Inbjudningarna till vigseln nådde våra gäster för några veckor sedan. De mesta skilda reaktioner har kommit fram. Jag måste säga att jag blivit mest positivt överraskad. Enligt mamma borde jag nog inte bli överraskad alls. För henne är det självklart att folk tycker om oss och delar lyckan. Men det har aldrig och kommer aldrig att vara självklart för mig. Men i mitt hjärta bär jag de som uttryckt stöd, lycka och gärna lyssnar till mitt nervösa och fjolliga pladder, de som varit rakryggade och de som hejjar på. Ni är extra vackra när jag ser på er med mina rosa glasögon. Men det är glasögon som ger knivskarp blick också. Jag ser, jag hör. Och jag ler. Mitt nya ordspråk är "I den sanna lyckan prövas vännen"…
Kvar är nu bara otålig väntan på dagen B. Jag längtar samtidigt som jag vill suga på karamellen den stunden som återstår. Att bli fru är så stort. För mig. Att min store nallebjörn till tjur blir min alldeles egne man. Stort. Svårslaget. Och alldeles alldeles underbart…
