Vitrockarna trodde inte att den bruna tantens tillstånd skulle förändras under den tiden jag tog mig iväg och fikade. Behövde komma iväg från det unkna rummet. Där fönstren faktiskt inte går att öppna. Hon har inte rört sig som jag hoppades. Jag vet inte vad som kommer att hända. Men pausen ger mig andrum. Sitter här och har precis tryckt ner två vita vita frallor. Onyttigt, jag vet men jag deppar. Deppar över att människor, utan att tänka på konsekvenser, är otrevliga. Deppar över att jag inte kan halshugga dom med några väl valda ord. Jag är en snäll människa, aldrig ute efter att inleda en kontakt med en annan människa genom att vara otrevlig.
Kanske är det bäst jag går tillbaka till huset där Döden och Livet ständigt tar för sig. Jag har ju ändå fått in en bekvämare stol, nu när de förstått att jag inte lämnar den bruna tantens sida. Varken Livet eller Döden har varit och hälsat på idag. Hon är väl emellan.
Går rakt förbi hennes rum, tänker unna mig en kaffe latte från automaten borta vid bokhyllan med sönderlästa böcker. Stannar upp när jag kommit någon meter förbi. Inte låg väl högerhanden på magen när jag lämnade henne? En halvtimme har gått sen jag reste mig och masserade min rygg. Lika bra att gå tillbaka. Till synes har inget, inget ändrats. Samma unkenhet, samma pys och pip, stolarna på samma platser. Men handen låg inte på magen när jag lämnade! Jag är absolut säker… Hon har rört sig. Ingen paus mer. Förrän hon vaknar! Basta.
