Och när man är så där svår, otillgänglig och allmän Sur-fitta. Då kommer människor krypande. När man knappt bevärdigar dom med en blick då börjar dom smöra utav bara helvete. När man ser ut som om man inte gett någon ett leende på femton år. Då ler alla och fjäskar järnet. Ja men fine då. Men inget ruttet surkuksnylle ska få mig att le igen. Aldrig att jag ska slicka någons mögliga fötter för att undvika konflikt. Ni bjuder till först och har ni en ordentlig turdag då kanske jag bjuder tillbaka. Varför ska man ge och ge och om man bara får citroner och kräks kastade på sig..?
Nu talar jag självklart inte om vännerna och la familia. De får bära sig kasst åt emellanåt. Där kan jag ta hänsyn och ha överseende. Men det är DÄR jag ska ha det. Det är där mitt hjärta och engagemang ska bo. För där vet jag att jag kan luta mig tillbaka. La familia och vännerna är som en mjuk mjuk soffa som tar emot en när man vill, stöttar upp och är så himmelsk att bara släppa bekymmer hos.
Att krypa för menigslösa främlingar som hatar mig för att jag är på fel plats vid fel tillfälle i deras tycke kan ta sig i röven. Nu ska jag söka jobb där att ta skit inte ingår i lönen…
Men först ska jag rå om de två äldre-Honorna som är på väg till mig i detta nu. Har längtat och saknat. Kramkalas och ost&skink-paj blir det! Kanske öppnar jag flaskan rosé. För att fira familjen, alla sur-fittor och att jag klarat måndagen med sinnet i behåll.
