"Vad sa du att du gjorde sa du..?" frågade den kvinnliga läkaren, med de röda läpparna, bestört.
"Jag puttade henne över kanten!" skrek jag desperat.
"Du bör nog lämna rummet medan jag undersöker patienten" sa hon, så pass bestämt att jag i vanliga fall inte vågat annat än lyda. Men jag kunde inte röra mig ur fläcken.
"Jag kan inte röra mig, jag kan inte. Låt mig vara kvar. Jag ska vara tyst."
Hon suckade, putade lite med de lysande läpparna. Insåg att det inte var lönt att vänta på förstärkning som skulle dröja. Det var stökigt på akuten också. Och den enda vakten hade fullt upp. Och de sköterskorna som jobbade i natt gick gärna inte emellan, det visste hon sen gammalt.
Jag satt och andades häftigt. Varför hade jag erkänt?! Att det var jag. Hennes närmaste. Som i mitt ursinne puttat henne utför kanten. Sett henne rulla ner för slänten. Och hoppats att bli av med henne. Jag ville ju bara få vara mig själv. Inte behöva ta hänsyn till henne längre. Bara vara Sandra.
