I många många år, ja sedan jag blev medveten om min kropp, har jag tyckt att jag varit för stor. Fet. Fel. Har alltid varit bland de längsta och oftast större än de flesta jämnåriga killarna. En känslig sak för en redan osäker ung människa.
Men det var inte förrän jag var tjugo ungefär som jag faktiskt klev över gränsen och blev överviktig. Jag gick upp till 86 kilo och tyckte det fick vara nog. Jag är lång, 176 cm, men det var ändå för mycket. Mamma och jag började på viktväktarna och vi var så duktiga. Jag gick ner till 68 kilo och mådde bra. I fem minuter. Det dåliga själförtroendet satt inte i kilona. Och jag gick upp i vikt igen. Med självföraktet som ständig följeslagare. Fet, ful och dum. Ovärdig.
”Tack vare” ett stressigt jobb höll jag mig på 80 kilo i flera år. Men jag flyttade hit. Till det rosa huset. Började plugga heltid. Hade det gott med kärlek och onyttig mat som jag älskar som en drog.
Maten har alltid varit min drog och nu när jag fick en lugn och trygg tillvaro efter flera turbulenta år letade sig gamla spöken upp till ytan. Jag åt mer. Upplevde dödsångest. Brydde mig inte om vad som svaldes ner. Jag brottades med längtan tillbaka till min hemstad. Brottades med att hålla fast vid en självbild som jag trodde var jag. Men den rämnade ändå bit för bit. Och den var tvungen att rasa för att jag skulle få en ny. Jag blev tvungen att brottas med allt på en gång. Barndom, misslyckanden, mindervärdeskomplex, ett före detta förhållande med efterverkningar som satt spår och den aktuella vardagen där jag som bäst höll på att bygga ett förhållande med mannen i mitt liv.
Och så vägde jag snart 96 kilo.
Jag gick ner. Och upp igen.
Jo-jo.
Ner och upp ännu en gång.
Bredvid mindre kompisar upplever jag mig alltid som en fet och dum gigant. Inte som en älskad vän utan bara som stor och äcklig. Bara bredvid lika stora vänner kan jag andas ut en stund. För de känner ju likadant som jag. Oftast.
Mannen i mitt liv har hela tiden älskat mig galet för den jag är. Hos honom kan jag släppa skyddsbarriärerna och vara liten både psykiskt och fysiskt.
Men jag är trött på självföraktet!
På det hos mig själv men också på det hos andra. Trött på att höra om dieter. Särskilt de som inte funkar ändå. Soppor, pulver och självsvält.
Trött på att jag, som är en fantastisk människa, ägnar min tid åt att hata mig själv. Och jag är oändligt trött på de alldeles underbara kvinnorna i mitt liv som definierar sig själva utifrån sin vikt. Som är så idiotiskt fast i sin tro att deras värld blir bättre och att de blir bättre människor bara de går ner i vikt. Jag är trött på er för att ni slösar bort allt annat till förmån för denna vikthysteri! Hör ni det?!?
Jag väger idag troligen 88 kilo (har inte vägt mig på länge…). Det allra mesta sitter på rumpan, låren och magen i nämnd ordning. Min rumpa är bred och står ut och jag kan fortfarande höra Veronika i parallellklassen i högstadiet säga:
”Du vet vad de kallar dig, va?”
”Nej.”
”Ankan.”
Men hon kan inte såra mig mer, över tio är senare. För jag vill inte det.
Ja, jag är överviktig. Men jag joggar fyra gånger i veckan och har bra kondition. Ja, jag har en storlek i kläder som är långt över normen. Jag drar en storlek 48 i byxor. Och igår reflekterade jag över att Nicole Richie har storlek 0 och jag troligen en storlek 14. Men jag hatar inte mig själv för det längre. Jag blir aldrig en mager person. Det handlar om att acceptera.
Se verkligheten för vad den är. Om jag hatar mig själv skiter jag i att leva. Jag kunde lika gärna ha gått och dött om jag ändå bara ska gå omkring hatad och missnöjd.
Om någon vecka ska jag gifta mig. Jag kan säga att tanken på att hetsbanta mig till schablonbilden av en klassisk brud har slagit mig men blev snabbt förkastad. Det viktigaste är att jag får min man. Visst har jag stressat runt efter en fin klänning och fina skor men jag kommer som jag är. I en A-linjeformad klänning, skuren under bysten som smickrar min päronformade kropp.
Min kamp med mig själv finns kvar men jag hatar inte mig själv längre i alla fall.
Och du som tror att alla tittar på dig för att du är stor och fet. Jävla egoist! Du ska veta att de är lika mycket inne i sin egen bubbla som du är…
…
. Vem vet kanske blir jag besatt och skiver min första bok här. *ler*
