Tant Bruns funderingar

TACK för styrkande kommentarer till mitt förra inlägg! De värmde…

Jag har flera gånger förr blivit för stressad på grund av arbete eller annat i mitt liv. Men denna gången gick det verkligen över gränsen. Nu kan jag inte gå tillbaka, nu måste jag gå framåt. Nu när jag sovit någotsånär bra en natt så är jag starkare och jag är ARG. Jävligt arg på att det är jag som ska lida. Och förlora ekonomiskt. Det är inte jag som ska böja mig nu. Tyvärr har jag inte riktigt koll på alla mina rättigheter men jag börjar där jag kan och går från det. Ett välformulerat mail är nyss ivägskickat och snart väntar ett telefonsamtal och sen ännu ett. Sen ska jag packa väskan och fara till mamma och lillebror. Jag har en familj av alla möjliga och omöjlig figurer som ger mig det balsam för själen jag behöver. Jag ska inkassera lite i Helsingborg denna helgen. Hade jag varit själv i detta hade jag rasat…

Vårda era familjer!

Ungefär klockan 08.30 idag tog det stopp för mig. Då tog all jobbstress ut sin rätt och jag bröt ihop som ett storgråtande vrak. Det är ett kallt konstaterande jag gör. Det rann över. När man har jobbat för två i månader för länge, fått ta högar med obefogat respeklöst beteende och har chefer som tror att det går att stå ut då skiter det sig förr eller senare. Men förloraren blir jag, ekonomiskt OCH psykiskt. För jag är sjukskriven nu. Ja, inte av försäkringskassan men av mig själv. Jag vet inte vart jag går härifrån, antar att marken inte är stadig under mina fötter än. Men berätta för mig, varför ska det gå så långt att man ska bryta ihop? När jag och arbetskamrater länge länge påpekat bristerna och stressen… Varför? Jag känner mig så förbannat liten. Ekonomi och avtal går alltid före. Jag är så sjukt trött på det. Men maten måste på bordet… Det ständiga dilemmat.

Manne rymde från mig för någon timma sedan. Var visst något möte som var skitviktigt. Eller kanske var det smörgåstårtan till mötet som var viktig… Eftersom han inte ens kunde smuggla en yttepytteliten bit s-tårta hem till sin hungrande fru så kom jag på annat att kalasa på. Det blev panncakes, gräddglass och KRAV-blåbärssylt. Medan pannisarna gräddades fixade jag fint för min alenafika. Värmeljus och åter värmeljus. Ny ljus i mina fina stakar. Och fram med en finfin glastallrik jag fått av mormor. Julmust i glaset och Jillans julmusik i bakgrunden och fikan var hemma. Ljuvlig. Man måste skämma bort sig själv när man är alena. För jag är inte bara allena här hemma utan här på bloggen också. Trots att jag rutit, tjatat och bett så är det bara några få tappra som orkar kommentera… Jag ger er, nu strax över 40 läsare, gratis läsning varje dag. Men mitt liv är inte gratis. Jag vet vilka några av er är som är trogna läsare men långt ifrån alla. Jag menar inte att ni ska kommentera som besatta men sätt er i min sits. Hade ni bara velat blarra och blarra med någon på ett fik som bara sitter tyst? Då kunde ni ju hellre fikat allena. Som jag.

Fika med Mållgan

Det är den absolut bästa beskrivningen på mig. Jag är en slöfs som HATAR oreda. Allra helst hatar jag oreda på diskbänken. Nä, värst är nog oreda på mitt alldeles egna skrivbord. När andra lägger saker där som inte ska vara där. Bara liksom lägger det ovanpå. Fy! På mitt skrivbord nu ligger alldeles för mycket pryttlar för att jag ska vara lugn. Räkningar, myndighetspapper, pyssellåda, foto, cd-skivor, tavla, gymkort och pennor. Jag älskar arkivering, pärmar och bokstavsordning. Det går jag igång på. Egentligen skulle jag nog haft ett sådant jobb också. På ett förråd med tusen olika skruvar, muttrar, maskindelar och arbetshandskar. Ett ställe där jag är drottning och vet precis var allting är. Har koll när något börjar ta slut och beställer nytt. Oh, våta dröm!

och Jill Johnssons vackra stämma som fyller min arbetsplats med julmusik. Tänkte jag skulle ägna kvällen åt att fundera ut vad jag ska ägna mig åt för julpyssel. Om jag ska baka något. Kanske julgodis. Om jag hinner sy gardiner eller om jag ska låta det bero. Jag vill ge de mina som jag spenderar julen med en mysig helg. Jag vill ge fina presenter (inte så svårt faktiskt) och äta god mat. Kalle Anka. Karl-Bertil Johnssons jul definitivt. Förra julaftonen jobbade jag, det var helt ok faktiskt. Men detta året ska jag vara ledig ledig ledig. Gå i mysbrallor och bara njuta.

