Världens sötaste Kitty skriver om ett allt mer utbrett samhällsproblem. Om att vi låter vår tristess leda oss till tv-soffan när det egentligen finns så mycket kul vi kan hitta på. Som dessutom inte geggar ihop hjärnan utan snarare utvecklar den. Varför låter vi dumburken roa oss så ofta? Varför umgås vi inte? Varför gör vi inte roligare saker med våra vänner?