Tidigare knallade jag och killarna ut på morgonrunda, släppte dom lösa och de studsade lyckliga iväg. Sen kommer en av grannarna joggandes med sin hund och lugnet utbyts mot stängda öron, koppeldrag och frustration från min sida. Drar hundarna åt sidan och låter joggaren och hunden passera. Men lugnet kommer likom aldrig tillbaka för båda hundarnas hjärnor har tiltat och glömt att matte inte är något man drar runt med. Dom drar och lyssnar inte. Och jag kokar. Känner att jag blir för arg. Killarna drar och drar. Slutar med att jag lägger Brazze mitt på grusvägen och går iväg med Gozzi. Ursinning. Puls på hundranittio. Tvungen att sätta mig ner. Andas. Men lugnet återfinner jag inte. Brazze ligger med stora öron. Vill ha koll på mig men reser sig inte. Förrän, det prasslar i buskarna bredvid honom. Han vänder sig, reser sig och drar efter räven som sprungit alldeles för nära hans nos. Han försvinner in i skogen och jag skriker. Ropar på honom. Gozzi verkar skita i vilket. En Brazze mer eller mindre, vad gör det? Brazze är tillbaka efter någon minut, han är inte den smidige schäferna han en gång varit… Jag är i upplösningstillstånd men det är mest oro nu. Vi går hem och de är mer bångstyriga än vanligt. Möter grannen och hennes schäfer, jag är arg och håret åt alla håll som ett åskmoln. Hon har säkerligen hört att jag skällt på hundarna. Jag hatar verkligen att bli så här arg. Jag hade nog behövt en angermanagementkurs. Det är verkligen inte bra att elda upp sig så. Och hundarna blir inte gladare av en arg och frustrerad matte. Idag är jag ingen bra hundägare. Idag är jag grå i sinnet som dagen utanför. Idag är jag en usel människa. Och inte kan man säga förlåt till en hund heller. Gjort är gjort.