Vad har du för funderingar nu inför julen?

Grattis Anne Lundberg! Jag hejjade på dej!

bilden funnen på expressen.se

Nu är jag sur. Som en jävla citron. Men när hände det? Strax efter sista köttbullen var svald och jag insåg att jag var mer hungrig? Eller var det när någon ringde och frågade om jag var där (jag får inte lämna min arbetsplats…) och jag svarade ironiskt att det var tur han ringde när han ringde för jag var precis på väg att ta en 2-timmars lunchpaus och gå och lägga mig varpå mansgrisen frågar om det finns plats för honom också? Äckligt! Eller är det för att jag som vanligt inte kom på något bra och lagom kastrerande att svara honom? Eller var det när någon jag ropade på inte lyssnade? Kanske är det för att jag har fem jävla timmar kvar av denna gråa skitdag. Kanske är jag nervös för något. Kanske är det bara en satans skitdag. Och nu har jag huvudvärk också.

Updatering en stund senare: Och fy fan för folk som röker i närheten av barn. Såg precis en kvinna som blåste rök rakt ut på en liten som inte kan vara mer än 1 år. Äckligt! För övrigt så anser jag att det är rökare som valt att röka som ska anpassa sig till icke-rökare. Inte tvärtom. Passiv rökning är livsfarlig!

På fredag efter jobbet susar jag över till framsidan, till Mor min. Och lillebror. Denna gången vill jag göra mycket. Vem tror att jag hinner med allt..?

Shopping:

Make Up Store

Shoppa glittrig klänning till julfest

Julklappar

IKEA (gardintyg och sittpudor till hallen)

hitta ett bra USB-minne (eller det är kanske bättre att köpa online..?)

Ljusfabriken i Ängeltofta

Väla (fika med mamma och flanera en smula)

Öresundsboden

Änglaverket

Aktiviteter:

fota havet under en promenad med mamma

äta frallefrukost med mamma

hälsa på mormor och diskutera syprojekt

fota stadsbilder

fika på Ebbas

Det blev två fimo-grejer denna gången. Den ena ska få lite glitter och lite lack så den är inte klar än. Men min lilla tomtetjej blev klar. Hon blir nog en brosch eller en magnet vad det lider. Självklart har jag använt mig själv som förebild… Tre träramar ska bara målas en gång till så är de klara att hänga i hallen och lysa klarrött mot alla besökare. Måndagsångesten går att till stor del bota med pyssel märkte jag idag. Att använda händerna är för mig, och har alltid varit, väldigt avstressande. Ett tips…

Sitter vid datorn. Nyhetsmorgon söndag är över för idag. Det brukar vara slötittande men idag rörde det upp många känslor. De hade ett inslag om utmattningssyndrom. Kvinnan i inslaget berättade hur hon drabbats två gånger. Och rädslan i mig bubblade upp. Min nuvarande styrka är skör. Jag får inte äventyra mig själv och köra slut. Jag måste sätta ner foten för förbättring mot stressen på jobbet och bli bättra på att säga nej. Att återhämta sig är mycket viktigt. Därför är ledigheten avgörande, trots att det inte blir så mycket av den varan nuförtiden. Men gemensamma projekt som det igår ger energi, en promenad i skogen med en hårig kompis och en termos nyponsoppa eller en stund vid datorn med en efterlängtad söt kopp innehållande glögg och några pepparkakor till det…

Utanför rummet där jag sitter håller Mannen på med ännu ett projekt. Han river tapeter. Det ser för jävligt ut under. Den som bodde här innan hade inte mycket koll på något som har med renovering att göra om man säger så… Usch, det är jobbigt nog att tapetsera, att på det behöva spackla hela väggar för att få det hjälpligt jämt kan lätt tära på motivationen.

Dagens projekt för mig idag blir lite fimolera-pyssel, till hallen är det tänkt. Blir det bra lägger jag i en bild. Ska nog måla några träramar knallröda också. Städa hallen och möblera där lite till står också på listan. Inget jobbigt. Färdigt på ett kick. Kanske jobbångesten inte kommer förrän ikväll idag…

Vad gör Du idag?

Japp, Mannen och jag har haft ett projekt ihop idag. I morse satte vi oss och åt vid köksbordet, bara det… Där presenterade jag en idé för en hatthylla. Gaaaanska trött på att vi har 15 vinterjackor spridda överallt i det lilla rosa huset. Så, han köpte planen. Vi gjorde upp inköpslistor och for iväg till bygghandeln. Resultatet före och efter ser ni nedan. Det är roligt med äktenskapliga projekt. Speciellt sådana man genomför tillsammans.

