ska inte behöva be om ursäkt för att jag klämmer två semlor någon enstaka gång. Jag ska inte be om ursäkt för att jag är stor. Varför svider det så i andras ögon att jag sväller på alla håll och kanter? Vad är det som gör dom tvungna att kritiskt granska min kropp?
Jag har bestämt mig för att inte titta på vågen hos barnmorskan mer. Det gör för ont. Det sänker mig på ett onormalt och osunt sätt. Jag kan ju inte gärna mäta min bmi nu. Min vikt som den är nu blir först min egen när någon i min mage inte är så beroende av mig. Men min kropp är alltid min egen. Och mina känslor för den mina egna. Ingen har någonsin rätt att ta sig friheter med den. Om jag inte tillåter det. Vill jag ha åsikter om min, just nu, stora kropp då kommer jag att efterfråga dessa. Annars kan ni, och jag citerar min mamma, "hålla snattran!"
Det sägs att den 24 januari är årets deppigaste dag. Jag håller inte med men nog är det grått och deppigt denna årstiden. Därför blir dagens inlägg en blomma. Rosa och vacker. Och glad. Allt annat än deppig…
Läste i tidningen idag att ikväll kan vi se årets första fullmåne. Enligt gammal sägen sägs det att det man gör när man ser årets första fullmåne ska man göra extra mycket av resterande året… Så, vad gjorde Du när Du såg kvällen fullmåne för första gången? Kanske var ni mitt uppe i underbart sex. Kollade på Oprah. Shoppade på nätet. Var ute och gick. Eller kanske gjorde ni som jag, diskuterade ett intressant ämne samtidigt som ni läste bloggar.
jag får adrenalinpåslag av blåljus. därför vill jag jobba med uttryckning. får se om jag får ägna mig och att tända saftblandarna sen i framtiden…
fick ett raseriutbrott på min stackars stirriga hund i morse. toleransnivån när det gäller den ulltussen är noll just nu. så han är husses hund nu. den andre kraken som jag förstår mig på tar jag hand om. min man är den bäste verkligen. en riktig familjeman. nu står han i köket och tillagar kasslergratäng. igår hämtade han en "ny bil" och i eftermiddags mötte han mig på stan för en äktenskaplig fika. han är toppen. jobbet har varit glatt idag och för ovanlighetens skulle har jag inte stött på ett enda stolpskott. det är härligt. bebis i magen har nog fått sockerchock dock. förutom sedvanlig mat och frukt har jag även smällt i mig en mazarin en rejäl blåbärsmuffins och en semla. hepp! sockernivån är väl på hula-hulanivå i livmodern just nu. men morsan brun är mest nyttig om man slår ut det. nu ska jag kränga gratäng.
mycket och lite händer på en helg i sundets pärla. promenader. frukostbullar. massor med mamma, lite bror. lunch med pappa. shopping av härligt rymliga mammakläder. kalaset för de fina mostrarna var idag. då var jag hemma redan. tyvärr. en annan gång. fika på anrikt café blev det också. en jättekebab. hemresan blev inte tårfylld denna gång. babbelmajan M höll mig road med sitt sällskap, tack M. imorgon är det verklighet igen. men jag har mer energi i kroppen nu. känns som det ska.
Trött. Varit vaken länge. Haft en härligt glad och skrattfylld dag med lovely kvinnor. Bror sitter intill. Mamma sover nog nu. Helsingborg är som det brukar. Mycket människor. Jag tar helg nu. Tillbaka sen. Nu ska jag bara ha det bra. Riktigt bra.
Har varit vaken i tre timmar redan. Mannen var extra seg idag. Och jag var som-vanligt-seg. Tidiga morgnar är inget för min familj. När jag körde till jobbet sen så funderade jag över vilka mer än jag i min omgivning som också är s.k. B-människor. Passande nog hade man i Vakna i P3 en intervju med en tjej från B-samfundet. Hon har alltid valt jobb med arbetstider som fungerar med hennes svårigheter att jobba vanlig dagtid. Själv hade de ulimata tiderna för mig varit ca. 10-18. Det låter som om jag får öva öva öva på mitt skrivande, bli författare och därmed bestämma mina egna tider. Det hade varit så härligt. Hittade förresten en skrivarlinje på distans 25% som börjar till hösten, passar jag in med mina förkunskaper och allt, så ska jag söka den. Och behöver jag åka dit på någon enstaka träff så ligger inte Glimåkra folkhögskola särskilt långt bort… Allt går, bara man behåller lugnet. Och blir det inte som jag tänkt mig så får jag väl ta en annan väg.
