En korg i handen. Den är fylld av det smaskigaste vi vet. Melon, gröna äpplen och min mammas kardemumma-fläta. Jag är lycklig. Solen skiner. Utsikten tar nästan andan ur mig. Idag har jag håret utsläppt för idag är jag fri. Jag känner mig stark och ung. Det finns inget problem i världen. Jag ler. Nynnar på någon låt vi hörde på radion när vi förberedde vår spontan-picknik. Vi bestämde oss vid frukosten att spendera förmiddagen ute. Sitta långt ute på ängen där gräset växer så högt att vi knappt syns om vi ligger ner. Vi ska viska hemligheter, se vem som kastar äppelskruttarna längst och dansa. Fast både hon och jag föredrar att dansa i ett varmt, strilande sommarregn. Men det är nästan lika härligt att dansa på en varm solig äng medan klänningarna smeker våra ben. Vi ska skratta också. Högt. Leta figurer i molnen. Kanske hittar vi drakar, paddor och runda karameller att hitta på sagor om.

Hon tar min hand och håller den hårt. Det är självklart. Hon är trygg bredvid mig. Det ska inte vara på något annat sätt. Hon är lycklig och solen skiner på henne. Utsikten som hon sett flera gånger innan tar andan ur henne. Hon är fyra år och fyra dagar och har håret i fläta. Snart kommer hon att fråga hur långt det är kvar till vårt ställe. Låtsas att hon är trött. En bra gissning är att hon börjar bli sugen på drakar, paddor eller kanske ett grönt äpple. Hon rycker lite i min arm.

"Mamma, hur långt är det till vårt ställe?"