Pratade nyss med Honan i Hufvudstaden. Hon kommer Dagen B. Hon ska vara med när jag blir sminkad och får håret fixat. Det gör mig lycklig för hon är självskriven där. Vad som gör mig ännu mer lycklig förutom att hon kommer är att hon tar med kameran. Tur för hon är mästerfotograf, ingen press gumman…

Idag är det Osa-dagen och resultatet är att alla utom två personer kommer. Det är inte så illa pinkat med tanke på att vi var ute sent. Jag är glad att alla kommer. Jag tycker om familj. Och nu får våra familjer träffa varandra på riktigt. För även om vi inte delar blodsband med alla så är alla familj.

Hoppas bara att jag kan hålla nervositeten i schack den dagen. Så jag inte glömmer vem jag ska gifta mig med, tar på mig rosa foppatofflor eller glömmer bort hur man läser klockan så jag kommer tre timmar för sent.

Mina funderingar är inte slut när det gäller denna Stora dag i alla enkelhet…