Bilden ovan är tagen i Svägerskans trädgård, tidigt i juni förra sommaren. Då anade jag inte att nästa gång det blommar så vackert i henes och Bufflans trädgård så är jag morsa. Jag kommer att tjata om detta ofattbara hela våren. Så är det. Igår låg jag och läste om förlossningen. spännande och en anings skrämmande. Men jag kom ett steg närmare insikten att det som rör sig inut ska ut genom mig. JAG ska göra detta stora. Häftigt.
Idag har varit en bra dag. Jag har lyckas vara positiv. Livet rör på sig. Knåddas rör på sig. Söta My har gett mig tips till min blogg. Jag vill skriva och lära mer om det, hitta min röst. Har mailat med mamma. Och M - min kollega som också skriver. Toppen toppen (som fina Kanelbulrika brukar säga). Jag ska lägga mig alldeles straxans. Och det är jag nöjd över. Också glad över att det finns, i alla fall, en medelålders man där ute som är genuint varm i själen och som inte har några problem med att jag är ung med mer brancherfarenhet än honom eller har några som helst baktankar. Han är bara så normalt genomtrevlig att jag blir tårögd när jag tänker på honom. Med honom pratade jag en lång stund innan idag. Sen har jag fått pepp-sms av Gabbi som tycker jag är klok som en bok. Denna dagen kunde blivit som alla andra usla jobbdagar men ICKE! Jag tror att jag hittat den lilla rösten inom mig som Desi pratar om, den rösten som ropar långt där inifrån: "Jag är lycklig". Jag har mycket att vara glad över. Och på torsdag åker jag till min älskade stad. Och ska träffa hela släkthögen ser det ut som. Var det tårta på lördag du sa mamma..?
Nu är det där måttet rågat. Jag är redan trött på utseendet på denna bloggen. Det håller inte ihop. Och sticker definitivt inte ut. Och nu har teckensnittet ändrats trots att jag inte har gjort något! Inte glad. Jag älskade det teckensnittet. Och fattar verkligen inte varför det är borta. Men nu ska jag minsann renovera här inne! Jag längtar efter färger. Glada, klara och lockande. Jag ska nu packa min virtuella resväska och resa ut i bloggosfären och leta inspiration. Så snart får ni stå ut med renoveringskaos. För det blir makeover a la rejäl. Jag ska riva ner tapeter och allt där finns. Kanske flytta en del väggar. Snygga till den obligatoriska bilden på Tant Brun. Ut med gammalt, in med nytt! Sen kan våren komma också!
Nu när jag ändå är i startgroparna för renoveringen, passa på att tyck till om min blogg! När det gäller utseendet, vad gillar Du, vad gillar Du inte? Om Du läst mig ett tag, vad vill Du inte ha, vad vill Du ha?
Ett paket jäst i 6 dl ljummet vatten och så brödmix för grekiskt lantbröd. Lätt och riktigt najs. Slapp vi köpa bröd idag. Sådant gillar jag.
Nu ska jag fundera lite på vad jag ska laga för middag. Ingredienser som är klara är kyckling, mozarella och tomater… Får se vad det blir för ett mästerverk.
Det vär längesedan jag kände de första fladdriga sparkarna. Igår kände mannen en spark utanpå magen för första gången. Och idag är Knåddas vildare än någonsin. För en stund utbrast jag "OJ!" rakt ut här från soffan. Var då tvungen att känna på magen och kände nyss de första sparkarna utifrån själv. Jäkla action där inne. Anledningen till att jag känt så länge är att moderkakan mot ryggen. Så det är Knådd som ligger ytterst. Ändå är det svårt att greppa att det som ligger och sprallar där inne nu kommer ut i maj som en liten människa.
pajer, kärlek och lyckliga tårar
Igår var det åter dags för en efterlängtad vitamininjektion. Färden gick genom skog skog och åter skog. Upp för en allé och framme bland hästar och katter. Och två underbara vänner. Vi uppdaterade, pratade, gick husesyn bland gammalt och nytt och antagligen blev vi synade av ett och annat spöke. Värmen var påtaglig i det lilla huset. Middagspaj och sallad åkte ner. Efterrättspaj och zoégas till efterrätt. Sen blev mamman och den blivande mamman sömniga och gick ut till hallen med porrbelysningen för att pälsa på sig. Där öppnade den blivande mamman ett paket från mamman och började störtgråta. Rörd för att ha fått de allra första bebiskläderna av en mycket kär vän.
