Tant Bruns funderingar

Kollade lite närmare på bilden i det här inlägget och inser ju att nu är det dags. Herr Sprall är snart fyra månader och han klarar sig utan mig några timmar. Jag måste ta tag i mig själv. Det finns ingen ursäkt för varför jag ska gå och se ut som ett övergivet fågelbo i håret. Slitet och lååång tråkig utväxt. Nä, nu måste jag boka tid hos frissan. Jisses, det var över ett år sedan jag klippte mig sist! Tror jag ska unna mig en färg som ligger nära min egen hårfärg. För att få det jämt. Sen börjar jag bli redo för att fota nya bilder till headern här på bloggen. Frääääääscht!!!

Varför har jag gått 29 år utan att förstå detta..?

Idag kräkte han mig i ansiktet. Två gånger! Bebisglamour när den är som bäst.

Och kom hem med lite annat utöver de där pyjamasarna som vi så desperat behövde.

Söta pyjamasar

"Klart pojken ska ha snickarbyxor."

Nä, du mannen. Det är stört omöjligt. De flesta dagar. För var 5e minut måste jag avbryta för att köra vagnen över tröskeln och då tjäna ytterligare 5 minuter. Sitter nu här och läser i flertalet bloggar om lyckliga människor som besökt årets bokmässa. Det har skett möten och lyssnats på trevliga föreläsningar. Och man har inhandlat böcker. Nästa år ska jag dit! Jag måste. Det är ju i den världen jag vill vara. Jag vill prata med de som jag lever med dagligen i form av deras böcker och bloggar. En dag vill jag stå i en monter och signera någon av mina böcker. Och kanske en diktsamling så där på kul. Men då, mannen, kan jag inte passa på när Sprall sover. För då är jag 98 innan jag nått mina mål. Och jag som vill ha två knytt till. Måste nog lära mig att planera min tid bättre, när jag kan planera det. Bebistiden är ju en annan än den vanliga tiden. Herr Sprall har gett mig nytänkandet och modet att börja tänka på förändring. Barn är så jäkla bra .

Detta fascinerade min son häromdagen. Skuggan rörde sig stilla på väggen och han bara låg och studerade. Det är också stimulans för en liten som utvecklas i racing-fart. Man behöver inte köpa dyra pedagogiska leksaker och grälla färger för att göra en liten människa nöjd. Det räcker oftast att visa upp världen …

Borde verkligen pyssla med mitt skolarbete nu. Men jag orkar faktiskt inte. Känns som jag är helt dränerad på energi. Det är jag nog också, lite. Har nog inte sovit som jag borde i natt. Boken jag läser höll i mig hårt och då jag var "fri" från tuttmarodören (han sov i sin egen säng) så kunde jag fritt ligga på rygg och läääääsa läsa läsa. Underbart egentligen men jag borde sova när jag får tid till det. Några timmar senare vaknade Sprall och väääägrade tuttarna. Så det var bara att knata ner och i halvsovande stresspanik med en svältande bebis på armen göra lite ersättning. Tack gud att jag förberett och att vi har micro…

Sen idag har vi varit på äventyr. Hela familjen + en kossa… eh… Svägerska. Vi for och inhandlade ekologiska nötter i massor, Sprall fick en skitsöt eko-mössa, även chokkela och te inhandlades. Sen susade vi vidare och shoppade eko-kött. Väl hemma var vi svimfärdigt hungriga. Mannen lagade en kvick måltid bestående av vildsvinskorv och omelett till tonerna av Herr Spralls joller. Maten var smask och nu åtskilliga timmar senare är jag fortfarande mätt. LCHF rockar och allt fler inser det. Ja, och sen såg vi fin natur och en massa brinnande träd också.

När jag sitter här vid datorn med P3 i bakgrunden, solens strålar in genom fönstret och min son sött sussande bredvid känns nattens mardröm mycket avlägsen.

