Att de lät mig sitta kvar det förstår jag verkligen inte. Efter vad jag just erkänt borde de ha kastat mig i en kall och fuktig fängelsehåla och slängt nyckeln. Glömt bort mig. Och skänkt mig till råttorna.
Men jag vaknar, stel och öm, i stolen bredvid den bruna tanten. Och upptäcker att hon ligger med huvudet vänt mot mig. Och tittar på mig! Jag smakar rutten toffla i munnen och känner hur det knyter sig i magen. Men samlar ihop spillrorna av mitt forna lugn och säger fösiktigt:
"Hej, är du vaken"?
Hon bara tittar. Tittar. Och blinkar slutligen. Snabbt. Som fjärilsvingar. Aldrig har hennes ögon varit så stora och vackra. Aldrig har jag tänkt på dom på det sättet. Jag fylls av ömhet. Vill att hon ska bli bra. Så det kan vara vi igen. Åh, vad jag önskar att hon kunde säga något. Jag saknar hennes klingande skånska oerhört just nu. Hennes gapskratt för minsta småsak. Jag saknar till och med hennes urvattnade klyschor som hon vårdslöst slänger kring sig.
"Kan du inte säga något?"
Hon blinkar igen.