Citronpaj
Små små kläder till en liten liten ofattbar
Vi är skitnära att köpa en "ny" bil. Vi ska diskutera saken i kväll och ge besked imorgon förmiddag. Det är ett bra pris. Och behovet av en bra och trafiksäker bil finns där. Denna är bra men dricker lite väl mycket, det är en nackdel. Ja ja, vi får se hur det blir. Ingen ko på isen än…
När syrénen blommar nästa gång är jag, om lyckan håller i sig, mamma för första gången. I slutet på maj har jag upplevt sista delen av en hittills ganska smärtfri och lätt graviditet. Jag ser fram emot det och längtar men tror nog att 9 månader är en bra väntetid. Man hinner liksom smälta tanken. Inte förbereda sig men smälta att det aldrig kommer att vara sig likt. Jag känner att jag både blivit lugnare och lite mer lättstressad. Mjuk på ett både psykiskt och fysiskt sätt. Men jag tycker det är en spännande resa min person fått hoppa på.
Idag ska jag besöka en baby-butik för första gången, det ska inhandlas belly belt och så ska jag fråga om råd vilka barnvagnar som passar långa människor. Vill ju att min 2-meters man ska kunna köra runt bekvämt också. Sen blir det off till lilla stan för jakt på kurslitteratur, skönlitteratur och den sedvanliga matjakten. Kan bara inte komma på vad vi ska äta för något fira-fredag-gott ikväll. Hade jag gett efter helt för mina laster hade det blivit fruksallad på längden och tvären. Ska dessutom tacka ja till kreativt skrivande-kursen och försöka ta reda på vad som händer i fackförhandlingarna, kanske blir det blockad och då får jag inte jobba i februari. Hoppas för oss arbetare att vi får ett bra avtal.
ett: jag lär upp en tjej idag på jobbet. Gillar henne och tycker dagen går hyfsat snabbt. Vi skojar och kommer bra överens. Att hon är nio år yngre än mig märks inget utav. Att jag är en gravid gift kvinna och hon precis flyttat hemifrån gör ingen skillnade på oss. MEN, det dröjer enda till vi har en halvtimme kvar av passet förrän vi kommer på att vi delar ett brinnande intresse - skrivandet. Jag behöver nog inte berätta att den där sista halvtimme flög bort… Shit vad kul liksom. Vi skriver och läser helt olika saker. Och hennes fantasibank verkar 1000 gånger större än min. Men herregud, det är inte var dag man träffar en person som delar ens våta dröm om att en dag sitta och signera böcker på bokmässan.
två: på väg hem, redan med blodet eurforiskt pumpande i min vintertrötta kropp, ringer min fina fina skånesyster. Den som i nuläget lever i exil i 08-land men som snart har samma riktnummer som jag. Hon berättar att de la bud, på det lilla fina gröna trähuset högt över stan, igår. Hon är galen, hennes sambo är galen men har redan fått jobb och det hela är ofattbart. Denna kommun som för mig varit så grå och ogästvänligt anonym i fyra år kommer inom någon månad lysa av bländande vårsol. För hon kommer. När vi pratade sa hon att det skulle bli ungfär som jag föreställer mig att det blir när hon kommer hit. Och jag föreställer mig ett antal goda kaffe latte på deras träbeklädda uteplats, ex antal utbyten av skrivarnojjor och en glädje att få vara nära. Om man tittar på våra liv så följer de varandra rätt så komiskt. Allt från en rad pojkvänners lika namn till intressen och barnafödarålder. Sen är vi grymt olika också. Men det är välbehövligt för vänskapen.
tre: Idag fick jag besked från andra antagningen till högskolan. JAG KOM IN PÅ KURSEN I KREATIVT SKRIVANDE!!! Den är på distans och det är jättebra. Jättebra är att detta blir en skrivarvår. Och mitt i allt kommer en unge och rockar världen. Ha ha, nu är jag glad. Det kan man lugnt säga.