Jag står och pratar med några människor i lugn och. Bakom mig dyker en kvinna upp. Långt, brunt hår, vacker och välvårdad. Paniken lyser i hennes ögon. Hon skriker "Ni måste hjälpa mig, jag har ringt ambulans och räddningstjänst. Mitt barn! Hjälp mig!" Jag tänker att jag kan hjälpa henne att få ut barnet till räddning dyker upp, grabbar tag i en ficklampa modell större av märket maglite, skriker åt de andra att följa efter. Kvinnans man har också dykt upp och säger att han ska visa de andra vägen. Jag springer ner i källargångar, kvinnan tätt efter. Hon ger mig instruktioner efter hand. Vänster. Höger. Jag hör inte att de andra kommer efter men fortsätter. Mannen skulle ju visa vägen. Takhöjden blir allt lägre. Jag noterar att vi kommit ner till utrymmet där hon och mannen förmodligen bor. Hur kunde man missat att någon bodde här? Grått, skitigt, högar med sopor och odiskat står överallt. Bråte i utrymmet. Och så ser jag dem, bebisarna på rad. Olika storlekar. Olika kläder. Olika utseenden. Döda! Jag springer vidare för att hitta det levande barnet. Kvinnan pekar under diskbänken. När jag böjer mig för att lysa in där under skriker alla mina instinkter åt mig. Akta dig! Jag vänder mig om och den tidigare så vackra kvinnan är som förbytt. Galenskapen lyser i hennes förvridna ansikte. Det var en fälla. Jag kämpar för mitt liv när jag vaknar …

Jag låg där i sängen så ofantligt rädd. Pulsen gick i hundranittio. Jag såg att Herr Sprall låg bredvid. Jag hade somnat när jag ammade och glömt att lägga tillbaka honom i sin säng. Nu vågade jag inte resa mig och lägga tillbaka honom. Då kunde jag ju inte skydda honom. Jag vågade inte ens titta mot dörröppningen. Mardrömmen släppte inte sitt grepp om mig och Sprallet vaknade lite halvt för att återuppta amningen, jag försökte stilla mig så att jag inte skulle oroa honom men det var en kamp. Tankarna började snurra i mitt halvvakna huvud. Jag tänkte på dottern till den där mannen i Österrike, han som låste in henne, våldtog henne och lät henne föda en massa barn därnere. Var hon i mitt hus nu? Eller ännu värre i mitt huvud? Låg där många döda bebisar nere i deras källare? Är hon död nu? Och har hittat mig? Håller jag på att bli galen? Sprall började gnälla och jag var tvungen att gå ner och fixa mat till honom. Mannen steg upp kort därefter och jag bad honom att säga att jag inte var galen, att jag var vaken. Han gjorde det och åkte till jobbet. Jag var fortfarande så rädd att jag inte vågade gå upp i sovrummet igen. Jag la mig på sängen här nere. Med Sprall tätt tätt och min älskade schäfer, som kände att matte var rädd, nedanför sängen. Han erbjöd sig att komma upp till mig men jag fick honom att lägga sig på golvet. Hundarna var också oroliga. Var det något i huset? Jag somnade till slut. Och vaknade när solen äntligen gått upp och ljuset återvänt. Aldrig har maran ridit mig som i natt.

Med Kvällspasset i P3 på i bakgrunden och min son sött sussandes bredvid mig inser jag att jag faktiskt kommit igång. Två skrivprojekt är påbörjade.  I det ena kommer jag att använda inspirationen jag får från händelser, i mitt och andras liv, fortlöpande. Och i det andra kommer jag att använda mig delvis att min yrkeserfarenhet. Spännande? Bara förnamnet. Jag känner att jag äntligen kommit loss. Blir det skitbra skickar jag till förlag, orkar jag inte vänta blir det Vulkan.se.

Jag har världens bäste man. För mig. Vad är tusen lottovinster mot det..?

Då var det åter dags för föräldragruppen i förmiddags. Herr Sprall lyssnade nog mer uppmärksamt på distrikssköterskan än jag gjorde. Har så svårt att koncentrera mig nuförtiden. Men han, han är som jag är när jag är som jag ska i bollen. Jag är också en mycket intensiv lyssnare. När jag är intresserad av något. För övrigt spydde han på mig ungefär tre gånger. Skrek i en halvtimme. Vi fick hjälp att värma maten i micron på Öppna förskolan och vips så låg han och sov på mitt bröst. Ingen babypöl denna gången. Att ligga på rygg är ingen hit om man säger så. Sitta (fast han inte kan det själv än), titta och/eller bli buren är hans melodi. Ämnet var barnsjukdomar men informationen liknade mest här-är-de-värsta-och-äckligaste-sakerna-du-kan-råka-ut-för-men-det-är-sällsynt-information. Det var inte förrän efteråt det började bli intressant. Då var vi fyra mammor som stannade en stund och pratade. Om bebismamma-saker. Vi pratade tvätt och vilket dagis som sägs vara bäst. Vi är i samma ålder. Kanske blir våra barn kompisar. Eller så blir vi det. Jag som Sandra kände att det var skönt att höra till, det har inte hänt så ofta att jag passat i någon grupp i mitt liv. Och jag är fortfarande inte haj på det där med hur man är i en grupp. Men det reder sig. Jag slutade vara dumt blyg när Sprall kom. Att få ett barn förändrade mitt liv. Som för alla andra som får barn.

