Tant Bruns funderingar

I natt frös jag, trots min placering mellan två varma killar. När den lille inte åt kröp jag tätt intill den store och värmen från honom gjorde sömnen lugn och behaglig. Jag vaknade och frös. Den store mannen hade gått upp. Mitt mål blev snabbt badrummet och min cerisa, varma mysdress. Med den på gick hundarna och jag ut i trädgården och där kände jag det. Där klockan lite efter 8 kände jag hösten som en strimma i den svala morgonen. Den är på väg, oundvikligen. Hösten för med sig mer nytt än jag upplevt på många år. Vår lediga och härliga vardag byts lite ut mot saker att göra. Det blir föräldragrupp, tätare resor till de vi älskar runt om, 50 % plugg och heltid med en i rasande fart växande Herr Sprall. Jag funderade på om jag tagit på mig för mycket i och med skrivarkurserna, som jag dessutom sökt och fått studiebidrag för. Men det kommer att gå fint. Negativ stress är inte välkommen i mitt liv. Och det är inte en läkarexamen jag siktar på. Jag läser skrivarkurserna för att det är kul, för att de stimulerar min kreativitet och nyfikenhet på andra människor. Jag behöver den stimulansen. Men först vill jag vara mamma för att det är så himla kul.

Familjen äldsta kvinna och hennes yngsta dotter kom förbi idag. Mysigt och efterlängtat från alla håll. Herr Sprall synade dem ingående med de stora blå och fyrade av både ett och fyra härliga leenden. Samtalade med sin gammelmormor och somnade på den då väldigt varma gammelmostern. Vi fikade, pratade och åt. Lugnt och skönt som de alltid är med kvinnorna i min familj. En bra dag som just nu avslutas med en dans utförd av husets herrar. Till Eddie Meduzas "Musboogie". En väl använd kvällsritual som lugnar den lille och får den äldre att svettas ymningt. Nu ska tuttarna värmas i en härligt kvällsdusch, sen stupar jag och lille Sprall efter en dag full av intryck. Godnatt och tack liksom.

Jag och min Man har en grej med hjärtan. I alla dess former. Hjärtan på papper, hjärtformade stenar, hjärtan i snö på ensilageboll, hjärtan av snö eller kanske glasyrhjärtan. Jag antar att vi inte är så originella när det gäller detta men kul har vi. Sen gifte vi oss för snart ett år sedan också. Kärlek i all sin uppenbara betydelse.

Vårt nya mission i det lilla rosa huset är att lära herr Sprall att suga på tummen. I nuläget gör han egna tappra försök som oftast slutar med att hela handen pressas in i munnen eller att tummen är det första finger som ploppar ut. Jag har hyfsad tilltro till att han finner en lösning själv men vi försöker emellanåt att hjälpa honom med tumtekniken. Jag känner mig inte så värst lockad att rusa iväg och köpa napp, ser inte det som en barnslig rättighet om man säger så. Varför inte ta vad naturen redan gett en liksom..?

Jag har dagskiftet och nattskiftet. Mannen har det lite kortare men tunga kvällsskiftet och när jag tar rast under dagen. Vi arbetar som ett team och bidrar med olika talanger. Emellanåt blir vi irriterade, snäser, fräser och ber om ursäkt. Börjar om. Pratar om lösningar, skojar, sjunger, roar. Vi har fått en hyfsat lätt unge känns det som, vi fixar liksom. Han sover länge på natten, det är ovärderligt. Jag och han tar sovstund på dagen. Vi promenerar. Och kvällsgnället har Mannen oftast snabba lösningar på och vips sover herr Sprall i vagnen. Det känns super. Jag är stolt över oss.

