Ungefär klockan 08.30 idag tog det stopp för mig. Då tog all jobbstress ut sin rätt och jag bröt ihop som ett storgråtande vrak. Det är ett kallt konstaterande jag gör. Det rann över. När man har jobbat för två i månader för länge, fått ta högar med obefogat respeklöst beteende och har chefer som tror att det går att stå ut då skiter det sig förr eller senare. Men förloraren blir jag, ekonomiskt OCH psykiskt. För jag är sjukskriven nu. Ja, inte av försäkringskassan men av mig själv. Jag vet inte vart jag går härifrån, antar att marken inte är stadig under mina fötter än. Men berätta för mig, varför ska det gå så långt att man ska bryta ihop? När jag och arbetskamrater länge länge påpekat bristerna och stressen… Varför? Jag känner mig så förbannat liten. Ekonomi och avtal går alltid före. Jag är så sjukt trött på det. Men maten måste på bordet… Det ständiga dilemmat.