Tilläggas bör dock:

Mastermind: JAG

Muskler: Daniel

Världens sötaste Kitty skriver om ett allt mer utbrett samhällsproblem. Om att vi låter vår tristess leda oss till tv-soffan när det egentligen finns så mycket kul vi kan hitta på. Som dessutom inte geggar ihop hjärnan utan snarare utvecklar den. Varför låter vi dumburken roa oss så ofta? Varför umgås vi inte? Varför gör vi inte roligare saker med våra vänner?

Jag kom på en sån där alldeles lysande bra grej att skriva här på bloggen när jag körde till jobbet idag. Nu när jag ska skriva ner den är den som bortblåst. Puts väck! Fan! Så nu sitter jag här. Vanliga människor är på lunch, jag sitter i min relativa ensamhet och dricker Orientaliskt kanelte. Har precis läst om några killar som bor på på området där jag växte upp. De skriver egna raptexter om livet som ung i största allmänhet. Jag har ingen som helst anknytning till de där killarna förutom området då. Men vi är helt olika tider. Jag är vuxen, de är på väg att bli det. Och jag känner väldigt starkt att jag vill minnas min barndom där i PeaceRichValley. Jag vill ta en kik i alla skolkataloger som jag slängde när jag blev vuxen och flyttade till mannen i mitt liv. Jag vill läsa mer än vad som står i mina dagböcker. Det är nog så att jag hade velat åka tillbaka till den barndomstiden och se det både ur barnet Sandras ögon och nu med vuxna ögon. Och vips, så kom jag på, i detta nu, vad jag hade för briljant idé att skriva om. Men det får bli en annan dag…

Sitter på jobbet. Med huvudvärk. Med 2 och en halv timme kvar. Slutar 22. Vid den här tiden brukar jag normalt nanna kudden riktigt gott. Jag har nämligen ingått en sömnpakt med mig själv. Jag ska sova minst 8 timmar varje natt så vissa kvällar krävs det att jag lägger mig 19. Denna vintern ska jag nämligen inte drabbas av vinterdepression. Får se hur bra det går men jag tror sömn och C-vitamin är bra vapen att ha. Jag ska snart ut i kylan. Med huvudvärken och de tunga ögonlocken. Så jag tröstar med lakrits och clementiner. Bakom mig står de ekologiska fullkornspepparkakorna. Inte för många, ont i magen… Hemma väntar en varm man, två trötta gamla pälstufsar och den nuförtiden ständigt efterlängtade sängen. Åh, vad jag vill hem nu! NU! Bums! Lakritsen och clementinerna gör nämligen igen verkan…

Jag börjar inte jobba förrän 14 idag. Emellanåt tror hjärnan att jag inte ska till jobbet alls. Den har ju inte tvingats vakna 04.53 som alla andra morgnar. Då är man väl ledig… Men ledighetskänslan är ändå skön. Jag får vakna i lugn och ro, kan ta med hundarna och kameran på en liten promenad, äta en lugn lugn frukost och sen sätta mig vid datorn en stund. Så nu sitter jag här. Lisa Ekdahl sjunger vackra sånger för mig och friden andas över det lilla rosa huset. Jag kan sitta här och tänka på inget, eller på att jag är lycklig eller kanske på var jag kan hitta något glittrigt att ha på mig på julbordet med jobbet. Som jag ser fram emot julbordet. Maten. Bara maten. Och några fina människor visst. Åh, julkänslorna har redan vaknat. Julmusiken är redan premiärspelad här i det Carlssonska hemmet och vintern har liksom smugit sig elegant fram till oss i år. Hoppas det blir många vackra snödagar med sol, som gör ont i ögonen, i vinter. Och att jag kan ta med mamma på diamantjakt när hon är här… För mamma, hur mycket bilder jag än tar så går de inte att fånga på bild, man måste uppleva dem.