Vad som också känns super är att idag är första dagen HELT UTAN ERSÄTTNING!!! Jag är skitglad och lättad. Jag blåser dock inte i segerhornet ännu men vinsten är inom räckhåll. Jag och mina tuttar har med härligt teamwork med lille Sprall vunnit över ersättningen. Det betyder nya och oanade möjligheter för mig. Alltid maten med utan att behöva tänka. Shit vad jag älskar mina tuttar. Och jag är enormt stolt över mig själv, aldrig har jag kämpat så här. Och vunnit. Detta ger en enorm själförtroendekick för framtida mål, avlägsna och nära. Se mig springa över målsnöret med händerna högt över huvudet. Och som jag lyckoskrattar …

Jag antar att det är så att helamma. Och ungen samtidigt befinner sig i en tillväxtperiod. Han hänger på mina tuttar hela tiden, är mycket piggare men också gnälligare. De timlånga sovperioderna försvann vips när flaskan försvann i dimman. Men det är ju så, flaskan däckar ungen mer än modersmjölken. Men som han tröttar ut oss. Kvällarna är ett enda inferno av skrikgråt och ömma tuttar. Blir han mätt? Kan det vara magknip? Känner han sig ensam? Vagnen går varm - runt runt i det lilla rosa huset.

För en stund sedan fick Sprallet en liiiiten skvätt ersättning, varav halva kom upp igen som spya. Innan dess bara tuttar i ett helt dygn. En stor delseger är vunnen. Snart är vi i mål. Sen är det bara härliga mjölkfyllda tuttar som gäller. Oh, heaven. Ingen massa ersättning att släpa med överallt. Jag är så glad att jag tagit de beslut jag gjort. Att vänta med besök och en massa uppvisning av Sprallet har varit hur bra som helst, fastän det knorrats i både ett och annat hörn. Jag är glad att jag inte vikit mig för dessa (få men dock) oförstående människor utan smått börjat ta myrsteg när jag känt för det. Mannen har varit min riddare i denna kamp. Han är tutträddaren nummer 1. Jag älskar dig gubbe!

Och vad gäller uteamning har jag bara kört på. Liksom varit lite tvungen också för att värmen har varit på väg att ta kål på mig och Sprallet. Så jag har ammat i trädgården några gånger och även gåammat när vi var ute och gick med hundarna. Det sistnämnda var liksom tvunget, annars hade vi inte haft några djur kvar i skogen … Så nu kan jag det också. Tack Jessica, Novaliv och Carina för peppet.

Vårt lilla Sprall har fått en mobil. Det var verkligen på tiden. Den är härligt vintage och jag plockade upp den ur orginalkartongen igår. Priset? Gratis för oss men 20.75 då det begav sig. Känner du igen den mamma..?

Igår när jag rotade bland gamla prylar hittade jag ett ytterst fint konstverk gjort av ingen mindre än min Lille Bror. Jeni var min bästis Jennie på den tiden. Min Lille Bror var nog inte hundra förtjust i henne.

Framsida och baksida med förklaring …

Jag fann även ett gammalt välanvänt spel i mina gömmor. Nostalgin visste inga gränser hos mannen och mig. Nu ska här köpas batterier. Vad är PS3 mot detta..?

Hittade äntligen nycklarna till min mountainbike igår. Som jag letat och letat. Cykeln är för liten och dessutom av herrmodell. Jag vill inte ha den längre. Den är inte bekväm och passar inte denna kvinnan längre. Drömmen är att kunna byta in den mot en riktigt fin röd damcykel. Som sen får barnsits så småningom.

Med ett leende på läpparna satt jag där i bilen på väg 3 och 1 halv mil västerut. Bredvid mig satt Sprallet, sovandes. P3 förgyllde resan som så många gånger för. Då när Sprallet inte satte guldkant på allt. Det var längesedan jag körde den bekanta vägen. Då var jag tvungen. Mat på bordet, pengar till räkningarna. Nu, mitt första äventyr ute i den stora världen, ensam med mitt lilla Sprall. Vi skulle på en efterlängtad visit hos min vän Gotländskan. Kärt återseende. Ett gnälligt Sprall men vårt första äventyr blev fint.