Igår löste jag min förtvivlan genom att gråta floder. Idag löser jag den genom att skriva. Jag är så fruktansvärt ledsen för att amningen inte fungerar. Den ledsenheten sitter långt in i mammasjälen och kommer nog aldrig att försvinna. Ni som läser vet ju. Men ni vet inte vad jag tänker VARJE gång ledsenheten sköljer över mig…

Det är oftast kväll. Och tankarna kommer smygande när Sprall inte är nöjd av någon anledning. Oftast när han är hungrig.

Mina tankar tar sin början på BB där man var på oss om att jag skulle amma ofta. Min lille 4.7 kilos överburne (=legat i magen för länge) kille var tvungen att ammas minst var 4e timme för att han påstods vara mer hungrig än andra. Jag minns den lite äldre barnmorskan som sa att man kan mata till med ersättning för att få honom mer nöjd. Detta sa hon dag 2 (!). Jag som köpte allt, som nya mammor ofta gör sa ok. Jag ville ju inte att han skulle gå hungrig. Men för många mammor kan det ta fem dagar att få igång mjölken. Varför stressa mig då?!? Ja, han skrek och skrek men det gjorde min rumskamrats lille kille också. De föreslogs aldrig ersättning. Var det för att Sprall inte skulle gå ner för mycket så att vi var tvungna att stanna längre? Många barn kom till de dagarna. BB var fullpackat. Det kändes faktiskt som om vi stressades därifrån. Ironiskt nog kom vi tillbaka två dagar efter vi lämnat, men då till Neonatal för att Sprall fått gulsot. På Neonatal bland alla små prematurbarn skulle min store Sprall sola bort sitt gula. Jag var stressad redan på BB för att vi var tvungna att dela rum och nu var min lille inte ok. OCH Mannen fick inte vara hos oss för att han blivit förkyld. Jag var totalt uppe i varv och trött så jag inte vissta vad jag hette. Angående amning hade jag redan på BB fått nya råd råd av varje ny barnmorska som kom in, ofta utan att knacka på dörren. På Neo fortsatte alla råden och jag blev mer och mer förvirrad. Man ökade tillmatningen och jag fick honom till mig bara för amning. Jag fick känslan av att vi var i vägen och tog upp plats. Tillmatningen var ett sätt att få honom att sova längre och därmed påskynda solningens verkan då han kunde sola mer. Amningen fick stå åt sidan sa man till mig. Jag hade dittills totalvägrat att ge honom någon form av napp utan matat till med först tesked sen kopp. Men trots att jag sa nej så matade man honom med en dinapp och jag var totalt för trött för att protestera. Ingen bebis ska vara ledsen på mitt skift hette det. De tyckte att det var för mycket mat för att mata med kopp. För dom. Det kändes mer och mer som om de vill ha oss iväg därifrån så snabbt som möjligt. Och fler råd om amningen. Jag anser att amningen pajjades för all framtid under denna mitt Spralls första vecka. Det man på BB och Neo kunde gjort för att reparera mycket hade varit att bara säga Du är en jättebra mamma, vilken kämpe, det här kommer att gå bra. Amma så fort han vill bara så ska du se att det rinner till. Det är inte bara under förlossningen man behöver höra att man är duktig. Som nybliven mamma är man så fruktansvärt öppen för allt som sägs om det man gör. Känslighet och lyhördhet är så enormt viktigt hos barnmorskorna och sköterskorna. Och det jag är mest förbannad över är att man erbjöd mig ersättning på BB. UTAN att en läkare först tittat på Sprall. Jag är inte för ersättning på något sätt under BB-tiden om inte det är medicinskt növändigt. Jag är dock för positiv förstärkning av amning. Där man peppar mamman och berättar för henne att det kan ta tid men att hon är så stark att hon kan kämpa. Inte hymla med att det gör skitont i början men också säga att det går över. För de allra flesta. Nu när vi har börjat med ersättning igen har såret öppnats på vid gavel. Ingen konst, det var ju inte läkt det minsta. Han började aldrig gå ner i vikt men han följde inte sin kurva när jag helammade. Jag tog beslutet själv och anser mig som en stor amningsförlorare. Men amningspeppet från bvc uteblev också. Jag försökte ta upp amningen flera gånger men sköterskan verkar alltid så stressad och vi har nog inte den rätta kemin mellan oss. Det enda hon sagt i frågan är att jag får ge ersättning om han inte ökar mer i vikt. I all information jag läst om bvc står de att det är dit i första hand man ska vända sig vid frågor om amning. Var är peppet. Varför verkar det som att jag träffat på alla människor som har en totalt liberal inställning till modersmjölksersättning? Var har alla amningskämpar funnit när jag som bäst behövt dem? Amningshjälpen har varit de enda som hjälp och de har hjälpt enormt mycket. Men de ska inte behöva vara första instans där man får stöd. De ska inte behöva finnas alls. Sjukvården ska kunna ge bra och entydiga råd som anpassas för varje mammas förutsättningar. Man ska inte få nya råd av varje ny vårdpersonal. Och man ska inte erbjudas ersättning på BB, det ska ordineras av läkare. Endast.

