Jag och Brazze kom nyss hem från en promenad i kylan. Bara vi två. En stund för att ta igen förlorad tid med en gammal älskad vän. Vi behöver få vara själva han och jag emellanåt. Idag var en sån dag. Jag packade ryggsäcken med ostknäcke, nyponsoppa och clementiner. Brazze bar sitt vatten själv. Vi hittade en plats där inte blåsten nådde men solen värmde. Ljuvligt. Som vanligt. Tankarna kan löpa fritt och styrkan rinner tillbaka efter en lång jobbig vecka. Det blev lite godissök också. Brazze gillar det och ivern går inte att ta miste på. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, se på honom att han är 9 år.