Sen har jag har rakat benen i kväll. För första gången på MÅNGA månader. Bara det…

Håller på att rinna bort i vårt varma hus. Men vi kan ju inte öppna tvärdrag. Dels eftersom det inte är bra för Sprallet och dels för vi idag har upptäkt ett getingbo under utbyggnaden på vårt hus. Jag är paniskt rädd för getingar och bara tanken på att Sprallet skulle bli stucken gör mig svimfärdig. Vi skulle kunna ta oss ut och sätta oss under trädet i trädgården men han har sovot typ skitlänge så då vaknar han säkert. Och att amma ute när det fläktar trots 30-gradig hetta är ju en risk för mjölkstockning. Jag känner mig lite låst. Hur beter man sig egentligen med en liten bebis när det är högsommar, och bor i en liten rosa ugn..? Undrar om jag inte ska hämta ner en sjal och svepa om mig och testa att amma ute. Hur gör ni/har ni mammor gjort med amming? Jag känner att jag inte riktigt kan njuta av denna ljuvliga sommaren…

Hur har ni det där ni är?

Första besöket hemma hos någon annan har vi gjort idag. Det var ett helt och hållet safe ställe att åka till. Som vanligt lugnt och kravlöst. Vi fick bärpaj, någon timmes pratstund och första erfarenheten med att vara borta med vårt lilla Sprall. Mufflan och Bufflan är toppen att öva på världen hos. Toppen över huvud taget.

Mitt bidrag till Tisdagstemat är något långsökt. Det handlar om min tro på framtiden och att jag en gång på något sätt hamnar i min älskade stad igen. Sundets pärla. Helsingborg.

Utsikten över korsningen Hälsovägen - Drottninggatan och Norra Hamnen ses från Öresundsparken. Många gånger har gruset knastrat under mina skor här. Och alltid har jag benhårt hållt fast vid min tro på att en gång bli Helsingborgare igen …

Jag ammar mest och pratar med Sprallet - Mannen arbetar ute, lagar mat, städar och pratar med Spallet mellan varven. Och sen njuter vi av att vara tillsammans hela dagarna. Lediga från tråkiga jobb men fullt upp med familjeliv. Jag börjar längta ut i världen men folk runt oss är antingen sjuka eller så snurrar jag till det. Men snart så, snart har vi varit ute på vårt första äventyr med lille herr Sprall.

Åh, jag har nu hittat till inreda.com. Där finns kaffekopparna som jag hemskt gärna skulle äga. De passar nog inget vidare i detta huset bara men läckra är de. Är det bara jag eller hade inte la läckberg och la rudberg dessa i sitt tv-program. Ser ut som det, jag blev kär redan då… Håll med om att de är snygga. Där finns även en stor kramgo flodhäst som Sprallet kanske uppskattar sen.

Han ligger på mitt bröst och sover på dagarna, alldeles intill på natten. Tätt intill i bärselen. Ofta somnar han där också. Trygg. Tutte när han vill och sin mammas trygga hud nära nära. Ersättningen är nere till hälften mot där vi började. På morgonen behöver vi inte rusa upp, han klunkar bokstavligen i sig mjölken från mig. Sen kan vi mysa en riktigt lång stund innan vi går ner och börjar dagen. Vi pratar mycket eller så somnar vi en stund till. Han jobbar med att berätta för min kropp att han behöver mer - min kropp producerar för glatta livet. Jag är så trygg i min övertygelse om att denna amningskampen är det rätta för oss. Och oerhört stolt över mig själv. Jag är verkligen inte redo för besök här hemma än, våra framgångar är allt för bräckliga. Vi har tagit oss halvvägs och jag tänker ta denna kampen i mål. Klarar jag detta klarar jag allt. Världen dör inte i sin väntan på vårt Sprall. Min hjälte.

börja prenumerera på ICA-kuriren! Varför? Jo, för nu är den så 2008 med en ny spalt. ICA-kuriren är det nya svarta. Eller jag har en idé, jag fyller ju år relativt snart, härmed önskar jag mig en prenumeration på ICA-kuriren. Mitt fredagsnöje på sunkjobbet. Nu kan det även bli så hemma på detta mycket ljuvligare jobbet. En kopp kaffe till. Kanske en bit kladdkaka. Åh! Kladdkaka. Nu måste jag baka i eftermiddag också. Undrar om mannen köpt hem mer grädde. By the way, min prutt sover än, jag kanske hinner äta lunch i lugn och ro också. Ljuvliga unge!