Vi ger nu vårt Sprall ersättning och han har tjockat till sig rejält. Det känns bra när han växer och är nöjd men det hade jag ju velat att han skulle göra med hjälp av helamning. Med rätt pepp hade jag orkat mer. Nu har han börjat vägra bröstet också. Det är ju lättare och jämnare flöde från flaskan. Men jag har bestämt att fortsätta så länge det bara går. Men för att psykiskt överleva så mysammar vi nu. Jag kör på säkra kort, ammar de stunder jag vet att han har tålamod med mina bröst. Och tröstar mig samtidigt med att det han får är bättre än inget. Jag känner mig inte som en usel mamma så ofta längre. Men ilskan över hur vi behandlades vår första tid tillsammans har på inget sätt svalnat. Och blir det fler barn blir jag inte lätt att tas med. Som man bäddar får man ligga. Och personalen på Blekingesjukhusets BB har bäddat knöligt för sig …

Skrivarmamma tänkte utanför boxen och utmanade mig. Jag antog raskt och nedan ser ni resultatet.

1)Tre saker om dig själv som du är stolt över:
Mitt nyutvecklade sätt att hantera svåra saker och sen ta mig igenom dem. Min påg som är en högkvalitativ produkt direkt från min mage och att jag hittat och gift mig med en toppenman.

2)Som vän är du?
Kärleksfull, beskyddande och tillgiven.

3)Är du bra på?
Jag har ett sjuhelsikes lokalsinne. Jag är enormt bra på att snacka om att göra saker men sämre på att sen utföra dem. Expert på att förstora problem. Jag är bra på att skriva dikter.

4)Är du avundsjuk?
Ja, det är jag.

5)Öl och pilkastning eller discomusik och dans?
Jag dricker väldigt sällan alkohol. Pil har jag kastat så blivit blå i min barndom så nä, discomusik och dans hemma får det bli …

6)Tränar du? I så fall vad och hur ofta?
Jag tränar på att bli bättre på att skriva. På att bli en bättre människa men fysisk träning är begränsad till promenader än så länge. Varannan dag eller så.

7)Det första du gör på morgonen?
Ber Herr Sprall att få sova en stund till. Är det pappaledigdag ber jag Mannen att göra något kul med Sprallet någon annanstans så mamma får sööööömn.

8)Hemlig "förälskelse"(typ någon skådis eller annan oskyldigt)
Jamen, Johnny Depp är ju alltid het.

9)Pratar du med dig själv?
Ja, lite titt som tätt. Jag gillar ju mitt eget sällskap så jag har det ganska trevligt.

10)Mest märkbara tantvarning?(om finns)
Jag har ett enormt sug efter att skaffa en symaskin, sätta upp handbroderade bonader på väggarna, typ ”Hem ljuva hem”…

11)Vad skulle du vilja göra mer på din fria tid?
Ligga raklång på rygg och få läsa läsa läsa.

12)Något nytt projekt på G i snar framtid?
Håller med Skrivarmamma, den dagen jag inte har projekt, finns jag inte. Jag har flera romanrojekt på idéstadiet, en diktsamling vagt påbörjad, hänger inte med i fotoalbumsinsättandet, jag vill lära mig sy. Ja, och så gardinprojektet då. Mannen har gett mig en tidsfrist på nu 19 dagar (nedräkning sker) or else …

13)Nåt som du SKULLE VILJA göra, men som aldrig får tillfälle, tid, råd med?
Hälsa på min familj i Helsingborg oftare. (tid) Sluta jobba (råd).

14)Det bästa med att ha barn(om du har):
Den enorma kärleken och bekräftelsen som kommer i ett litet leende. Och en aldrig sinande brist på sysselsättning.

