Det måste man ju. Eller jag har behov av det i allafall. Jag är själatrött på att bara gå och vänta på att något ska hända. Så igår, eller idag, sa någon att "du är din egen fångvaktare, kliv ur ditt fängelse och se att ingen kommer att försöka hindra dig…". Man kan inte skylla sitt livs omständigheter på någon annan. Visst, livet kan ha blivit som det blivit på grund av att någon annan agerat på mindre bra sätt och är man barn så är det inte lätt att slå vakt om sig själv. Men förutom det, och där hittar vi de flesta människor, så är du din egen fångvaktare. Jag har låst upp mitt lås, och kliver sakta ut, kisar mot den starka solen. Jag blinkar några gånger och börjar se mig om medan ögonen vänjer sig. Jag vet att det finns en risk att jag springer i panik tillbaka till min kalla, ångestdrypande fängelsehåla. För där vet jag åtminstone vad jag får. Men ärligt talat, jag tror inte att jag återvänder. Förändringens vindar blåser. Mitt liv har satt igång igen. Och jag misstänker att det är nu allt börjar. Nu kommer den verkliga lyckan men också de verkliga prövningarna. Men bara kom, jag har alltid varit stark, har bara inte fattat det. Jag tror faktiskt jag kan klara det mesta. Ryggsäcken jag har, innehållande mitt liv så här långt, är inte så tung ändå. Och pausa gör jag ju när jag ska lägga något nytt i den. Detta betyder dock inte att jag har tagit tag i mitt liv, jag har bara valt att leva det…