Den lille prutten sover i soffan. När som helst kommer han säkert att börja ropa efter mamma. Jag har ju en del tjänster som han har ensamrätt på. Mat, tröst, mys, bus och trygghet till exempel. Det är en underbar egoboost att vara bebismamma, och pappa också för den delen, han är så underbart fascinerad av våra ansikten och det vi gör är det viktigaste och bästa i världen. Hoppas hoppas vi kommer att ha en varm relation den tiden av våra liv vi får tillsammans.

Jag sitter vid skrivbordet. Det är lugnt i det rosa huset. Börjar bli lite sugen på pyssel igen. Får se om jag får tillfälle någon gång framöver. Har storslagna planer på att göra ett fint scrapbookingalbum som handlar om pruttens första tid. Har samlat en massa minnen redan i ena skrivbordslådan. Ska bli kul att sätta ihop det sen. Tror det blir kul för honom att titta i sen. Jag gillar fortfarande att kolla på bilder från min barndom så…

En annan bloggerska ska gifta sig i september. Det får minnen att åter komma upp till ytan. Och en längtan efter hösten. Men jag är smart nog att njuta av sommaren ändå. Men hösten har alltid varit speciell för mig. Det är förändringarnas tid och alla möjligheter till positiv förändring ligger framför mig. Till hösten har jag avancerat i erfarenhetsgrad när det gäller mammarollen, jag börjar mina skrivarkurser och kan förhoppningsvis börja träna så smått. Förändring. Lustfylld förändring som ackompanjeras av vackra färger, hög luft, mustiga färger och renande stormar. Hoppas jag prickar in en och annan storm i mitt älskade Helsingborg också. Prutten ska tidigt lära sig att naturen är större än oss alla.

Vilken är din favoritårstid? Åh, berätta det för mig. Det säger mycket om en människa tror jag. Så, spill it!

Ny kategori på bloggen blir ovanstående. Min väg mot drömmen tar jag nu härmed upp igen. Jag är beredd på motgångar och bumps på vägen men det finns inget annat jag hellre vill jobba med. Tro mig, jag har stött och blött detta. Målet är testerna till våren 09. Jag är torr bakom öronen nu, jag är redo… Redo att börja resan mot Polisutbildingen.

I nuläget är det ganska tufft att bara promenera den sträckan jag sen ska springa men någonstans ska ju även jag börja. Men regelrätt träning drar jag inte igång med förrän tidigast i början på september. Innan dess ska jag fortsätta ta njutningsfulla promenader med min lill-grabb och ladda mentalt.

Håll tummarna för att de vill ta in en 30-åring …

Dagens bidrag till tisdagstema blir nedan bild. Den är tagen i min kära mammas lägenhet. Jag ska införskaffa en sådan själv när finansiell möjlighet finns. Ser ni vad det är..?

Den är ca 7 cm hög och är en miniminivattenmojäng.

För info kan jag stolt berätta att vår son blir tvåspråkig. Svenskan har han ju runt sig men sen ska jag göra allt så han förstår att bära sitt arv med huvudet högt. Skånskan ska vara en del av honom. Jag kommer inte att tala annat. Och för att stryka under detta ska en skånsk fasadflagga inhandlas. Mot Mannens vilja. Men det är bara att svälja käre make, det gick tydligen att ta en flicka från Skåne men det går inte att ta Skåne från flickan …

I denna lilla filmsnutten i en serie Helsingborgstips spelar "Heja Göteborg"-regissören Robert Lillhonga tennis och får mig nästan att lipa av nostalgiberusning. På vintern, när jag var liten gjorde man en isbana på denna tennisplanen. Så här har lilla tjejen Brun stapplat fram på skridskor. Mitt första sommarjobb tog plats bara tiotalet meter från banan. En kulle intill agerade pulkabacke. Ja, tennisbanan ligger på området jag växte upp. Som kuriosa så gick Robert i samma klass som killen jag var superkär i under 6an 7an 8an och 9an. Tack för nostalgibomben Robert.

