Tant Bruns funderingar

Kvällen spenderas ensam. Med riktig vaniljglass. Och ananas. Färsk. Söt.

En korg i handen. Den är fylld av det smaskigaste vi vet. Melon, gröna äpplen och min mammas kardemumma-fläta. Jag är lycklig. Solen skiner. Utsikten tar nästan andan ur mig. Idag har jag håret utsläppt för idag är jag fri. Jag känner mig stark och ung. Det finns inget problem i världen. Jag ler. Nynnar på någon låt vi hörde på radion när vi förberedde vår spontan-picknik. Vi bestämde oss vid frukosten att spendera förmiddagen ute. Sitta långt ute på ängen där gräset växer så högt att vi knappt syns om vi ligger ner. Vi ska viska hemligheter, se vem som kastar äppelskruttarna längst och dansa. Fast både hon och jag föredrar att dansa i ett varmt, strilande sommarregn. Men det är nästan lika härligt att dansa på en varm solig äng medan klänningarna smeker våra ben. Vi ska skratta också. Högt. Leta figurer i molnen. Kanske hittar vi drakar, paddor och runda karameller att hitta på sagor om.

Hon tar min hand och håller den hårt. Det är självklart. Hon är trygg bredvid mig. Det ska inte vara på något annat sätt. Hon är lycklig och solen skiner på henne. Utsikten som hon sett flera gånger innan tar andan ur henne. Hon är fyra år och fyra dagar och har håret i fläta. Snart kommer hon att fråga hur långt det är kvar till vårt ställe. Låtsas att hon är trött. En bra gissning är att hon börjar bli sugen på drakar, paddor eller kanske ett grönt äpple. Hon rycker lite i min arm.

"Mamma, hur långt är det till vårt ställe?"

… jag skriver här på bloggen, som ogift.

Hanen har lyckats meka sin bil till obrukbart skick så det är jag som är hans färdtjänst sedan några dagar tillbaka. Det är helt ok. Tycker faktiskt det är mysigt att hämta gubben på jobbet. Det gjorde jag också idag, vid 19-tiden ungefär. Jag hade varit och handlat innan, så välplanerad är jag. Vi skulle ha omelett till middag… När vi körde in på uppfarten svängde en Volvo V70 in på grusplanen och jag frågade Daniel om det var någon vi kände. Han svarade nekande och jag tänkte att det är väl någon som ska in och hämta sina ungar hos grannen. Men ut kommer min Fru! Och meddelade glatt att nu var det dagsför Alternativ-Möhippa. Vi skulle in till "stan" på restaurang! Garlic House närmare bestämt (så ni kan ju gissa hur jag luktar nu…). Mina känslor tog över och jag kramade henne jätte jätte jättelänge och bölade en skvätt på hennes axel. Som jag saknat henne! Vi hade några mysiga timmar, med oerhört god mat och varandras gamla trygga sällskap. När hon släppte av mig hemma så sa jag till henne att Nu, nu är allting perfekt. Nu när jag fått pladdra sönder Hennes öron om klänning, gäster, bröllopsmat, planering och ringar, du känns allt helt perfelt. NU är jag redo att gifta mig.

Tack älskade Frugan för denna kväll!

… de där små fjärilarna som inte riktigt visat sig än. När vi lämnade Tonåringen idag och jag kramade henne, gick det upp för mig att när vi ses nästa gång är det precis precis innan jag gifter mig med hennes pappa. Oj, vad det pirrade till. Imorgon är det vecka trettiosex och på fredag är det dagen B. Så in i bombens snart. Om mycket mindre än en vecka är jag en annan fast ändå samma. Jag är Sandra Carlsson men Sandra med samma drömmar nojjor och passioner. Men någons Fru. Med Man. Jag kommer att vara med Man. Vuxen. Inte Miss. Inte Fröken. Mrs. Madame. Inte ung. Fast ung ändå. Allt som ändras, ändras i psyket. I mitt lilla stormande hav till huvud. Det här är stort mina vänner. Mycket stort. Större än jag fattat… Och aldrig för en enda sekund har jag tvivlat på att det är Han. Han som ska bli min man. Han som jag ska gå bredvid så länge livet tillåter det. Att älska någon så galet hade jag aldrig kunnat drömma om innan jag träffade honom. Han är klokast och vackrast. Och jag hade kunnat lovsjunga honom på heltid.

Jag älskar dig Hane. Det är Du, jag och fjärilarna på fredag.