Klänningen smekte hennes smalben. Det var en skön känsla. Precis som tillvaron. Klänningens smekningar ackompanjerade liksom livet. För ögonblicket. Tillät hon sig njuta. Hon kände sig vacker. En stolt kvinna med rak rygg gick längs trottoaren. Människorna i bilarna som körde förbi såg henne, och hon såg dom. De såg en kvinna i brun klänning, ledigt gå sin kvällspromenad. Staden hade slutligen börjat svalna för att nästa dag säkert bli ännu varmare än den varit. Men för henne var det ögonblicken just nu, på promenade som räknades. Och just nu var det svalt. Och hon var lycklig. Glad att vara just här och nu. Glad att livet kommit igång igen. Glad att ha fattat sitt beslut. Trygg i att livet inte är att äta kakan och ha den kvar. Livet är att leva. I ögonblicken.