Sprallet är lite mer än fem veckor. Magen hänger och slänger, tom och strimmigt härlig. Jag tyckte därför att det var en bra idé att prova mina tjockjeans idag. Ja, det är sådana där jag haft när jag var som störst innan. Och de har alltid passat bra alternativt varit för stora. De passar inte … Hmm. Det är inte många kläder jag kan ha och jag misstänker starkt att min kropp även ändrat form lite. Hmm, detta ska bli intressant att följa …

Tog en promenad med min flock igår. Och kameran. Blev lite närbilder.

…till 50 % distans på högskolan till hösten nyss. Kreativt skrivande II och Att skriva och berätta för barn blir det. Jag går in i det med öppna ögon. Jag menar, jag jobbar ju redan typ 250 % som mamma så jag får helt enkelt se vart det bär. Det viktigaste är att jag gör det för min skull. Jag har slösat alldeles för mycket tid på att inte göra saker som jag mår bra av. Och puttat undan mina härliga körsbär på toppen. Jag önskar dock att mina semiskrivkramp kunde ge sig. Att saker och ting börjar bubbla upp till ytan och ut på datorskärmen. Jag vill verkligen inte tillbaka till det allt mer ruttnande företaget jag jobbar för. I början hade jag så kul, jag var ständigt på väg till nya saker men det går inte längre. För 7 år sedan skulle jag gladeligen rekomenderat detta yrket nu ber jag den som överväger yrket att springa så långt åt andra hållet det går. Det är ruttet inifrån och jag bara står och sjunker som i ett kärr. Men jag är inte bitter längre, det är upp till mig att ta mig upp. Men det är ett kärr och det enda jag kan är det jag jobbar med. Så hur fan kommer man på vad man ska göra istället. Jag vill ju inte fly från detta utan gå mot något nytt …

Jag tror minsann att det är två personer i det lilla rosa huset som har blivit bortskämda med dagliga morgonpromenader. Idag får vi vara utan. Regnet öser ner och mina regnbyxor passar inte än. Hoppas vi kan gå senare. Igår tog vi oss dock en vacker morgonpromenix. Nästan en halvmil. Svetten rann trots att klockan inte var 8 än men det är så skönt att röra på sig. Skönare hade det varit om den där jäkla foglossningen kunde ge med sig. Det gäller att ta vara på solens strålar.

Jag har hur mycket inspiration till bloggande som helst men den lille mannen i mitt knä tillåter mig endast använda enhandsfattning så jag väntar till senare eller imorgon eller annan dag.

Igår kväll somnade vår lille prins in tidigare än vanligt. Jag tänkte lyckligt att nu får hans pappa sova lite mer än vanligt. Men icke, några timmar senare vaknar vår bålgeting och jag är som förbytt. Från den härliga och tålmodiga mamman/frun till en demon från helvetet. Jag försöker tala förstånd med lilleman samtidigt som jag också försöker få honom att ta tutten, omöjligt för båda alternativen. Mannen frågar snällt men yrvaket om han kan göra något. Det enda jag får ur mig den närmaste timmen är dumma och otroligt otrevliga svar. Tänker i min yrvakna hjärna fråga inte bara gör. Han duckar för mina verbala slag så gott det går men träffas av allt för många. Lilleman får sin flaska ersättning som jag såklart också förbannar och somnar snart igen. Då har mannen i ren frustration hunnit städa köket och diskmaskinen brummar på. När gryningen kommer är demonen borta och återigen ersatt av den tålmodiga mamman med kärlek i överflöd till sina båda favoritkillar. Allt är inte bara fluff i det lilla rosa huset men vi är kämpar alla tre. Jag ska övervinna min demon.