Jag sitter vid hennes sida. Pysande, pipande och metalliskt sköter apparaterna sitt jobb. Bröstkorgen höjs och sänks exakt. Hela tiden. Jag ser på henne för att se skiftningar. Men lugnet är närvarande. Vill hon komma tillbaka? Vill jag? Tankarna flyger. Till begravning, minnesstund. Aska. Hur ville hon nu ha det igen? Mötte Döden i korridoren. Han hade ett brådskande ärende. Någon annanstans. Livet finns kvar i detta trånga rum av steril inredning. Hon ler mot mig. Lutar sig tillbaka i pinnastolen och slumrar en stund. Apparaterna kan hålla den Bruna tanten vid liv själva en stund. Livet ser så fridfullt ut härifrån. Där jag sitter på andra sidan sängen.