Jag och min hund har haft en mindre diskussion hela förmiddagen och in på eftermiddagen, jag med ord och han med mycket talande kroppsspråk. Han fick ett ben av mig och jag tyckte han skulle ligga på mammas balkong. Han ville dock absolut ligga på hennes röda vardagsrums-matta. Och tog därför in benet och la sig på den röda mattan. Mamma har totalförbjudit ben på den så jag tog benet och visade ut honom på balkongen igen. Visst han la sig därute, men min käre bentokige hund rörde inte benet. Efter en halvtimme tog han helt sonika benet i munnen, gick in och la det på den andra mattan i vardagsrummet. Och gick därifrån!!! Som för att säga: "Om jag inte får ligga på den röda mattan, så vill jag inte ha benet". Fine, tänkte jag, är det så du vill ha det så… Och lät benet ligga kvar. Sen var det dags att dra fram dammsugare och Brazze förvisade ut på balkongen igen. På vägen tog han benet och la sig på den röda mattan som liksom ligger ganska lägligt på väg mot balkongen. Men han fick inte ligga många sekunder förrän jag kom sättandes. Denna gången la jag dock ut hans filt på balkongen och benet på den… Han såg ut att börja tugga men när jag sen tittade ut låg han och surade med benet orört. När jag dammsugat färdigt skulle jag unna mig en stund vid datorn. Då kom han med benet igen och la sig åter på den röda mattan. Då tyckte jag det var hög tid för en kompromiss, jag tog helt sonika hans filt, bredde ut den över den röda mattan. Han fick som han ville. Nu ligger benet söndertuggat i molekyler i hans mage. Säg aldrig att hundar är dumma!!!