15)Är du pinsam ibland? När?
Nä, jag tror faktiskt inte det…

16)Person som du avskydde i skolan?
Ett par lärare och några dryga brudar som jag idag har insett inte hade något bra liv då. Det var kass ibland för mig i skolan men jag hade tryggheten i familjen. Det hade säkert inte de personerna. Skönt att ha gått vidare från det faktiskt.

17)Hångel på första dejten?

Japp! Och mer om det känns fint. Regler är tråkigt.

18)Din bästa killkompis(om ej nu, sen förr)
Nu – Min käre man. Då – Anders, vi har gjort mycket kul.

19)Vad gör du på helgerna?
Ingen större skillnad mot mina vardagar. Mammaledigheten tar ju inte helg direkt.

20)Livsdröm?
Att flytta till Helsingborg.

Hepp!

Svägerskan tipsade om en riktigt bra matblogg och jag susade in och kollade. Mycket riktigt. Airams matblogg är enormt inspirerande. Nu ska jag visa Mannen och sen ska vi nå nya kulinariska höjder i det lilla rosa huset. Jag säger bara glass och junkfood. LCHF is tha shit! Tips…

Förlåt mamma! Jag har verkligen den största respekt för ditt hantverk. Men Herr Sprall slog alla rekord i kisstråle idag och träffade därmed sjalen du stickade förra året till mig. Lugnt, tänkte jag och slängde in den i tvättmaskinen tillsammans med resterande 40-graders. Enochenhalv timme senare, när jag skulle hänga upp tvätten fick jag tag i en klump som jag först trodde var ett gossedjur jag missat. Men icke, det var den fina sjalen som förvandlats till en oregelbunden klump. Men, det blir ju en hatt till din maskeradlåda, sa Mannen glatt …

Den trött-glamourösa looken kommer sig av att Herr Sprall snurrat runder större delen av de tidiga morgontimmarna samt varit uppe en sväng i natt. Innan bilden togs hade jag även hunnit med att ha rejält ont i magen, ätit frukost OCH tagit hand om the bajsblöja de luxe.

Med en bebis blir det aldrig tråkigt. Vi har fått en kräkbebis nu. Nyss spydde han i mitt nytvättade hår. Och kärleken bara växer. Vad är en lite spya som luktar flera kilometer. Egentligen.

Min mjölk sinar. För lite stimulans och stressen som orsakas av att jag inte gör honom nöjd. Fy fan vad det gör ont. Och det har hänt på bara några dagar. Alldeles för snabbt och jag hinner inte med. Jag orkar inte kämpa en gång till. Som jag gjorde innan. Jag trappar ner nu. Och säger samtidigt ett utdraget hej då till det jag helst av allt velat göra länge till. Gick in på amningshjälpen och hittade en annan kvinnas historia som gav mycket tröst. Jag vill ha fler barn och det behöver verkligen inte bli så igen. Blir det fler så ska jag mentalt förbereda mig för en positiv amning då. Med med Sprall gick det liksom inte hela vägen. Jag känner enorm sorg i mitt hjärta över det. Men vi ska alla prövas. Detta är en av mina trösklar. Jag har sett att jag kan kämpa och måste nu ta mitt nederlag och lära från det också. För jag ser det som en förlorad kamp. Det kan ingen ändra på. Sorgen är min och det är bara jag som kan ta den till sitt slut. En fin period med närhet som ingen annan är på väg till enda. Jag ser snart ljuset i den nya situationen. Men inte just nu. Jag låter tårarna komma. Och är jävligt glad över Mannen som står vid min sida.

Hösten för mig är mycket. Men mest en strimma av något oidentifierbart i luften. En doft av förändring som blandas med fuktiga löv och en svalnande mylla. Det fullkomligt brinner i träden av färgerna. Underbara färger. I helgen njöt jag och mor min av en underbart varm höstdag i skogen. Och jag passade på med kameran. Nyponen är klar höst medan maskrosfallskärmarna symboliserar förändring och förberedelse inför nytt liv till våren… Men nu välkomnar vi mörkret.

Jag är rädd att mista amningsstunderna alltför tidigt. Men jag har verkligen inte så värst mycket att erbjuda. I takt med att Sprall vill ha mer verkar jag producera mindre. Och han blir inte nöjd av mig. Jag är rädd att mista de stunder när vi somnar tätt tätt ihop när jag ammar. Den kärleken som finns i den stunden finns inte någon annanstans. Tårarna hotar att svämma över i detta nu. Men jag är stark, det vet jag ju. Och Mannen vet. Förstår kanske inte. Men ser smärtan i mina ögon.