Manne rymde från mig för någon timma sedan. Var visst något möte som var skitviktigt. Eller kanske var det smörgåstårtan till mötet som var viktig… Eftersom han inte ens kunde smuggla en yttepytteliten bit s-tårta hem till sin hungrande fru så kom jag på annat att kalasa på. Det blev panncakes, gräddglass och KRAV-blåbärssylt. Medan pannisarna gräddades fixade jag fint för min alenafika. Värmeljus och åter värmeljus. Ny ljus i mina fina stakar. Och fram med en finfin glastallrik jag fått av mormor. Julmust i glaset och Jillans julmusik i bakgrunden och fikan var hemma. Ljuvlig. Man måste skämma bort sig själv när man är alena. För jag är inte bara allena här hemma utan här på bloggen också. Trots att jag rutit, tjatat och bett så är det bara några få tappra som orkar kommentera… Jag ger er, nu strax över 40 läsare, gratis läsning varje dag. Men mitt liv är inte gratis. Jag vet vilka några av er är som är trogna läsare men långt ifrån alla. Jag menar inte att ni ska kommentera som besatta men sätt er i min sits. Hade ni bara velat blarra och blarra med någon på ett fik som bara sitter tyst? Då kunde ni ju hellre fikat allena. Som jag.

Fika med Mållgan