Ibland när jag är ensam och känner mig ensam brygger jag mig en kopp kaffe. Då känner jag mig mer sällskap mindre ensam. Då undrar jag varför kaffe får mig att känna så och inte en apelsin eller en mugg mycket nyttigare vatten..?
vilken sten har jag legat under!?!
Hur kan det komma sig att jag missat Bodil Mårtensson helt..? Hon bor i mitt älskade Helsingborg och skriver deckare som utspelar sig i samma stad. Jag bara MÅSTE läsa nu! NU! Tack vare henne försvann min bedövande trötthet och för första gången sen jag flyttade till Blekinge så kände jag en sån där underbar hemlängtan. Innan har jag bara känt maktlöshet och den där svidande hemlängtan man har när man känner sig fast. Nu har jag bara fjärilar i magen. En dag, en dag ska jag åter kalla mig Helsingborgare. Mitt barn kommer att växa upp som Helsingborgare precis som jag gjorde. Men ljuvligast av allt i denna (sann)dröm är att med mig på resan följer min man. Den som håller mig på jorden, skickar mig till himlen men viktigast av allt är min käraste reskamrat. Den sockerdricksbubbliga känsla som för tillfället fyller min kropp gör till och med att skrivkrampen inte känns. Jag vil leva! Skriva och åter skriva! Snart står jag på stadig grund igen. Lycka.
Längtan till min kära soffa där hemma är ordenlig nu. Vill bara vila i ryggläge. Och fötterna lite högre upp. Och sova en stund. Varför lägger man inte inte middagslur på alla arbetsplatser..? Gick upp 04.49 i morse. Det börjar ta ut sin rätt. Men, jag har bara 5 ½ timme kvar av passet nu. Tolv timmar tar död på mig. Jag har dock inte mycket val, jag får sitta här med gylfen helt öppen. Allmänt svullen. Ständigt sugen på det jag inte har här. Stackars stackars mig 
. Hoppas ni har en fin tisdag…
Isabelle Halling, ni vet hon från Äntligen Hemma, beskriver i sin senaste krönika ytterst träffade hur jag också känner nu innan det där stor, rosa fluffiga kommer att hända. Hoppas jag kan vara lika hänsynsfull som hon och leta upp likasinnade när jag bara måste tjata om min bebis. Och att jag inte blir "bara mamma" utan behåller mig och lägger till en ny dimesion i livet bara. Men jag antar att jag redan nu är lite tjatig. Kanske för att det inte händer så mycket mer i livet just nu. Ja ja, jag deppar inte ihop av det. Kan tillägga med tanke på tidigare januarideppiga inlägg att jag kollade runder bland andra bloggare och upptäkte att det är fler som har det januaritungt. Skönt att inte vara ensam…
Jag och mannen är rätt så trötta på folk som, säkert i all vänlighet, känner sig manade att informera oss om hur jobbigt det kommer att bli att få en liten. "Ni kommer inte kunna göra det och det…", "Passa på nu, för sen finns det inte en chans…". Att höra och läsa sådant här gör mig så trött. Ja, vi vet om att allt kommer att ändras. Att våra liv kommer att kastas runt. Men, tro det eller ej, vi ser fram emot förändringen. Och varför gå och tänka på allt vi inte kommer att kunna göra. Vi vet ju inte hur någonting kommer att se ut. Han och jag har aldrig fått barn med varnandra innan. Varför gräva ner sig i onödan? Vårt barn kanske föds med någon form av sjukdom. Vi kanske inte får sova på flera månader. Jag kan förlora mig i en förlossningsdepression. Men det är saker vi inte vet. Därför väljer jag att inte måla upp en bild som med all säkerhet inte kommer att stämma. Det som kommer, det kommer ändå. Och man får inte mer än man klarar av, det är min övertygelse. Jag är expert på att ta ut saker i förskott, negativa då, men jag vägrar denna gången. Novaliv skriver i sin presentation att när hon får sin mini i mars ska hon vara hemma ett tag och bara njuta av familjen. Åh, de orden får mig att längta. För som jag ska njuta. Av att få en utmaning. Jag är så fasansfullt uttråkad och mitt jobb är helt och hållet skit. Så, för info, tänker jag längta och bara lyssna till det positiva ni har att berätta. Det negativa kommer ändå. Men det tar jag då. Det tar vi då.