Han heter Peter Carlson. Och skriver om livet i Helsingborg. Han berättar om de små människorna och de små nyheterna. Inte en modepose så långt ögat når. Nej, istället berättar han om besättningen på bogserbåten Kullen och om pensionärerna på Träffpunkten Rosenknoppen som äter sillfrukost. Jag störtälskar det och och hans ord inspirerar mig. Jag inser att jag längtar till alla vanliga människor. Och jag längtar svidande efter mitt Helsingborg. Jag har inte så mycket av de två ingredienserna i mitt liv kom jag på. Vill Du läsa hans blogg, klicka på länken nedan. Han ligger även bland mina favoriter för framtida bruk…

Helsingborgsliv

Ok, jag har bara 20 läsare i genomsnitt på min blogg. Bister sanning. Det är inte många… Men var är era kommentarer? Skäms på er! Lite vill jag faktiskt ha tillbaka också. Antingen är det jag skriver skittrist och då förstår jag inte varför ni bemödar er med att titta in överhuvudtaget. Eller så är ni bara lata. Hur ska ni ha det? Det behövs inte mycket för att jag ska gå igång och vips så är bloggen bättre. För en blogg är bara en halv blogg utan sina kommentarer… Jag skriver lika mycker för er som läser som för mig själv.

Vill ni absolut inte kommentera här men ändå tycker något så finns jag på auntiebrown@hotmail.com också…

Nu ska jag fortsätta hästjobbet att lägga in musik i datorn. Musik som inspirerar mig. För musik är nog en av de största inspirationskällorna jag har. Att jag inte kommit på detta tidigare… *suck*

Min kropp tycker att det är passande att gå upp när solen strax visar sig bakom trädtopparna. Då är jag pigg. Redo för morgonpromenaden. Och hundarna hänger mer än gärna på. Jag tog med kameran då jag såg att hela morgonen var härligt kall och frostig. Vinterdofter sökte sig in i nosarna på oss och jag blev lycklig för att jag bor här i norr. Där vi har lyxen av en skiftande natur. Vi får uppleva så mycket vackert…

Jag hyser en stor och vidunderlig kreativ förälskelse till denna inspirerande kvinna. INGEN kan som hon, inspirera mig till vackra texter. Och hon får mig ständigt att gräva i mig själv där det faktiskt finns en guldgruva. Hon gör att jag vågar rota bland skatterna. Det började med hennes bok "Hur man närmar sig ett träd" och fortsatte med skivan "Snö". Nästa skiva, som jag hört smakprov från, "Petroleum och tång" har redan fått det att klia i upptäckarknölarna.

Jag och Brazze kom nyss hem från en promenad i kylan. Bara vi två. En stund för att ta igen förlorad tid med en gammal älskad vän. Vi behöver få vara själva han och jag emellanåt. Idag var en sån dag. Jag packade ryggsäcken med ostknäcke, nyponsoppa och clementiner. Brazze bar sitt vatten själv. Vi hittade en plats där inte blåsten nådde men solen värmde. Ljuvligt. Som vanligt. Tankarna kan löpa fritt och styrkan rinner tillbaka efter en lång jobbig vecka. Det blev lite godissök också. Brazze gillar det och ivern går inte att ta miste på. Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, se på honom att han är 9 år.

Jag måste säga att Sigge Eklunds och Linda Skugges nya projekt verkar mycket spännande. Och intressant. En chans för många fler. Och genast bubblar min hjärna över med idéer. En kokbok, en diktsamling och en skönlitterär liten sak. Kanske en skrift med ett mord eller två i. Inför våren har jag laddat med Skrivarkalendern 2008 och förhoppningsvis en kurs i Kreativt Skrivande. Vilken vår det kommer att bli!!!

Det blåser och det lilla rosa huset måste värmas upp av extra kärlek och en kamin i kväll. Blåsten river lite. Men jag vet att vårt hus kan hålla i hatten. För när Gudrun drog förbi satt jag i soffan och trodde jag skulle flyga iväg men det gjorde jag inte… Så vårt hus är tryggt. Eon var här och säkrade strömkablar för något år sedan så risken är inte längre lika stor att vi får strömavbrott i flera dagar… Men nu har jag ju ett Trangia-kök så vi hade klarat det också. Denna stadsflicka har lärt sig mycket på sina snart 4 år i det lilla rosa huset. Främst att leva i mörker OCH uppskatta lugnet det ger. I stan är det aldrig mörkt. Alltid finns där en lampa som kan hålla dig sällskap. Jag ser mina år här i det lilla rosa huset som år jag behöver men stan är min rätta miljö, det min person behöver. Och inte vilken stad som helst utan Sundets Pärla såklart. Till henne längtar jag ständigt. Hon och allt vad hon innebär är det som fattas. Jag tror dock man kan leva sitt liv en ganska lång stund med något som fattas men inte en evighet. Inte en evighet. Snart ser jag inte handen framför mig. Och snart drömmer jag klara drömmar om något trevligt. Har drömt så klara drömmar på sistone. Som jag kommer ihåg men tyvärr inte skriver ner. Ser med spänning fram emot natten. När själen lättar för en stund. Och jag ger mig ut på äventyr…

Vad gör du i natt?