Hon hostar till. Tittar på vattenglaset. Vill dricka.
Klarar hon att dricka nu? Tänk om hon sätter det i halsen?
"Det är gammalt, ljummet vatten, ska jag inte hämta nytt till dig…"?
Hon rör sakta sakta på huvudet i en rörelse som ser ut som ett nej. Hon vill ha det vattnet som finns.
Jag för sugröret till hennes mun och hon sluter läpparna kring det och dricker. Dricker upp allt. Sätter lite i halsen och hostar igen.
Sen tittar hon på mig med en blick som naglar mig fast. Öppnar munnen och med svag röst säger hon:
"Sandra, förstår du inte att vi två är ett"?
"Vad menar du"? säger jag lättad över att höra hennes välbekanta röst. Men det hon säger väcker oro också.
"Jag lever bara i din fantasi Sandra. Jag finns inuti dig. Du har inte försökt döda mig. Du ville bara vara Sandra. Men det har du ju varit hela tiden".
Rummet vi sitter i löses upp som i dimmor. Jag vaknar och sitter här vid datorn. Omtumlad men lycklig. För jag känner henne inuti. Alldeles nära mitt hjärta. Vi två är ett. Men ni möter Sandra. I alla lägen.
Tant Brun dog aldrig. För hon levde aldrig. Jag har varit Sandra hela tiden. Hela de ettochetthalvt åren jag bloggat. Och mer Sandra blir det…
